lördag 23 oktober 2021

Äppelodlaren och poeten Olav H. Hauge

Hauges hem. Foto: Antti Kaukoranta
 

Olav H. Hauge skriver 1958 i sin dagbok:  

 

”Du förbannar uppförsbackarna, och tycker inte att de borde vara där. Men hur skulle du annars komma upp? Det är motgångarna i livet som gör att vi emellanåt kan ta ett kliv uppåt.”

 

Hauge föraktade


”alla obotfärdiga positivister, folk som lever i den perversa drömmen om världen förvandlad till ett mänsklighetens allomfattande vårdhem, genom allt mer förfinad teknik uppfyllt av bekvämligheter och förlustelser, bröd och skådespel – och gratis för alla rättrogna.” (Ekerwald: Det stora självporträttet). 

 

Mina sedan länge sömnlösa nätter fick mening när jag på allvar tog mig an Olav H. Hauges Dagbok 1924 – 1994 (Molin & Sorgenfrei förlag, urval av Bodil Cappelen, översättning av Lars Molin). 

 

Det urval som finns på svenska omfattar sjuttio år! Det är nästan ofattbart. Det ynglingen skrev hade redan en stil, en ton, som väl överensstämmer med åldringens. Här finns en kontinuitet rotad i ensamheten, det hårda arbetet med äppelodlingen, mycket funderande i tystnad bortom moderna uppfinningar som telefon, tv och bil. Han tillbringar mycket tid på rygg, från tidiga år fram till dess dödsögonblicket närmar sig, läsande, funderande och de sista åren också resonerande med den kvinna, Bodil Cappelen, som sent kom in i hans liv och blev hans hustru. Han stretade länge emot. Han var rädd att förlora det viktigaste som ensamheten innebar, nämligen friheten. 1970 skrev han: 

 

"Sälja min ensamhet? Även om den ibland är tung att bära? Omöjligt. Man kunde lika gärna sälja sin hembygd och sitt fädernesland."


Olav H. Hauge föddes 1908 i norska Ulvik, längst in i Hardangerfjorden på Vestlandet. Han har sju syskon. Tre av dem dör i unga år, då Olav är mellan åtta och tolv. Modern sköter bondgården. Fadern är hemifrån på arbete. Det är ett tungt slit. Modern får sonen Olav i trädgårdsutbildning, något ska det bli av honom. Helst vill han läsa och skriva, alltid och livet ut. I sjuttio år skriver han dagbok. Änkan Bodil Cappelen upptäckte 84 volymer efter hans död. Hon sammanställde och de finns utgivna i fem band (3.700 sidor!).

 

”Författaren bör vara fri, stå utanför parti och ideologier, inte binda sig. Först då kan han vara det kritiska öga, det vakna samvete som fritt betraktar alla tillstånd” (Hauge, sommaren 1973).  


Hauges hem. Foto: Antti Kaukoranta

1959 skriver han i dagboken på samma tema:  

 

”Gå emot! Gå emot strömmen! Då blir du frisk i själen! Eggen slipas”.

 

Redan som 15-åring läser Hauge persisk poesi, engelska romantiker och filosofer som Nietzsche, Bertrand Russel och Schopenhauer. Det är inte fel att kalla honom brådmogen. Han går till det allra bästa, också av den inhemska litteraturen (Garborg, Ibsen m.fl). Han intar en principiell hållning i språkfrågan. Det så kallade bokmålet är den urbaniserade borgarklassens språk. Det som kallas nynorsk borde ha hetat gammalnorsk, ty det är böndernas och folkets gamla norska språk. Han skriver naturligtvis själv på nynorsk.

 

Han publicerar sju diktsamlingar i sin livstid, går från anonymitet till att bli folkkär och kringskjutsad celibritet. Han gillar det inte. Noterar i dagboken att detta inte är hans liv.


”Några plågor måste man ha, annars är man inte frisk.” (Hauge, augusti 1993).

 

Hela vuxna livet lider han av återkommande psykiska besvär. Han blir bokstavligt talat inspärrad under ibland långa perioder. Han hör röster, ser syner. Han tror själv att det handlar om schizofreni men:  

 

”vill hellre säga något om hur jag ser på det; om den andre mannen i mig, det är min bild. Han tar till ordna. Det är synd att han ska vara så vild.”  


Vid Hauges hem. Foto: Antti Kaukoranta

 

Men han tycks ha en distanserad syn på sina värsta stunder. 1964 skriver han:  

 

”Jag har hållit på med mitt, suttit och dirigerat världsorkestern i kalsonger till exempel. Ja, vad ska vanligt folk tro om sådant?”


