lördag 20 juli 2019

Rötmånadens politiska yttringar

Foto: Astrid Nydahl

”Rötmånaden infaller traditionsenligt i slutet av juli fram till slutet av augusti ”, meddelar Hälsoliv.

Begreppet är för mig vidare än det som omfattar livsmedel och campylobacter. Det finns politikens och kulturens rötmånader också, ibland ser det ut som om de pågår året runt, men jag undrar om inte juli och augusti också omfattar de livsavgörande politiska och kulturella fälten.

Vad sysslar medierna och alternativmedierna med? Det tycks alltmer vara en knappologins arbetsfält. Man älskar att vältra sig i ”det lilla” (det enskilda exemplet) men förmår inte sätta in det i större sammanhang. Varför stirra sig blind upp i skrevet på en vänsterpolitiker som sitter med afghanska män på en trappa, istället för att diskutera hennes och partiets skadliga inflytande på demokratin och samhället? Varför älta enskilda slagsmål på hvb-hem istället för att konsekvent och återkommande visa på de öppna gränsernas konsekvens (liksom motsatsen, de stramt bevakade gränsernas)? Varför diskutera ytlighet och smaklöshet om man inte ser hur den ekonomiska och politiska konsumismen styr våra liv mot allt mer kredit- och skuldstyrda system, i profitens kortsiktiga intresse?

Rötmånaden är för mig också det mesta av analyserna av de tre supermakterna USA, Ryssland och Kina. Hur ska vi förstå den politik som grundas på intressesfärer, ekonomisk krigföring och kraftmätningar till havs och lands, om vi odlar en journalistik som huvudsakligen speglar en presidents bisarra uttalanden, eller en eller två andra presidenters klädstil, gångart och boende? Vi gör det inte. Vi blir mer eller mindre löpsedel- och rubrik-orienterade. Vi inte bara accepterar fördumningen utan flyter gärna med in i den för att själva nivelleras och fördummas.



fredag 19 juli 2019

Hitler och förmågan att känna igen historien och hantera rädslan

Foto: Astrid Nydyahl

I A Long Saturday, ett samtal mellan George Steiner och Laure Adler berättar Steiner om en händelse i barndomen. Han är född 1929. 

Från sin bostad i Paris ser pojken en antisemitisk demonstration där man skanderar Död åt judarna. Hans mamma ropar Dra ner persiennerna. Hon vill skydda den unge Steiner från denna ondska. Men hans pappa gör tvärtom och säger Dra upp persiennerna igen. 

Han tar ut sin son på den lilla balkongen, och medan folkmassan ropar Död åt judarna säger han: Det är detta som kallas historia. Du får aldrig låta dig skrämmas. För en pojke på sex år var detta avgörande ord. Sedan dess, säger Steiner, har jag lärt mig vad som kan kallas historia och om jag blir rädd så skäms jag. Det var en stor fördel att redan som barn veta vad Hitler var för en, och den kunskapen lade grunden för en osentimental utbildning.

Hur många lär sig idag att känna igen den historia som ska skrivas? Hur många kan identifiera mördarna?



Avståendets allt svårare konst

Norra Mellby. Foto: Astrid Nydahl
Efter den senaste tidens turbulens har jag ställt mig en nygammal fråga. Kan man alls leva som solitär i vår tid - så präglad som den är av det kollektiva, mediala bruset och den digitala kulturens krav på ständig närvaro - eller är det illusionsmakeri att hävda det?

Jag inbillar mig inte att jag lyckas. Men jag vet att det finns några viktiga metoder att praktisera. Den viktigaste är att säga nej. Man är inte sämre för att man tackar nej, till fester, sammankomster, föreställningar och annat. Solitär blir man möjligen i det ögonblick man svarar nej, väl medveten om att man kan göra andra människor besvikna. Men nödvändigheten har en egen lag. Den andra och kanske lika viktiga metoden är släkt med ordet nej, och jag tänker då på avståendets konst. 


***

Begrunda sedan detta inför fredagsbönen i moskéerna:

Skärmdump
 

torsdag 18 juli 2019

Ny mailadress och höstlängtan

En mini-ö i Bosarpasjön, allt för liten att bo på. Foto: Astrid Nydahl

Från och med nu når du mig lättast på 
nydoccident@gmail.com

Dagarna faller samman till nätter. Tyska turister tar all plats vid havet. Vi fikar på landflikar mellan bilar. Längtar höst och vinter.

