måndag 12 april 2021

Folkhemsdrömmen är en anomali

Skärm och mask. Foto: Steen R/ Snaphanen, Köpenhamn
 

Var går gränsen? Uttrycket förlegat

Det gränslösa som högsta ideal

Gift vid första ögonkastet

Cyklonerna dödar, taken lyfter

Prins Harry inte välkommen

Begravningen privat

men världsnyhet

Flashback är torget där

alla som vill kastar upp det

andra bjudit på

Stanken är kulturspecifik

Husbilarna intar markerna

En styv kuling kan inte hindra dem

På motorvägen kör redan släpen

med småbåtar till Skånes och

Blekinges små hamnar

Riksrevisionen granskar bidragen

till studieförbunden

Meningslösa pensioner granskar ingen

Vi förväntas köa vid valbåsen

Galleriorna kanaliserar

folkets yttersta vilja

Medicinakuten i Landskrona

är bäst i Skåne

Personalen öppnar alltid dörren

med ett leende. Vården då?

Sabina kunde äta vad hon ville

Muhammed Taser Ali Sheikh

glömmer aldrig ljudet av vågen

Hans boskap flöt ut till havs

Bangladesh är en omöjlighet

Covid 19 slår hårdare mot pojkar

Pojkar slår hårdast

Jordanien skakas av syskonbråket

Israel skakas av Benjamin Netanyahu alltid

redo för nya rättegångar och allianser

Ett islamistparti som stöd?

I Frankrike bor det fransmän. Sa vi som

barn, medan det i England bodde änglar

Inget är numera ett korrekt påstående

Åker man tunnelbana i Stockholm

är man svensk då?

Åkessons frågande ord är inte bortglömda

och jag skulle aldrig resa i Tokyos

underjordiska nationalitetsomvandlare

Vårsnön drar in över Småland

På sjukhuset tas alla blodprover

Efter veckolång sortering dras man

i kulvertar med fartränder

Mina första fem år var Seveds

Mina följande tolv Stadions

Världen låg öppen

Ingen visste då vad alla vet idag

Vietnamkriget präglade vår

djupa övertygelse

Afghanistankriget fördjupade den

bortom övertygelserna

Att kolonialmakterna alla hade

sin smutsiga historia

Det nygamla USA

bombar åter Syrien

Mitt Malmö faller inte bakåt

Folkhemsdrömmen är en anomali

Framstupa formas evakuering och flykt

Äpplena ruttnar i skålen

Bananerna går från gröngult till svart

Varje smak har sin särprägel

Mognad och förruttnelse tvinnas samman

I Köpenhamn står det mellan skärm och skydd

Världen håller andan

Bakom masken rör sig syret sakta

Han visar henne skärmen

Det är en vanlig vardag i huvudstaden

 

 

 

 

 

söndag 11 april 2021

Bosse Skoglund är död

Foto: Lennart Romberg
 

Legendariske trummisen Bosse Skoglund är död. Han blev 85 år.

För de flesta av oss är han kanske mest känd som reggae-musikern i Peps band. Men han spelade dessförinnan länge blues med Peps, både den traditionella amerikanska bluesen och den då så nymodiga på svenska/skånska som Peps skapade, och har dessutom en omfattande katalog samarbeten med sådana som Monica Zetterlund, Hasse & Tage, Lars Gullin, Ben Webster, Nannie Porres och i bandet Arbete & Fritid. 

Foto: Lennart Romberg

Är Sverige en nation? Är jag utsatt?

Foto: Astrid Nydahl
 

Vindstötarna starka, havets skum

slungas mot stranden

Bilen bredvid franskregistrerad

piskande flaggor i vinden, regn

som täta gardiner för rutorna

82 dödade i Myanmar

Moldavien ber Sverige om vaccin

Vi är ännu inte kallade

Bättre pension på 25 minuter

Suzanne Axell lämnar Let´s dance

Finns elallergi? Finns vemod?