Han känner sig förstås befryndad med Eric Hermelin, översättaren och introduktören av de persiska klassikerna, eftersom också han låstes in. Hauge känner misstro mot andra droger än litteraturen. Har han brännvin hemma låter han flaskan stå tills det dyker upp ett tillfälle. Samma sak med chokladkakan. Någon gång berusar han sig på cider men ångrar det djupt dagen efter. Det är ingen tillfällighet att han i dagboken citerar en dansk diktarbroder:

 

”Låt snapsen stå, den bränner till kort/och förslöar/ Undvik apotekaren!/ Misstro förbättringar som mildrar/ det outhärdliga! Din sanna vän/ är smärtan, alarmklockan, /livsnödvändig!” (Ivan Malinowski, citerad av Hauge i ett avsnitt av dagboken som handlar om smärtans och mörkrets nödvändighet)

 

Också Jesus kunde han identifiera sig med:


"En upprorsmakare, av en dimension som aldrig skådats varken förr eller senare. Han var helt enkelt en olydig son, han gjorde uppror mot sin far och stod för det." (1978)

 

Hauges dagbok kan kommenteras ur så många olika infallsvinklar. Jag hade kunnat skriva om hans ensamhet, om hans diktning och hans läsning. Jag kunde ha visat på hans livslånga samtal med Emerson och Thoreau. Om jag velat fördjupa mig i 1900-talets totalitära regimer kunde jag ha skruvat lite på det han skrev om nazismen och dess järnnäve. Men jag kunde också ha pekat på att han motsatte sig tjeckernas frihetsdröm 1968 och polackernas 1981.Jag kunde ha visat mer om hur han slet med religionerna och gudstron, den som han ansåg vara nödvändig oavsett om det finns en gud eller ej.

 

Men jag väljer att låta dessa ord räcka. Och kan ändå inte låta bli att avsluta med hans eget råd, som väl får stå som ett memento från en diktare som var förankrad i myllan: 

 

”Innan du lär dig dikta måste du ha lärt dig att bryna en lie. Det är allt jag har att säga om konsten.”

 

Oavsett om du är äppelodlare eller litteraturmänniska bör du ägna en tid av ditt liv åt Hauge. Han erbjuder både en kunskap och en medmänsklig samvaro bortom de skrivna orden. 

 

Hauges hem. Foto: Antti Kaukoranta


fredag 22 oktober 2021

"Vi fruktar med ens pladdret..."

Foto: Astrid Nydahl
 

"Vi fruktar med ens pladdret, framför allt det som de så kallade kända och berömda, men desto vidrigare kultursidesjournalisterna oavbrutet pladdrar." (Thomas Bernhard, ur Betong)

 

Vårt arma land, så som det ser ut via press, radio och television, har ockuperats av pladdret. Om man hoppas finna något annat än pladder på tidningarnas kultursidor eller i de så kallade kulturnyheterna i radio och tv, blir man snabbt tagen ur den villfarelsen. Något sådant äger ingen plats i samtiden.

 

Dyrka och vårda tystnaden och få-samheten.

torsdag 21 oktober 2021

Elchocker och elpriser

Tosteberga oktober. Foto: Astrid Nydahl

Det hotar att bli en mycket annorlunda vinter. Första elräkningen med 1, 53 kronor/kWt kom i veckan. Det sägs kunna bli 2 kronor/kWt i vinter. Vi bor i Skåne där el-priset toppar. I Norrland är el-priset en tredjedel. Så höga elräkningar som "förväntas" (säger Ygeman) klarar vi inte. Två rum kommer att stängas helt. Allrummet är redan stängt. Nu ska jag ta itu med biblioteket.

Marginalerna är små, så jag hoppas att det ska fungera. Huset är stort, det är ju därför vi hyr det sedan mer än 18 år. Men om vi inte klarar vinterns elräkningar blir situationen en annan.

onsdag 20 oktober 2021

Med rätt människor

Foto: Astrid Nydahl
 

När vi satt här en sen kväll med tända ljus och samtalade slog det mig, att det är valet av vänner som avgör om jag vill vara social eller ej. Med rätt människor i närheten händer det något ovanligt inom mig: en varelse mycket större än jag själv stiger fram, vänlig, glad och generös, redo att vara en människa bland många andra.



tisdag 19 oktober 2021

Somaliern Ali Harbi Ali mördade MP Sir Davis Amess. Vilket är grundproblemet?