Utanför mitt fönster skrålar ungdomar på cykel. Skrålandet är en sak. Det som får mig mest bekymrad är att de bara skrålar på profetens språk. Varje dag, varje kväll. Också i denna lilla bykrok av världen är de nu i majoritet. Hur det gick till kan jag inte förklara, men jag kan konstatera faktum.

På nätterna är det böckernas och filmernas tid. Varje dygn innehåller grubbel om framtiden. Var i hela världen ska jag gömma mig? Hur? 

Och igår formulerades dessa vackra ord av Per Wästberg i Svenskan:
Tiden flyter som regnvatten över fasaderna, sätter märken när den torkar in, hejdar sig och blir kvar. Det kommande har sina rötter i oss och under oss.

onsdag 17 juli 2019

Döendet, döden, flyktförsöken

Bosarpasjön 16 juli 2019. Foto: Astrid Nydahl
Man kan varken fly döden eller de döda man lämnat bakom sig. Bara i fysisk mening är de borta. I medvetandet finns de kvar, ofta med fina, glädjande små livsepisoder, men ibland också mycket plågsamt.

Försöket att fly i år var framgångsrikt i den meningen att själva färden, sittningarna, läsandet och samtalet handlade om annat. Och ändå inte. Ty från brevlådan hade jag hämtat nya numret av TLS som utgivits till 100-årsdagen av Iris Murdochs födelse. Den dagen inträffade i måndags men det är nu jag läser numret. Vi fann en plats vid Bosarpasjön som var fri från badande och stojande. Peter J. Conradi skriver i TLS om när man läste Kaddish vid hennes död:
When Dame Iris Murdoch died in February 1999 there were, as she apparently wished, no public obsequies. But, assisted by a businessman called David Burke, the Bayleys’ immediate neighbour in Charlbury Road, Oxford, her widower John Bayley and I conducted Kaddish – the greatest and most solemn of all Jewish prayers – for her.
I can’t remember exactly how this little, low-key ceremony came about. But John so loved our recitation that – at his request – we read the text a second time. The Kaddish is remarkable in that, although it can be delivered by those who are bereaved, it makes no reference to either death or dying.
It is, instead, a hymn of praise to the greatness of the Almighty. Yitgadal v’yitkadash sh’mei raba b’alma di-v’ra, it starts, in Aramaic. “Extolled and hallowed be thy name.” This prayer is a celebration of that which is eternal and of that which continues. I like to imagine that Murdoch might have approved. The enduring interested her.
Kate Larson. Foto: A.N.

Jag hann väl inte så långt förrän det slog mig att Kate Larsons avhandling borrade sig djupt ner i Iris Murdoch, Platon och Simone Weil (Everything important is to do with passion. Iris Murdoch´s concept of love and its Platonic origin). Så blev jag påmind om ännu en död. Kate lärde vi känna på södra Öland, där hon levde i eget hus. Vi brukade träffas både hos henne och på Södra Bruket där vi i många år hyrde. Hennes död kom som en chock för oss, ty vi visste inte ens att hon var svårt sjuk.

En lika stor chock fick jag för snart fem år sedan telefonsamtalet om att min yngste son Tobbe tagit sitt liv. Han skulle ha fyllt 33 år igår.



tisdag 16 juli 2019

Foto: Astrid Nydahl

Schubert-dag. Hela dagen umgås jag med de döda och de döende.

måndag 15 juli 2019

Lennart Bengtsson: Vad händer med klimatet? En klimatforskares syn på jordens klimat (Karneval förlag)



”För att studera klimatförändringar behövs långa, tillförlitliga och helst homogena mätdata.” (Bengtsson, sidan 26)

”Att tro att det skulle vara möjligt att ändra på klimatet, eller att återställa klimatet till ett som fanns tidigare, är futilt och orealistiskt.” (sidan 211)

Det första jag noterar i Lennart Bengtssons välkomna bok Vad händer med klimatet, är att det borde vara en självklarhet att skilja på väder och klimat. Det är nämligen två helt olika saker. I dagens åsikts-strid i den svenska offentligheten blandas de gärna samman, ibland kanske rentav avsiktligt. Det söndertjatade kampanjfenomenet Greta är ett exempel på sådan fluffig retorik. Redan från början uttalade hon sådana plattheter och fångade därmed in den opinion som skulle bli en global ungdomskult:

”Jag bryr mig om klimaträttvisa och en levande planet.” (Greta Thunberg, tal i Katowice, Polen, 2018)

Problemet med denna unga aktivist är att hon bara är frontfiguren för något som hämtats i vuxenvärlden, närmare bestämt en reklambyrå och en grupp pk-aktivister med större känsloregister än kunskap. Cyniskt utnyttjas hon som maskot för en åsiktsbildning som helst inte redovisar vetenskapliga rön och fakta.

