torsdag 4 juni 2020

Från Landöns samtal till Dezső Kosztolányis noveller

Foto: Astrid Nydahl


Det finns förvisso svalare dagar nu, men det hindrar oss inte. Landön är alltid platsen för tystnad, frid och några människomöten. Nu senast var det en syrisk man som på dålig svenska berättade om hur vackert hans land hade varit, innan ”mafioso” bombat sönder det. Men det är till Ungern jag tar er idag, närmare bestämt till Dezső Kosztolányis bok Kyssen. Noveller och dikter (Brända böcker förlag, översättningar av bland andra Robert Måshult (novellerna), Ove Berglund och János Kozma).

Dezső Kosztolányi (1885-1936) har kallats dandy och man har betraktat honom som en ungersk själsfrände till Oscar Wilde (som han översatte till ungerska). Han lär ha tillbringat det mesta av sin tid på Café New York i Budapest, och har bakom sig romaner, noveller, dikter, essäer. Bara 51 år gammal dog han i cancer.

Den samling som Ove Berglund utgav, Kyssen, är en riktig pärla. Det tog mig bara två kvällar och en halv eftermiddag att läsa den. Skälet till det är att noveller av det här slaget är omöjliga att sluta läsa. Vid varje enskild knorr som avslutar en novell fortsätter man med stor aptit in i nästa.

Berglund citerar i förordet en ungersk språkvetare, János Lotz, som i samlingen Ungersk dikt (1944) skriver om Dezső Kosztolányi: 
”I det vardagliga upptäcker han det mystiska och hemlighetsfulla. Hans intima saklighet genombrytes endast av hans djupa dödsångest. Han räknas som en av den ungerska litteraturens främsta prosaförfattare…”
Det börjar redan med första novellen, Kvinnan från Wien. Det är en glimrande berättelse om en man som lånar ut sin bostad varje onsdag. Han ger Ábel nyckeln, hälsar honom och en kvinna välkommen onsdagarna framöver, då han själv lovar att hålla sig borta. Han ställer fram likörer och cigarretter till dem.

När han återkommer till sin bostad ser han att de varit där. Två försiktigt använda glas och en fimp i askfatet. Han blir förstås allt nyfiknare. Och en kväll, just en onsdag, stöter han till sin förvåning ihop med Ábel. Har han slutat träffa kvinnan i vännens lägenhet? Ja, han har gjort slut med henne ”för länge sedan”.

Ändå fortsätter en kvinna att komma till hans bostad varje onsdag. Och snart står det klart att det är olika män som kommer till henne. Så han beslutar sig för att stanna hemma och överraska henne. Det som sedan händer upptar knappt en sida i boken. Men det är i den avslutningen som författaren visar hur man fångar sina läsare. Det är fyndigt, det är laddat och framför allt är det raffinerat skrivet.

Så fortsätter det i boken. Och jag vill gärna framhålla några enskilda noveller: Pál Vékonys liv och död, därför att den med träffsäkerhet tar sig an ett tabubelagt ämne, i skildringen av den unge pojken som tar sitt eget liv, och bokens höjdpunkt, Omelette à Woburn, för att han här på samma drabbande nivå som Hamsum i Sult lyckas porträttera en ung mans outhärdliga hunger, när han med synnerligen lite kontanter på fickan hamnar på en lyxrestaurang. Det är en både grym och rolig skildring av en absurd situation.

Man kan också nämna Tailor for Gentlemen som med skenbar enkelhet berättar om vådan av att gå in i fel portgång när man vill köpa sig en skräddarsydd kostym, och Alfa som är en lysande skildring av vad som egentligen sker när man är nyinflyttad i en bostad och utlöser en hunds ständiga skall (tro inte att människor blir irriterade på hunden Alfa, utan på den nyinflyttade, ”den där vidrige stenografen.”) När han tvingas flytta därifrån ganska snart fattar han också ett för hunden avgörande beslut.

Slutligen vill jag nämna novellen Nyckeln, som får en tioårig pojke att blotta omständigheter kring faderns yrkesliv, och som därför skoningslöst visar hur djup klyftan mellan barnens och de vuxnas världar kan vara.


Foto: Astrid Nydahl


onsdag 3 juni 2020

Icke-varat och juniljusets våld

Foto: Astrid Nydahl


Brutalt medveten om att det alltid står nya dagar och bultar på dörren går jag till sängs vid midnatt, glömsk och smärtplågad, tänker att natten blir rofylld och lång utan att jag ens behöver skänka dagsljuset en tanke.
Juniljuset och den intensiva fågelsången om nätterna är ett slags våld. Jag skyddar mig med öronproppar och en tjock gardin.
 