Skärmdump Daily Mail

Somaliern Ali Harbi Ali mördade MP Sir Davis Amess i fredags med ett stort antal knivhugg. Hur reagerar den brittiska mediavärlden och den politiska klassen på det? Man skulle kunna säga, att de hittills inte visat minsta prov på kunskap eller ens förståelse för situationens allvar!

 

Från parlamentets talman hör vi en bedrövlig visa om att vi måste tala vänligare mot varandra, att vi på sociala medier måste behärska oss. Det är ju rena parodin. Ett mord utfört av en afrikanska jihadist har ingenting med tonen eller ovänligheten att göra. Rakt tvärtom är det ett välplanerat och riktat politiskt attentat.

 

Vilket är grundproblemet? Som bekant har vi – alla västländer i princip – bjudit in dessa koranberusade och shariastinna våldsmän. De lever i hjärtat av våra städer, byar och kvarter. De har bjudits till bostäder och uppehällen tills de själva kunnat skaffa egna, de har smekts medhårs och gullats med, de anses förföljda och förtryckta i sina respektive asylländer. Sanningen är att de lever de goda liven, de njuter av alla privilegier de åtnjuter, sådana de inte ens skulle ha varit i närheten av annars. 


Tacken blir kniven i ryggen! Vi ser det, gång på gång!!!

 

Första politiska rörelse som säger stopp kommer att få folkens sympati. Jag är rädd att det blir rörelser som vi helst inte vill ha i våra vardagsrum. Det blir förmodligen följden av politikerklassens, de intellektuellas och mediavärldens stora svek. I det ligger den bottenlösa tragedi som är konsekvensen av ett bedrägeri större än alla andra under efterkrigstiden.

 

 


Hissa Hilal - en kvinnlig saudiarabisk poet - och mycket mer än så. Gästbloggare: Ullmar Qvick

Hissa Hilal


Det råder stor okunnighet bland oss i Sverige vad gäller den relation mellan religion, politik och nationalism och även ekonomi som råder i arabvärlden och Iran. Men det finns källor tillgängliga till en kunskap, som är viktig för oss.


Här hittade jag ledning i poesin.

 

Hissa Hilal föddes i ett beduinområde i norra Saudiarabien och är nu 54 år gammal. Hon började skriva dikter när hon var 12 år, trots motstånd från hennes familj. Hon fick studera på gymnasiet i Bahrein men hade inte medel för att fortsätta på universitetet. Hon gifte sig och är mor till fyra barn. Äktenskapet har gett henne mer frihet att skriva – maken är också poet – men maken var ändå tveksam inför utmaningen att gå ut öppet med författarskapet.

 

Men så kom det ändå att bli. Hissa Hilal deltog 2010 i en poesitävling "Million's poet" i teve i Förenade Arabemiraten och blev då känd i hela arabvärlden. Hon kom på tredje plats. Men det var inte lätt att vara samhällskritisk kvinna i ett repressivt arabland. Hon fick fiender - men också vänner - högt upp i samhället. I teve framträdde hon i heltäckande niqab – min förmodan är att den formella klädsen blev ett slags försäkring mot våldsamma angrepp av salafisterna. 


Hon har också sagt att hon ville undvika att hennes manliga släktingar, som stöder hennes diktning, inte blir angripna av andra män.  Själv har Hissa Hilal förklarat att niqab är ett praktiskt plagg i hennes hemtrakt, då kvinnorna måste klara av både sandstorm och glödande sol, men hon menar att i en stadsmiljö är den inget annat än ett tecken på förtryck.  


Hon beskriver läget med salafisternas växande grepp om samhället:

 

"Det var omkring 20 år sedan när jag började lägga märke till en viss högdragenhet i uppsynen och attityden hos många tongivande arabiska muslimer. En del skäggiga män samt kvinnor i niqab  började se på alla med en "jag-är-bättre-än-du"-blick

 

Bakom fenomenet döljer sig ett direkt samband mellan religiös tro och utseende/klädsel, som då förväntades reflektera ens inre övertygelse, vilket somliga hävdade med stor intolerans.

 

Den här attityden propagerades fanatiskt bland massorna, att utåt visa sin inre religiositet och se ner på alla som inte hängde med i trenden.

 

Under utvecklingens gång kunde de som anammade denna nykomna mainstream för livsstil och islamskt beteende dra ekonomisk nytta av det, de fick bättre affärer i sina butiker och alla anhängare mötte större respekt och fick högre social status."

