lördag 8 augusti 2020

Året utan Danmark

Sommar i Danmark. Foto: Steen Raaschou

Någon vinter, vår eller sommar har jag inte upplevt i Danmark detta pandemi-år. Det skulle innebära att mitt 68:e levnadsår skiljer sig från de föregående 67. Jag minns inte mina tidiga barndomsår, men jag har familjebilder där jag är med mina föräldrar på Tivoli. Inte kan jag tänka mig att någon av oss avstod. Under Malmöåren, före brobygget, var det ju Dragør som fick oss att ta färjan över. Den lilla staden har alltid haft en stark lyskraft i mitt liv, också då jag tog mina barn dit. Dessutom var det den vägen man tog till Kastrup om man skulle flyga någonstans.

Öresundsbron är så välkommen. Det är de så kallade Öresundstågen jag föraktar. Om de alls kommer fram. Numera är det lika vanligt att de havererar eller ställs in någonstans på vägen. Den skånska järnvägen är en katastrof. Men ändå har vi tagit oss dit, för utställningar, olika arrangemang, för krogbesök med vänner, och oavsett vad har vi alltid trivts där.

2020 är året utan Danmark. Om det skulle bli något av i höst skulle det återställa ordningen, men det är allt för tidigt att sia om. 

En het sommardag i en Köpenhamns-park för några år sedan. Foto:Steen Raaschou. Kommer det att hända igen?

Av henne fick jag de allra första kyssarna

Gilleleje 6 augusti 2020. Foto: Snaphanen


Det var många flickor som hette E när jag började i lågstadiet 1959. Det var förmodligen ett av de allra vanligaste namnen. Innan jag fyllt 16 år hade fyra Evor korsat mig väg: Eva J. i min klass, Eva B. förstås och så en Eva utan efternamn på vilohemmet i Tormestorp. Och min första förälskelse, som också var ett svek mot min Eva B-kärlek. 

Eva F. träffade jag på Missionsförbundets kursgård Strandbaden utanför Höganäs, då jag en sommar var där på konfirmationsläger. Eva F. kom från Vinslöv, henne blev jag handlöst förälskad i på ett sätt som inte bara var svärmiskt och högtidligt. Av henne fick jag de allra första kyssarna, hennes bröst var de första jag vidrörde och det var hon som, när vi satt i fiskehamnen i Gilleleje och väntade på att utflyktsbåten skulle ta oss tillbaka till svenska sidan, gav mig mitt livs första sexuella extaskänsla. Det gick för mig, direkt i kalsongerna, sedan jag fått stånd av hennes kyssar. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att något sådant kunde hända. Nu hade det hänt. Både lycka och skam överrumplade mig. 

Jag vågade inte resa mig upp, jag hade fortfarande stånd och det kändes mycket vått och klibbigt. När båten kommit tuffande över Öresund och lagt till i Gilleleje och alla de andra började gå ombord hade jag inget val, jag lät EF. dra mig upp från sittande ställning och jag gick, så naturligt det nu var möjligt att gå, upp på fördäck och satte mig där, återigen nära Eva F. och med min hand vilande i hennes. 

Eva F. gav mig en upplevelse som gjorde att jag aldrig mer skulle glömma henne. Men samtidigt var min utlösning ett rent fysiskt svek mot kärleken till Eva B. Det var ju henne jag skulle ge min svendom, och det var ett svek redan att jag fått utlösning i kalsongerna. Skulle jag resten av livet kunna bevara min hemlighet?




fredag 7 augusti 2020

Eve Joseph: In the Slender Margin. The Intimate Strangeness of Death and Dying (Patrick Crean Editions, Harper Collins 2014)




“I cook crepes for my brother,
thirty years later:

feed him in death
as I never could in life.”

(ur Eve Joseph: The Startled Heart, 2004)

Med utgångspunkt i den äldre broderns död söker den kanadensiska poeten Eve Joseph sig djupare in i ämnet. Hon har en mycket lång erfarenhet av arbete på hospice. Hon har den egna förlusten som grundackord för studierna, samtalen, det vardagliga slitet med döende människor och allt som kretsar kring eller utgår från döendet och döden i sin bok In The Slender Margin. The Intimate Strangeness of Death and Dying.

Med stigande ålder ser vi allt fler människor dö ifrån oss. Det kan kanske kallas åldrandet in i döden. Det är det döende vi benämner ”naturligt” eftersom vi uppnått de åldrar då sjukdomarna kommer och för oss mot slutet. Men allt det andra döendet finns också i våra medvetanden; små barn dör av cancer, någon blir påkörd av en bil och en annan drunknar en vacker sommardag i den idylliska badsjön. Vi befinner oss i själva verket hela tiden i den lilla smala remsa som skiljer liv från död.

Att arbeta i den palliativa vården ger unika inblickar och erfarenheter. Eve Joseph berättar, ibland anekdotiskt men hela tiden med stort allvar och självklar respekt, om de människor hon följt den sista biten in i döden. Med tjugo år av sådant arbete befinner man sig i ett helt annat medvetande om döden än vad vi andra möjligen kan föreställa oss.