Där under lakanet med huvudet mot en mjuk och len huvudkudde finns en form av urstadium. Jag är varken djur eller människa. Jag icke-är. Det finns absolut inte en enda anledning att tänka på motsatsen. Skulle jag ha gjort det hade jag fått vaka i sommarljuset, höra tidningsbäraren bromsa in bredvid grannen och efter det kanske fått en stunds vila före havsturen.

Onsdagen bjuder in. Jag är inte bjuden personligen och trots att jag förstår att den egentligen riktar sig till alla och envar låtsas jag som om jag inte hört eller sett.



tisdag 2 juni 2020

Plundring och konsumism - två sidor av samma "mynt"


Nej, det finns inga köer för att bli testad. Britterna köar i det sedan igår öppnade konsumtionstemplet. Det må vara McDonalds eller Ikea, överallt är köerna långa.

Det är varor vi längtar allra mest efter. Eller ska man säga "upplevelsen varan"? Det är nämligen den man tar med sig i det upproriska USA nu. Plundrandet som pågår över hela landet kunde kanske kallas för akut konsumtion, eller en konsumtion som inte använder vare sig kontanter eller kort. Är rutan krossad är det fritt fram. Den fråga man kan ställa sig, är huruvida protesten mot aggressivt polisvåld också kan handla om en avancerad form av kollektivstöld.


 

Banaliteter? Finska korvar och sol på psoriasisarmarna

Foto: Astrid Nydahl

Med högsta tänkbara och uthärdliga temperatur har vi suttit två förmiddagar med uppknäppta kläder på Landön. Jag har rentav fått lite sol på psoriasisarmarna och på bröstkorgen.

Ute på fältet vandrar nu tre ungtjurar, de avtecknar sig så fint mot den grön-brun-gula växtligheten.

Träffade en äldre finsk dam i butiken. Hon ville berätta om de finska korvarna som fanns där. Jag fick med mig en hel, stor lauantai(lördags)-korv och ett paket rökta grynkorvar. Den förstnämnda får vara med i salladen på utflykterna, den har en förnämlig kryddsmak men är samtidigt mild. Damen blev förundrad över att jag varje dag ser de finska tv-nyheterna, Uutiset. Vi enades om att de är långt mycket seriösare än propaganda-sändningarna från Rapport. Och så får man veta vad som pågår i Finland och deras stora grannland i öster.

Ja, så där kan man anteckna den 2 juni 2020. Man kunde kalla det för banaliteter. I själva verket är det livet. Det enda man har. Det man, mot alla odds, måste vårda på mikronivå. Inte alltid fungerar det, men idag gick det fint.

Man forhandler ikke med et maskingevær – en bog om manden og kunstneren Lars Vilks


”Allt är en fördel.” Lars Vilks

Helle Merete Brix och Uwe Max Jensen: Man forhandler ikke med et maskingevær – en bog om manden og kunstneren Lars Vilks (Document, forord af Bjørn Nørgaard)

”For år tilbage, da jeg kunne rejse alene med toget, henvendte en mand sig til mig. Han var muslim, han var høflig og venlig, og vi talte sammen uden at nå til forståelse. Men han skrev senere på sin blog, at hans første impuls, da han så mig på toget, havde været: Skal jeg tale med Vilks eller slå ham ihjel?” (ur boken).

Lars Vilks har under många år, för de flesta människor, förknippats med hans osedvanligt magnifika skapelser vid Öresunds kust, Nimis och Arx, och de följetongsliknande vändorna med myndigheter och konstkretsar (Nimis har till exempel allt sedan 1986 ägts av den redan då världskände konstnären Christo, och dessförinnan också av Joseph Beuys).

Lars Vilks liv och gärning förvandlades senare till symboler. Varför symboler? Därför att hans blygsamma rondellhund-teckning kunde uppfattas både som en markering av yttrande- och tryckfrihetens värden, och som religionskritik riktad mot islam.