Jens 41 är försvunnen

Vi har uppgiften: här har flest dött

Gråt inga tårar för Soran Ismail

Bilhatet är oproportionerligt

Är Kinas diktatur kommunistisk?

Finns uigurerna i verkligheten

eller är de bara vanliga slavarbetare?

Läger formar nya människor

påstår manualerna, men läger

är alltid diktaturens fingervisning

Varje region har sin epidemi

Tågen går inte som förr

Vinet vi dricker är en gåva

Kycklingen levde nyss

Broar brister under fordonstyngden

I regnskogen drar Bolsonaro fram

som en gigantisk skördemaskin

Hemlig rapport: Skåne har flest

kriminella klaner i landet

Philip är död och sonen försäkrar

att han redan saknar Papa

Till begravningen kör man Landrover

Vargarna attackerar nu inne

på skånska gårdar, sargade hjortar strös ut

Är Sverige en nation? Om inte, hur

många nationer rymmer Sverige

Sofia Jannok spänner blicken i

programledaren, som försäkrar att han

mår dåligt av att tillhöra ett koloniserande folk

Sameland är ett faktum, Sverige en fråga

Ingen vågar längre spänna blicken i andra

De betittade kan tillhöra både utsatta och

förtrampade grupper, ärendena ligger i högar

hos diskrimineringskontoristerna

Som skåning var jag östdansk, nu sydsvensk

Jag tänker aldrig mig utsatt

Jag tänker mig icke alls

 

Missionsförbundet i Malmö. Minnen från barndomen

Gamla Betelkyrkan i Malmö.
 

Jag var nog en ganska medgörlig pojke när det gällde mammas förväntningar. Jag gjorde som hon sa, och som mormor hade skrivit i min konfirmationsbibel: ”Börja i unga år, vandra i Jesu spår.” I den söndagsskola jag placerades – den hölls i samma byggnad som ungdomsåren skulle förverkligas, Lorensborgs ungdomsgård – fann jag väl egentligen bara ett uttryck för det barndomen också kan vara.

I Missionsförbundets jubileumsskrift då Betelförsamlingen fyllde 75 år kunde man läsa:

”År 1958 lyckades det församlingen att öppna ytterligare en söndagsskola. Denna gång i stadsdelen Lorensborg, där Malmö stad upplät sin ungdomsgård. Denna söndagsskola växte snabbt i den folkrika höghusbebyggelsen, och är just nu församlingens största skola. Genom dessa söndagsskolor har församlingen sålunda nått ut till ett elevantal, som under några år uppgick till bortåt 800.”

De raderna visar på en ständigt växande och tämligen omfattande söndagsskoleverksamhet. För de flesta barn blev den kanske mest av allt en självklar träffpunkt under veckans längsta – och långtråkigaste dag. Bäst minns jag sångerna. Och förstås insamlingsbössan med de svältande barnen. Mission har i hela mitt liv varit synonym med just svält och lidande. De afrikanska barnen – flugorna i ögonen, de uppsvällda magarna och de tomma muggarna – fick bli sinnebilden för mottagaren av missionens hela godhet. Ett barn reflekterar inte över vad missionären egentligen vill. Ett barn saknar förmågan att placera svälten i relation till sig själv som välmående svensk. 
 
Medvetandet började växa senare, då jag var med i SMU, Missionsförbundets ungdomsorganisation. Vi träffades varje vecka i en mysig källarlokal i Betelkyrkan. Den var hela malmöorganisationens hjärta och själ. Där skedde allt. Där mötte jag mormor på gudstjänster och andra tilldragelser. Där hade jag mina unga vänner. Men vi saknade egentligen en djupare vänskap förankrad i den kristna tron. Min känsla för denna organisation och detta tänkande blev allt mer bräcklig och den föll så småningom helt samman. Min barnatro – hade jag en sådan någonsin? – blev otro och mitt tvivel skulle bli ett signum många skrattade åt. Jag var verkligen Thomas tvivlaren. I det sökte jag friheten, den inre, och oberoendet, också det yttre.