 

Så beskriver rebellen Hissa Hilal hur det arabiska samhället, med stärkt självkänsla genom nationalism och oljepengar, i reaktion mot västvärldens "moraliska dekadens" och farliga, fria kvinnosyn, hittade ett försvar för sin makt och sin patriarkala struktur.

 

Så hennes poesi:

 

Jag har sett ondskan i ögonen på omstörtande fatwas, under en tid då det lagliga sammanblandas med det icke lagliga;

När jag av-slöjar sanningen, dyker ett monster upp från sitt gömställe;

barbariskt i tanke och handling, ilsket och blint;

med döden som klädnad, med bältet spänt

Det talar från en offentlig, mäktig plattform,

terroriserar folket och lurar

på alla som söker fred;

modets röst flydde undan

sanningen blev undanträngd och tyst,

när egennyttan hindrade oss från att tala sanning

 

(Hissa Hilal, “The Chaos of Fatwas“)

Översättning från engelska och kommentarer: Ullmar Qvick


Hissa Hilal har en tanke att medierna kan användas som politiskt verktyg i kampen mot obskurantism, fördomar och censur. ”Jag följer ljusets fåglar i en strid för upplysning, vi vill flyga fram i en värld som bekämpar sin okunnighet", säger hon. 


Islam och arabvärlden är inte den religiösa och kulturella monolit som många hos oss tror. Förändring är möjlig, och vi bidrar till den om vi erkänner detta. Framför allt är kvinnorna en kraft, som får fundamentalisterna att bäva. De bevisar genom möjligheter till studier och social utveckling att de kan mäta sig med mannen på alla områden – ja genom att det är de som för livet vidare är de omistliga! Kunskapen skapar förändringens vind.

 

Ullmar Qvick

 

måndag 18 oktober 2021

Jean Améry: Bortom skuld och botgöring. En betvingads försök att betvinga sitt öde (Faethon/Glänta, översättning Tommy Andersson)

 

Jean Améry: Bortom skuld och botgöring. En betvingads försök att betvinga sitt öde (Faethon/Glänta, översättning Tommy Andersson).


Om jag säger att Jean Amérys bok Bortom skuld och botgöring är det radikalaste och mest uppfordrande jag läst bland hundratals vittnesmål från nazismens, koncentrationslägrens och Förintelsens epok, kan det lätt uppfattas som ett klichémässigt uttalande. Uppfordrande, hur så? Radikalt?

 

Uppfordrande är det som påminnelse och för den personliga kompromisslösheten. Radikalt är det för sättet det berättas – den sakliga ton med vilken han förmedlar de mest hårresande händelser och omständigheter. 

 

Jag har under läsningen gång på gång känt en mycket stark obehagskänsla, ett äckel som om jag i läsaren/mig själv också upptäcker den sadistiska människan och hennes personlighet. Det är sannerligen något mycket ovanligt. Hos Jean Améry möter vi ju ett offer som också bär på en form av skam! Så paradoxal är denna bok, som bygger på fem radioföreläsningar som han höll i tysk radio 1964.


Författaren hade flytt nazismens Österrike och kommit till Belgien. Han antar detta namn, sedan han förpassat det ursprungliga, som var Hans Mayer, med katolsk mor och judisk far. Efter Anschluss hade han fått mellannamnet Israel som alla andra pojkar och män, vilka naziockupanterna betraktade som judar. Han blir aktiv i en liten motståndsgrupp.

 

Ämnen för essäerna gör oss omedelbart bekanta med hans ärende: Vid intellektets gräns, Tortyren, Hur mycket hembygd behöver en människa?, Ressentiment, samt Om tvånget och omöjligheten att vara jude. Till dessa fem ska läggas författarens två förord, samt efterordet av Victoria Fareld.

 

I första essän fastnar jag för att han föresatt sig att ”tala om konfrontationen mellan Auschwitz och intellektet.” Han talar om en särskild sorts intellektuell, som placerats på en plats, där hon ”tvingades välja mellan att stärka eller ogiltigförklara sitt intellekts verklighet och verkningskraft. Denna plats är en gränsstation: Auschwitz". Att han avvisar goda vänners råd - att inte nämna denna plats vid namn - är förstås en självklarhet.

 

Han berättar gripande och skoningslöst om vad som väntade i koncentrationslägren, beroende på om man var okvalificerade arbetare, eller hade ett kvalificerat yrke, då till exempel advokaten i lägret förvandlade sig till en enkel bokhållare och journalisten utgav sig för att vara sättare. Men de som hamnade i svåraste situationen av alla var de intellektuella. De lyckades inte ens skaffa sig vänner. Rent språkligt hade de problem att anpassa sig till lägerjargongen, säger Améry, och han frågar sig om andens bildning och en intellektuell grundposition alls var till nytta i lägret. 