Eve Joseph. Foto: Jasmin Elizabeth Jackson

Man skulle kunna säga att Eve Joseph skrivit en självbiografisk bok som med sin ovanliga stil kan vara till stor lärdom och tröst för människor i allmänhet. Det krävs ingenting särskilt av mig som läsare. Jag lär mig av det hon berättar. På vägen visar hon mig in i de litterära och filosofiska källor som under århundraden hanterat det vi människor lär vara ensamma om: medvetenheten om att vi ska dö. Det har vi alla gemensamt. Ingen kommer undan, hur gärna han eller hon hade velat. Med Cioran kunde vi säga att vi hela tiden måste betrakta döden som en skandal, något djupt upprörande. Han hävdade ju också att ”de välmående, de normala och medelmåttiga har varken någon erfarenhet av lidande eller känsla för döden”. Jag förstår honom så, att den som kommit verkligt lidande nära också har en djupare förståelse för att döden finns inbyggd i oss från den stund våra liv börjar. Det är förstås en insikt som kan leda både till djupaste förtvivlan och äkta misantropi.

Hos Eve Joseph är det en annan känsla som dominerar. Jag betraktar den som filosofiskt eftertänksam, poetiskt reflekterande och erfarenhetsmässigt bildande. Det är en ovanlig kombination av egenskaper som få böcker har, och just därför skulle det te sig underligt att klassificera den efter gängse hyllsystem. In The Slender Margin är en bok för var och en av oss, oavsett hur vår erfarenhet av döende och död ser ut. 

(Den här boken läste jag tre månader innan min yngste son Tobias tog sitt liv. Det var ett kusligt sammanträffande)

torsdag 6 augusti 2020

Mercè Rodoreda: Diamanttorget (Norstedts, översättning av Jens Nordenhök)




Mercè Rodoreda (1908-1983) var en katalansk författare, som enligt förlaget ses “som en av de främsta prosaisterna inom den katalanska modernismen”. Gabriel Garcia Márquez har om Diamanttorget sagt att det är “den vackraste roman som utkommit i Spanien efter inbördeskriget”.

Jag erkänner att jag aldrig hade hört talas om henne. Ändå hade tre av hennes verk översatts till svenska på 1990-talet.

Mercè Rodoreda tvingades fly sitt land efter inbördeskriget då fascisterna grep makten, och hon kunde återvända först på 1970-talet.

Diamanttorget skrevs i landsflyktens Genève 1960.

Jag måste säga att denna roman är något av det märkvärdigaste jag läst. Den grep tag direkt. Och ändå är det sannerligen ingen konventionell krigsroman. Rakt tvärtom. Kriget nämns egentligen bara i den sista tredjedelen. Istället är det en stark jagberättelse om ett vardagsliv i Barcelona. Natàlia är berättelsens motor och centrum. Man läser sig ganska omedelbart in i hennes liv och när hon väl blivit familjemodern ser man framför sig det slags liv som är kärnfamiljens; på gott och ont byggs det i den en gemenskap mellan man och kvinna och sedan mellan dem och de två barnen.
Det lunkar på. Tillvaron är kärv. Men den är berättad på ett sådant sätt att man ändå ser dess mening och betydelse. Mannens fixa idé att börja avla duvor ser ett tag ut att stjälpa alltsammans. Duvlorten och fjädrarna klibbar fast inte bara på väggar och golv, de tycks också äta sig in i tankarna.

När så maken Quimet kallas till fronten vänder berättelsen. I sin förtvivlade ensamhet och hunger (som snart nog närmar sig svälten) bestämmer hon sig för att döda de två barnen och ta sitt eget liv.

Men så sker det något nere hos fröhandlaren. Något dramatiskt och ändå så väntat. Det romanen därefter utvecklas till ska jag inte orda om. Det är nämligen både litterärt avgörande och i gestalternas liv så stort att det liksom kastar ett ljus bakåt på hela romanen.

onsdag 5 augusti 2020

Ground Zero Beirut

Skärmdump från brittisk press

Bilderna som kablats ut från Beirut är fasansfulla. Just därför har jag valt att använda denna skärmdump, som utan blod och total förstörelse, ändå säger något om katastrofen. Officiella uppgifter angav på onsdagen att 4.000 människor skadats utöver de minst 100 döda. 90% av stadens hotell är förstörda. 300.000 människor har förlorat sina hem. Överallt poppar uttrycket Ground Zero Beirut upp, och det ter sig befogat.

Nå, varför sker nu detta i just Beirut? Jag skulle våga påstå att Libanon i allt väsentligt är en "failed state". Efter de gyllene festdagarna sedan det fasansfulla inbördeskriget tagit slut, och härjande miliser avväpnats, såg det ett tag ut att kunna bli lugnt. Ordningen stördes huvudsakligen, och störs alltjämt av den islamistiska milisen Hezbollah i söder, som gång på gång försöker provocera Israel till militära interventioner. Men framför allt Syrienkriget har kullkastat mycket. Den ohyggligt stora mängden flyende från Syrien finns inte minst i Libanon. Iran fiskar i det grumliga vattnet, liksom den kriminella krigsregimen under president Assad.