Ett av mina starkaste minnen av vägran är när mamma ber mig sitta ner. Hon har en Bibel i handen, hon vill läsa för mig. Jag står upp länge efter det att hon satt sig. Jag vill inte höra ett enda bibelord. Det slutar, efter skrikande och tvärviggande, med att hon bara ber att få sitta bredvid mig. Hon hade börjat sjunka in i sin självspäkning. Hade den religiösa undertoner, bestämdes den rentav av hennes allt djupare religiositet? Jag var inte förmögen att ställa frågor. Min vägran var fysisk. Min vägran var den instinktiva revoltens.

SMU innebar också scoutverksamhet. Dessa kristna scouter hade mottot ”Framåt. Uppåt” vilket idag för mig kan te sig en smula komiskt eftersom begreppet Uppåt sedan länge i bästa fall kan förknippas med socialt och ekonomiskt klättrande, en av de egenskaper vår tid har som jag kanske föraktar mest av alla. Då förstod alla den himmelska syftningen.

Tiden i SMU hade inslag som jag idag är tacksam över att ha fått med mig i livet. När jag tänker ordet Vätteriks så står minnena fram som bildserier eller filmsekvenser. Det var ett så kallat Riksmöte med scouter från hela Sverige. Också en rad utländska scoutkårer fanns på plats och det var för mig första gången jag fysiskt fick erfara att leva med afrikanska unga pojkar. Vi bodde förstås i tält. Lagade vår egen mat. Deltog i de stora, kollektiva aktiviteterna om kvällarna. Men också de alldeles vardagliga scoutaktiviteterna i Betelkyrkans källare är levande minnen. Inte minst kommer jag ihåg hur jag slet för att lära mig knoparnas hantverk. Jag blev aldrig särskilt bra på det och låg därför långt efter de andra pojkarna. Att vara scout var ju också och inte minst en skola, överlevnad i naturen var ett ideal som man bara kunde efterleva om man kämpade hårt med att införliva kunskaperna. Läger hölls på skånska scoutgårdar som Finngården och Göransborg. Varje gång jag var på ett mindre läger och konfronterades med nattens mörker undrade jag vad jag skulle med knopar till. Jag var mycket mörkrädd och hade gärna bytt ut all annan kunskap mot en ficklampa eller en madrass inomhus.

Med konfirmationslägret på Missionsförbundets anläggning Strandbaden kom det stora och definitiva avskedet för mig. Efter konfirmationsdagen i Helsingborg återvände jag aldrig. Missionsförbundet var mitt förflutna. Jag hade ingenting mer där att göra. Inte heller någon kristendom fick plats i mitt unga hjärta. Det var slut och jag betraktade allt det som humbug och fromleri. Om det funnits en barnatro så hade den definitivt övergått i tonårs-otro. Jag minns att jag njöt av ett slags självgodhet. Tyckte mig för mer än de andra, eftersom jag genomskådat. Det hade inte de andra. Vissa gick så långt som till eget pastorsliv något årtionde senare. Vad jag inte förstod var att jag bara några år senare skulle vara på väg in i något som var mycket värre. En tro och en dyrkan. Ett ideal och en sekt. Ett inre organisationsliv präglat av hemlighetsmakeri, konspirationstänkande och elitism. Det livet skulle visa sig så mycket mer förödande och i alla avseenden destruktivare än barn- och ungdomsårens frireligiositet.
 