Frågan man ställer sig: var det en medveten strategi från Vilks sida att det skulle bli så? Den första boken om människan och konstnären Vilks utkommer idag. I Danmark. På danska. Av det enkla skälet att det är på andra sidan sundet man gett honom en plattform och en möjlighet att visa och tala för sitt verk. Helle Merete Brix och Uwe Max Jensen är två av initiativtagarna till Lars Vilks-kommittén som grundades i december 2012. De är också författarna bakom dagens bok med den fyndiga titeln Man forhandler ikke med et maskingevær. Under åren som gått sedan Vilks  fick sin ”dödsdom”, det skedde i september 2007, har författarna förstås lärt känna honom i gemensamt arbete. Möten, seminarier, öppna och fria diskussioner. Så kom terrorattentatet riktat mot Vilks, när kommittén höll diskussionsmöte på kulturhuset Krudttønden och situationen förvärrades ytterligare. Vilks fick lämna sitt hem. Hans säkerhetsvakter fick nu också i uppgift att gömma honom på olika säkra platser.

Så kan man, provisoriskt och översiktligt, teckna bilden av konstnärens öde. Det som gör denna nya bok så intressant är att den går på djupet. Brix inleder med Mennesket Lars Vilks, texter byggda på samtal om allt mellan himmel och jord. Efter det kommer Jensens avsnitt Billedkunstneren Lars Vilks, som visar sig vara inte bara en berättelse om hans konstnärliga gärning utan också en konstteoretiskt reflektion kring Vilks teorier. Avslutningsvis kommer såväl en tidslinje om händelser i hans liv, från födelsen den 20 juni 1946 i Helsingborg fram till februari 2016. Sist i boken finns en förteckning över Vilks utställningar och bokverk.

Helle Merete Brix skriver den text som ger Lars Vilks själv ordet, och det är en mycket bra text som är både informativ och använder tillfället till att rent språklig ge läsaren en bild av konstnären. Hans ironier finns där, precis som i verkligheten, och hans milda avvisande av alla försök att placera honom i specifika åsiktsburar är naturligtvis åskådligt skildrade här. Det blir först en berättelse om vad som sker när en fri konstnär plötsligt måste anpassa sig till ett liv helt dikterat av säkerhetsaspekter. Han berättar att man först ville ge honom en ny identitet och ett nytt namn, vilket han naturligtvis avvisade eftersom ett sådant liv skulle vara omöjligt för honom. Möjligt blev det däremot att ha en säkerhetsvakt i en husvagn hemma på tomten. Resten är historia. Vi vet vad som hänt de senaste åren, då säkerhetsnivån hela tiden höjts.

Jag kan utifrån egna erfarnheter intyga att Vilks, trots stressen och oron, är en man som hanterar situationen med ett stoiskt lugn. Det till och med avundas jag honom. Han menar att barndomen gav honom en grundtrygghet – han beskriver sig själv som ett mycket älskat ensambarn. Sådant ger självtillit, säger han. Det var en kvinnornas värld han växte upp i, med ensam mor och med moster. Som ständigt angripen och ifrågasatt konstnär kan detta förstås hjälpa honom. Man orkar för övrigt inte med alla dumma frågor som ställs, om man inte lärt sig hantera dem som om de kom första gången.

Åren 1997 – 2003 var Lars Vilks professor i konstteori vid konstakademien i Bergen. 1988 – 1997 arbetade han som lärare på konstakademien i Oslo och hade tidigare en liknande tjänst på Konsthögskolan i Stockholm. Hur många av dagens ”debattörer” vet ens att Lars doktorerade i konsthistoria vid Lunds universitet 1987? Jag menar att det är viktig information som här framkommer.

Men var då rondellhunden hans första kommenterande verk om islam? Inte alls. I boken visas och berättas det om ett tidigare verk. Redan 2001 ställde han ut en teckning med namnet Profeten ser på bandy. I samband med detta publicerade han också en text om en 115:e sura, Bandyspelarens sura, där Profeten lägger ut texten om intryck av det ”mångkulturella” Sverige och muslimers möten med den märkliga sportgrenen i landets norra regioner.

Vill man sedan förstå hela rondellhundens resa ska man läsa den här boken. Jensen skriver utförligt om de olika stegen och skeendena. Men minst lika intressant är hans genomgång av Vilks institutionella konstteori. Läser man hans blogg kan man få se utförliga diskussioner och texter i ämnet. Jensen skriver: ”Den institutionelle kunstteori beskæftiger sig med klassificering af kunst. Teorien siger ikke noget om kvaliteten af kunsten. Selv dårlig kunst er kunst.”