Det goda samhället läser jag en artikel av Mickaël Fonton , den publicerades första gången i den franska, konservativa tidskriften Valeurs actuelles 28 juni 2019: ”Climat : ces prophètes de malheur qui nous promettent la fin du monde” i översättning till svenska av Erik Lidström.

”Marc Reisinger, den belgiske psykiatrikern som försökt intervjua Greta Thunberg, och vars reportage, publicerat på den månatliga sajten Causeur blev mycket läst, konstaterade även han det onödiga i att debattera.
– Då jag sett reportage om henne ville jag träffas, det är mitt yrke som driver mig till det, berättar han. Jag misstänkte möjligheten av en mediestorm, och det var därför jag undvek att gå via pressattachéer, men jag förväntade mig ändå inte detta.
Mötet, filmat av läkarens egen son, är talande. Knappt hade Marc Reisinger frågat Greta om de vetenskapliga ramarna för hennes kamp förrän en tredje person, efter en överenskommen signal, ingrep och avbröt intervjun (flickan tog av sig mössan).
– Hon befinner sig i ett bisarrt tillstånd, fortsätter psykiatrikern. Jag kan inte avgöra graden av hennes omdöme, men det är närmast oroande. Hon är kanske övertygad, men hon är helt klart under ett inflytande. Beträffande hennes förmåga att diskutera vetenskapligt är läkaren knappast förvånad.”
Lennart Bengtssons bok kan erbjuda oss just det som fattas i ungdomskampanjen. Bengtsson, född 1935, har ett helt yrkesliv bakom sig inom meteorologi och atmosfärforskning. Han är professor och har suttit på höga poster hos SMHI, Max-Planck-Institut für Meteorologie i Hamburg och vid ISSI (International Space Center) i Bern, samt haft en rad betydelsefulla, internationella befattningar. Alla hans publikationer och utmärkelser ska jag inte nämna här.

Jag vill påstå att hans bok utkommer när den behövs som bäst. För att stå emot medialt orkestrerade kampanjer och åsiktstormar från charlataner och hitte-på-experter är det av yttersta vikt att studera vad verkliga experter skriver.

Det är ingen enkel bok rakt igenom. Men jag gräver inte ner mig i mätmodeller och matematiska beräkningar utan koncentrerar mig på de resonerande och redovisande sidorna av boken. De är tillgängliga för varje läskunnig människa.

Enkelt formulerat kan man säga att Bengtsson hävdar följande i sin bok:

# Klimatet på jorden bestäms av krafter utanför människans kontroll.

# Det finns få eller inga fakta som tyder på att jordens klimat på kortare sikt förändras i farlig riktning.

# Växthusgaserna är en realitet vi måste förhålla oss till. Deras mängd i atmosfären måste minskas.

# Den ”klimatångest” bland barn och ungdomar som triggas av de mediala kampanjerna måste lugnas med fakta. Bengtsson säger att han med sin bok vill försöka erbjuda lite hopp och förtröstan.

# Bengtsson visar med fakta hur tidigare perioder i historien har en slående likhet med våra dagar. Till exempel pågick en markant uppvärmning 1910-1940 i USA och Europa.

Avslutningsvis vill jag citera vad han här skriver:

”Det största problemet är att skilja på vad som är naturliga klimatvariationer eller helt enkelt variationer i vädret och vad som är genuina klimatförändringar.” 

”Klimat är väder över en längre tidsperiod” och därför säger Bengtsson att det i princip är nödvändigt ”att vänta tills den period man studerar är slut.”

I den politiska kampanjournalistiken finns det förstås ingen tid och inget utrymma för väntan av vetenskapliga skäl. Kampanjerna och vetenskapen står i direkt motsatsförhållande. I klimatsammanhang är ett människoliv otroligt kort. Just därför vill jag gärna läsa seriösa litteratur medan jag väntar. Bengtssons bok är absolut en sådan och jag rekommenderar den därför till läsning.