När hela kvarteret Lugnet revs försvann också Betelkyrkan. Jag kände en sorg över det, inte bara för att en av min barndoms centrala platser utplånades, utan också för att ett av stadens vackraste kvarter med enplanshus fick ge plats åt ett gräsligt förortsområden mitt inne i Malmö city. På något sätt var det ändå alldeles logiskt. Malmö stad plundrades på viktiga delar av sin historia. Det kommunala styret hade en syn på arkitektur och människoliv som var mekaniskt modernt och andades framtidsoptimism enligt betongens logik. Det var de inte ensamma om i Malmö. Alla dessa gamla knegare, med före detta sotaren Nils Yngvesson i spetsen, styrde säkert staden utifrån vackra ideal. Men det som blev verklighet i idealens spår var minst lika kallt, omänskligt och superrationellt som i resten av västvärlden. Det lilla formatet skulle till varje pris bytas mot det nordamerikanska idealets störst, bäst, vackrast. Betelkyrkan fick inte ens plats i detta nya och ombyggda Lugnet. Den fick inrymmas i en nybyggd, modernistisk byggnad ute på Stadiongatan, mitt emot min barndoms Lorensborg och på samma sida av gatan som min familjebostad i vuxen ålder, Bellevuegården. Den fick i logikens namn byta från det frireligiöst klingande Betelkyrkan till det modernt neutrala Stadionkyrkan. I den satte jag mig en enda gång. Det var när min mormor Sabina begravdes. Hennes död satte punkt för hela mitt tidiga liv. Tack och lov slapp hon se vad som sedan skulle hända.

Interiör Betelkyrkan.


 
 



lördag 10 april 2021

Lördagsvilan - omöjlig eller eftersträvansvärd?

Foto: Astrid Nydahl
 

Lördagsvila. Tills vidare. Men hur gör man? Hur stiger man åt sidan för att enbart vila? Jag har i hela mitt frilansande liv lärt mig att man måste arbeta sju dagar i veckan. Om jag inte gjorde det var jag säker på att missa uppdrag. Det skulle läsas och skrivas, det skulle intervjuas och kånkas, resas och rapporteras. Det var många fina år. Sydeuropa, Mellanöstern, Centraleuropa, Nordafrika... Jag erinrar mig särskilt de två veckorna jag bodde på ett stort italienskt kryssningsfartyg i Libyen (som användes som hotell). Det låg förtöjt i Benghazis hamn och lutade lätt åt landsidan. Jag fick låna en skrivmaskin - jo, den saknade förstås å, ä och ö - och med den satt jag och förberedde mina reportage. Likadant gjorde jag i Tel Aviv och Jerusalem, ständigt på språng eller skjutsad runt av fina Ofra. Men nu ska jag alltså vila. Hur gör man?

 

fredag 9 april 2021

Despoternas parad i vår tid

Foto: Astrid Nydahl
 

"De politiska förhållandena hade vid den här tidpunkten plötsligt förvärrats på ett sätt som bara kan betecknas som förfärligt och dödligt." (Thomas Bernhard, ur Ja, i översättning av Jan Erik Bornlid)


Vad är det som händer när en människa går från glättigt och pratsjukt sällskapsideal till isolerad och osynlig? Den processen kan jag inte beskriva. Men jag kan beskriva själva resultatet. Det yttrar sig i fördragna gardiner, stängda dörrar och en ovillighet att delta i några som helst diskussioner.

Jag nöjer mig med att registrera. Den nye sultanen i Turkiet härskar snart ensam, med halva folkets stöd och visar oss andra vad "val" och "folkomröstningar" kan användas till. I Nordkorea går diktatorn från ett vansinne till ett nytt, hans folk dirigeras ut som statister i hans undergångsvision. Allt som sker utanför gör också avtryck innanför. Ingen människa kan gå hel genom vår samtids dårskap. De båda, här omtalade despoterna har sina förebilder i det totalitäras historia, så som Putin vandrar i Stalins parad vandrar också klanen Kim i Maos parad. Sultanen ser på det ottomanska imperiets ledare och drömmer om sig själv som ny ottomansk herre.

Jag går in för landning och i brist på vingar använder jag någon kvarbliven krycka som hjälp. Väl nere på marknivå släpper jag taget och försöker lära mig att andas igen.
 
*
 
Färsk information om hur EU förhåller sig till den nya sultanen finns att läsa här, på svenska. Rubriken är talande: EU förnedrar sig i Turkiet.