Utgivningen av den här boken ger mig själv anledning att påminna om att den mordhotade och gömde konstnären sällan utnjuter reservationslöst stöd i den svenska konstvärlden. Det är förstås både skamligt och pinsamt. Ändå har jag en känsla av att det är på väg att förändras. Bara en sådan sak som att journalisten Niclas Orrenius utger boken Skotten i Köpenhamn -  ett reportage om Lars Vilks och yttrandefrihetens gränser, är av stor betydelse för framtiden. Vilks har många år kvar av skapande och diskussion kring tidens svåra frågor. Man bör börja med att läsa denna bok, eftersom den porträtterar, analyserar och bjuder på många nya infallsvinklar.


måndag 1 juni 2020

Helle Merete Brix, Kasper Nesager-Hansen, Lars Vilks (red.): Når kunsten terroriseres. Om terror som tema i kunst


Har vi hört nog om terrorismen? Tror vi oss veta allt om den? I så fall ska vi definitivt läsa denna anmärkningsvärt viktiga och seriösa bok.
För er som följt Lars Vilks många år av liv med skyddsvakter på hemlig ort, är varken hans eller Helle Merete Brix namn obekanta. Här möter vi just den människa som med stor energi och stort mod utmanat islamisterna och som fram till terrorangreppet på Krudtønden i Köpenhamn, där en människa dog och flera skadades, samt på synagogan där en egen församlingsmedlem höll vakt och sköts till döds, arbetade helt öppet och oskyddad.

Den dagen, 14 februari 2015, markerar ett före och ett efter. Nu var det blodigt allvar och Lars Vilks var den första som sa det. Inga arrangemang kan numera gå av stapeln utan rigoröst säkerhetsarbete.

Boken jag nu läst bygger på ett seminarium om just konsten och terrorn. Bland de medverkande finns änkan efter en Charlie Hebdo-redaktör, Maryse Wolinski. Georges Wolinski mejades ner med åtta kollegor av islamister som lyckats ta sig in på redaktionen. Här finns också överlevande från Utøya.

Det unika med den här boken, så ser i alla fall jag på det, är att den inte ensidigt ägnar sig åt en form av terrorn. Med öppna ögon och i klarspråk diskuterar den Rote Armee-fraktionens terror i sjuttiotalets Tyskland, terror utförd av PLO, IRA, Röda brigaderna i Italien, ETA i Baskien, med flera.
Exempel på högerextrem terrorism skildras med fallet Christchurch i Nya Zeeland, där två moskéer angreps och femtio människor dödades. Brix skriver att det för den här typen av terrorister, finns en central person, och det är norrmannen Anders Behring Breivik, som senare i fängelset förklarade sig vara en av nationalsocialismens soldater.

Det finns oerhört mycket mer av värde i denna viktiga bok. Om man inte själv vill fastna i något slags nationalromantik och enögd betraktelse av tillståndet i världen ska man definitivt läsa den. Helle Merete Brix utför ett enastående viktigt arbete. Med Lars Vilks får vi här för första gången en lugnt resonerande och analytisk genomgång av ämnet konst och terror. Den långa essän borde läsas av alla intresserade också i Sverige. Där finns avgörande lärdomar.

söndag 31 maj 2020

Lars Vilks tio år i husarrest. Bortglömd där? Glöm honom inte!

Lars Vilks. Foto: Astrid Nydahl

Tro det om ni vill eller ej, men nu har Lars Vilks vistats i tio år på ett eländigt skyddat rum där svensk polis ansvarat för hans liv, men också bestämt reglerna för hur det ska gå till.

I lördagens DN hade Niklas Orrenius en rejäl text om situationen, där Vilks för första gången någonsin berättar om sin käresta, i artikeln kallad Maj. När man nu diskuterar och granskar saken får man dock inte glömma bort vem som bär det yttersta ansvaret. Det är naturligtvis islamisterna, av Orrenius mer neutralt kallade terroristerna. De har Vilks på sin dödslista och polisen intygar att han är ett av de högst klassade målen för dessa mördare.

Orrenius skriver:
”Dödshotade konstnären Lars Vilks kan inte bo tillsammans med sin Maj, och JO-anmäler nu polisens hantering av hans personskydd.” 
I december 2010 beslutade polisen att Vilks skulle skyddas dygnet runt. Efter attentatet mot honom och de övriga medverkande på Krudttønden i Köpenhamn 2015 blev situationen än mer akut. Men det fanns en rad tidigare hot, som  Orrenius skriver om:
”Beslutet att ge Vilks massivt livvaktsskydd kom efter terroristen Taimour Abdulwahabs två sprängdåd i Stockholm. Abdulwahab refererade till ”grisen Vilks” i sin förklaring till dåden. Tidigare samma år, 2010, hade en rad terrorister från olika länder försökt mörda Lars Vilks. I mars greps flera män på Irland, misstänkta för en mordkomplott mot den svenska konstnären. I maj sprutade två unga Landskronabröder in bensin i Lars Vilks kök och tände på. Bröderna stod i trädgården, beredda med knivar när Vilks skulle fly ut ur sitt brinnande hus (han var som tur var inte hemma).”
Det fanns förstås också efter dessa, en hel del andra händelser och hot med i bilden, Orrenius berättar också om dem. Men nu har den akuta situation inträtt då också konflikten mellan polisen och Vilks eskalerat och Vilks inte kommer längre i diskussionerna om villkoren för sitt underjordiska liv. Han vill leva med sin käresta, som också hon numera är pensionär.