När hamnmyndigheterna säger att de sedan 2014 gjort upprepade försök att få den dumpade och livsfarliga lasten, hämtad från magasinet i Beirut, tvivlar jag inte på att det är ett av flera exempel på vad som sker när en statsapparat krackelerar och landets olika delar slits mellan olika klaner, ekonomiska maffiaintressen och krigsherrar. 

De senaste årens stora och ibland mycket våldsamma protester mot regering och myndigheter har handlat om ren nöd. Människor är förtvivlade i arbetslöshet, fattigdom och brist på livsmedel. Pandemi-regler har bara ökat spänningarna. 

Finns det alls styresmän och andra som förmår hålla samman landet efter denna katastrof kan man nog betrakta det som ett mindre mirakel. När själva den groteskt misslyckade statsbildningen ska falla samman ter sig allt mer osäkert. Det kan ta flera generationer till, men på vägen kommer många att få sina liv förstörda.

Sverige brinner. En naturlag?

Skärmdump från Expressen

Att Sverige brinner är förstås ingen naturlag. Och det är inte "värmen". Här nere började det tidigt i mars. I Lund är man nu uppe i drygt femtio anlagda bränder. Bland annat ett stort antal skolor (12 stycken) och daghem är helt nedbrända. Den senaste branden ett dygn tidigare än nattens brand i Täby, vilken har stora likheter med andra bränder. Anlagda, stor eller total förödelse. 

I Lund har polisen nu döpt sitt operativa arbete till Operation Gnista! Ska man skratta eller gråta? Mina tankar går i alla fall direkt till fiaskot Operation Rimfrost som bland annat innehöll polisiära pizzakvällar med de kriminella gängen.

Brandepidemien har pågått i mer än tre år nu. Var letar man orsaker, vem analyserar för en insikt om orsaken bakom denna massförstörelse? Man kan, om man är intresserad av statistik ta en titt på Katerina Janouchs hemsida, en artikel som lades ut redan i maj 2017.

Former av hopp. Också idag

Tomas Venclova: Former av hopp. Essäer 1976-2001/ Tomas Venclova och Czesław Miłosz: Samtal om Vilnius. En brevessä (Ariel/ellerströms 2001, översättningar av Loreta Burnyté, Anna Harrison, Mikael Nydahl och Rikard Wennerholm).

I denna dubbelvolym för vi återstifta bekantskap med nobelpristagaren Czesław Miłosz. Hans samtalspartner, och författare av de resterande texterna i boken, Tomas Venclova, är också han bördig från Vilnius och en av regionens främste representanter för ett humanistiskt och frihetligt arv. Förlaget säger att dialogen och texterna är ”de östeuropeiska författarnas svar på den totalitära utmaningen.”

Tomas Venclova föddes 1937 i Vilnius, fick sin utbildning vid stadens universitet och förlorade sitt sovjetiska medborgarskap 1977. Han bosatte sig i USA och blev 1985 filosofie doktor vid Yale University. Hans ämnen var slaviska språk och litteratur.

Under 2000-talet har han utgivit böcker både i Ryssland och Litauen.

I Former av hopp pendlar texterna mellan litteratur och politik och allt som förenar och/eller skiljer dem åt. Av självklara skäl handlar det mycket om judehatet (det som kallas antisemitism):

”Hur som helst var Litauen under sina bästa epoket ett land där judarna upplevde rättvisa och omsorg (…) Hårt blev också straffet för den kristne som inte kom till undsättning när en jude ropade på hjälp (…) Trots det långa umgänget mellan lituaer och judar levde de praktiskt taget i två separata världar. Vi lituaer visste ganska mycket om polsk litteratur, en del om tysk och rysk, men om den judiska kulturen som tog form inför våra ögon i vårt land hade vi ingen aning. Religion, språk, alfabet, traditioner reste för stora hinder. Det judiska samhället betraktades som ett exotiskt inslag som inte hade några själsliga band med oss.”

Är detta förklaringen till att så många judar mördades i Lituaen? Venclova igen:

”Vår synd tynger medvetandet hos hela folket och varje individ. Att lägga skulden på andra folkgrupper är omoraliskt. Sina egna skulder kan de reda ut själva. Våra skulder måste vi reda ut och sörja över. Strikt talat är det detta som är innebörden med att tillhöra en nation.”

Och på detta enkla, grundläggande sätt säger han att hans eget land, inte tyskarna och nazisterna, är skyldigt. Förintelsen hade sina underavdelningar. Litauen var en av dem.

Hade detta något med partidiktaturen att göra? Ja, säger Venclova, Litauen styrdes av flockinstinkten. Det är alltid kollektivet – flocken – som är den politisk-ideologiska grunden för ett samhälle där kommunistpartiet styr.

Låt oss betänka det. Fördrivningar, tortyr, vardagsförtryck, brist på yttrandefrihet, pogromer – det kunde skrivas in i den sovjetiska epok som Litauen tvingades in i. Varje totalitär stat skapar sitt förtryck. Ofta ser det likadant ut, oavsett om fanorna är röda, svarta eller gröna.

(Denna text ingår i ett längre avsnitt i min bok Kulturen vid stupet)