 

”En kamrat som en gång frågats ut av om sitt yrke hade oklokt nog talat sanning och sagt att han var germanist, vilket hade lett till ett fruktansvärt raseriutbrott från SS-mannens sida.”


Det är självklart att en jude inte kan vara germanist, det säger grundläggande nazi-logik! Alltså återstod bara lögnen som överlevnadsstrategi. Men det finns en annan och kanske än viktigare beståndsdel i hans agerande, eftersom: 


”i lägret förlamades de intellektuella också mycket mer än sina icke-intellektuella kamrater av sin historiskt och och socialt förklarliga vördnad för makten; i själva verket har den intellektuella människan alltid och överallt varit helt beroende av makten.”



Jean Améry (1912-1978)


Nästa föreläsning har rubriken Tortyren. Den börjar med en geografisk utflykt till Fort Breendonk, som tydligen är ett turistmål. Under den tyska ockupationen av Belgien blev fästningen ”ett slags litet koncentrationsläger”, i vilket Améry själv fick erfara tortyren som praktiserades där. När han hängs upp med armarna bakom ryggen går axlarna ur led och hans smärta kan förstås inte beskrivas med ord. Men han använder den erfarenheten för ett mer övergripande resonemang om de regimer som praktiserar tortyr. Nazismen uppfann inte tortyren, men den var dess apoteos eftersom ”den Hitlertrogne” måste tortera, han måste kunna hantera tortyrverktyg, så att man skulle kunna beundra honom ”för att han utraderat sina barmhärtighetskänslor”.

 

Om själva tortyren säger han att den är som en våldtäkt, en sexualakt, och torteraren är inpå honom och förintar honom därmed. Han talar om ”en existentiell utplåning”. 

 

Kapitlet med hembygdsfrågan är särskilt intressant. Vi som föddes på 1950-talet fick tidigt lära oss att begreppet Heimat var solkigt och förknippat med nazismen. Det skulle visa sig vara en grov förenkling. Améry säger rent av att hembygd är säkerhet, att i ”hembygden behärskar vi suveränt dialektiken mellan kännedom och igenkänning, mellan tro och förtroende.” Under exilåren var förhållandet till hembygden också besläktat med förhållandet till modersmålet, skriver han. 

 

Direkt efter dessa resonemang kommer kapitlet om ressentiment. Man förstår genast varför detta begrepp är så viktigt för Améry. Hur skulle han – eller någon annan som plågats så av det Tyskland som plötsligt ville vara något helt annat – kunna uthärda tanken på sina bödlars efterkrigstida framgångar?  Hans ressentiment riktades mot verkliga bödlar och aldrig mot några inbillade!


"Jag talar i egenskap av offer och undersöker mina ressentiment. Det är inget nöjesföretag, vare sig för läsarna eller för mig, och kanske vore det bäst om jag inledningsvis bad om ursäkt för bristande taktkänsla..."

 

Bokens sista essä sammanfattar på sätt och vis de fyra föregående, då den formulerar sig i meningen Om tvånget och omöjligheten att vara jude.

 

Jag kommer att tänka på Hermann Görings ord "vem som är jude bestämmer jag". Nu kan inga förbrytare av hans rang längre yttra något sådant. Men Améry behöver fundera på, och problematisera, frågeställningen kring den judiska identiteten. Det var hans far som var jude, inte modern. Ändå fick han redan som barn utstå spottloskorna och de hatiska skriken.

 


Han inleder kapitlet med att berätta om det obehag han känner, när någon jude ”med legitim självklarhet inbegriper mig i sin gemenskap”. Redan där formuleras dilemmat. Hans obehag beror inte på att han inte vill vara jude, ”det är bara för att jag inte kan. Och ändå måste vara det.”

 

Han vet inget om judisk religion. Han vet inget om judisk kultur, men minns barndomens fina julfiranden. Men så besinnar han sig, och skriver:

 

”På min underarm finns mitt Auschwitznummer intatuerat; det går snabbare att läsa än de fem moseböckerna eller talmud och berättar ändå avsevärt mer”.

 

Det är med tacksamhet jag läst denna bok. Den har fördjupat min förståelse för vari den livslånga plågan består. Tortyren tog aldrig slut.

 

Jean Améry tog sitt liv 1978.