Orrenius skriver:
”– Jag är som en hund som hålls inomhus, och rastas någon gång per dag. I det enformiga livet har han sett fram mot en sak: Att Maj skulle flytta hem till Sverige, och att de skulle kunna leva tillsammans.
Maj och Lars blev ett par 1989. De träffades på en konstkurs som Lars Vilks ledde. Under åren med dödshot har Maj levt och arbetat i ett central­europeiskt land. När Lars besökt henne har landets säkerhetstjänst tagit över bevakningen.
Nu är Maj nybliven pensionär, och har återvänt från utlandet. Hon och Lars har tänkt leva ihop i ett litet hus i södra Sverige som Maj låtit renovera. Polisen säger nej. Det är för farligt för Vilks att bo i Majs hus eftersom det kan bli känt att han lever där. Men kanske, har Vilks föreslagit, kan man bygga ett ”safe room” i huset, en ointaglig stålbunker dit han skulle kunna bege sig vid fara?
Diskussionerna mellan Lars, Maj och polisen har varit många och snåriga. Relationen har skurit sig. Maj har avböjt ett erbjudande om att att flytta in i Lars Vilks skyddslägenhet som polisen tillhandahåller på hemlig ort, i en annan del av landet.”
I ett mail till mig skriver Vilks:
”Först nu har det varit nödvändigt att nämna min käraste vilket tidigare har varit hemligt. Hon har arbetat utomlands men har nu pensionerats och kommit hem.
Problemen började dock långt innan dess för ungefär ett och ett halvt år sedan. Nya småchefer som önskade rationalisera driften. Eftersom jag har flyttats långt från mina hemtrakter blev det besvärligt med transporterna, tid och bensinpengar. Jag förvägrades att hämta min käraste när hon kom hem vilket jag alltid har gjort även långt innan jag fick skydd. Det finns en rad hårresande detaljer att berätta om hur de numera sköter sitt uppdrag. Så var det inte tidigare med andra chefer då allting fungerade väl.”
Och i sin blogg Vilks.net skriver han:
”Att leva med livvakter, ett liv i konstant karantän sedan 2010 då detta skydd tilldelades mig. Nå, det fungerade rimligt väl under många år. Men sedan kom nya chefer med sina rationaliseringsidéer. Det började med att man värderade vad jag egentligen vill göra. Om jag ville göra en sak, t ex arbeta i en trädgård, menade man att det inte var mitt intresse. Eftersom man placerat mig långt från mina hemtrakter blev förflyttningar besvärande inte minst sedan man införskaffat nya bilar som tog mycket bensin. Ville jag hämta en anhörig på en flygplats (som jag alltid har gjort) fick jag veta att det inte ingick i deras uppgifter.
I Danmark gäller regeln att livvakterna har en timmes inställningstid dygnet runt. I Sverige önskar man veckoprogram och jag har förevisats Löfvens program som förebild. Jag har försökt förklara att det är lite annorlunda för en privatperson men det hjälper inte. Vill jag göra något efter kl 18 måste det meddelas på kontorstid dagen innan. Jag får dock min dagliga rastning under den återkommande rubriken ”promenad”.
Tidigare lyssnade man på mina synpunkter och önskningar nu är det kortfattade beskedet ”Beslutet är taget, så får det bli”. Om jag klagar utreds frågorna av den lokala enheten som alltid kommer fram till att den handlar i överensstämmelse med vad den själv har beslutat.”
Hur visar du din solidaritet med Lars Vilks, ett av många offer för den islamistiska terrorismen? Att höra av sig till honom kan vara ett första steg. Det kan man göra i kommentarfältet i hans blogg eller med post till hans hemliga gömställe. Det är en postbox det då hamnar i. Vill du gå den vägen kan du skriva till mig, så förhör jag mig med honom om möjligheterna.
Men viktigast av allt: glöm inte bort Lars Vilks!

***

Ta tillfället i akt och läs om en viktig bok om och med Lars Vilks.