torsdag 23 maj 2019

Två år sedan massakern i Manchester. Från All My Loving till Allahu Akbar

Foto: Astrid Nydahl
Det är nu två år sedan en islamist och självmordsbombare slog till mot Manchester Arena. Som en påminnelse om vilka offer vi betalar för att ha dessa mördare i våra länder erbjuder jag idag min nya bok, som har detta massmord som en av sina tidsaxlar. Boken heter Från All My Loving till Allahu Akbar och har som underrubrik: Resor och läsningar i Manchester, Liverpool och Birmingham. En krönika om sextio års kulturkamp. Foton av Astrid Nydahl


Skärmavbild Manchester Evening News om tvåårsdagen för massakern.

Boken skildrar tiden mellan två dagar som i många avseenden kan sägas vara tidstypiska: The Beatles första konsert i Liverpool i januari 1961 och Ariana Grandes konsert i maj i Manchester 2017. Den senare utsattes för en blodig massaker som IS låg bakom.

Boken berättar om resor och läsningar i Manchester, Liverpool och Birmingham, senast under hösten 2018. Hur har dessa engelska städer påverkats av den stora muslimska invandringen från i första hand Pakistan, Bangladesh och Indien? Vad skiljer den från tidigare invandringsgrupper under 1800- och 1900-talet? Hur kan ett land utan industri längre leva som det gjort, utan att miljoner människor blir identitetslösa och vilsna... ja, många frågor som dessa behandlas i min nya bok. 

Har ni läst Black Country som jag utgav 2012 kommer ni att känna igen er. Så som jag rörde mig i det postindustriella Birmingham, gör jag det i Manchester och Liverpool. Allt i skuggan av Brexit och med den stora otrygghet den redan orsakat. 

Storbritannien är i många avseenden som Sverige - fast minst tio år längre ner i det politiska missbruket av förtroende, förfallet med narkotika, övergrepp och förfulade offentliga miljöer, sexuell grooming och krav på sharialagar, och den tröstlösa kulturen av väntan och uppgivenhet som präglar de fattiga delarna av städernas befolkning. 

Vi befinner oss i Manchester och Liverpool, det är delar av England som kämpar för sina värden och sin plats på jorden - alltid i motvind men med obruten stolthet.

BOKEN KOSTAR 300:- inklusive frakt. Gäller för inrikesbeställningar, för övriga tillkommer portokostnad. Skicka ett mail till thomas.nydahl@gmail.com för beställningar

Foto: Astrid Nydahl



Manchester Evening News skriver: 

And in the months to come, a permanent memorial garden will be established in Manchester city centre, to create a place of contemplation near to the arena itself, in between the cathedral and Chetham's School of Music. 

The garden will remember the 22 people killed on May 22 2017: Georgina Callander, 18; Saffie Rose Roussos, 8; John Atkinson, 28; Megan Hurley, 15; Olivia Campbell-Hardy, 15; Alison Howe, 45; Lisa Lees, 43; Angelika Klis, 39; Marcin Klis, 42; Martyn Hett, 29; Kelly Brewster, 32; Jane Tweddle, 51; Nell Jones, 14; Michelle Kiss, 45; Sorrell Leczkowski, 14; Liam Curry, 19; Chloe Rutherford, 17; Elaine McIver, 43; Wendy Fawell, 50; Eilidh MacLeod, 14; Courtney Boyle, 19; Philip Tron, 32. 

To pretend the city’s wounds will ever fully heal would be to misunderstand grief. The memory of those who died is becoming woven into Manchester’s fabric, into its consciousness and its physical landscape.

onsdag 22 maj 2019

Slut på ord

Foto: Astrid Nydahl

Jag går längst ut på bryggan. 

Där bryggan tar slut fortsätter jag mot horisonten. 

Jag har just nu slut på egna ord.

tisdag 21 maj 2019

" Det är inte nödvändigtvis klarhet han söker..."

Foto: Astrid Nydahl
Tocquevilles manuskript vittnar om hur mån han är om effekter. Marginalerna är fyllda med kommentarer och tillrop. Texterna är liksom fortfarande under arbete. Ibland viker han papperet på mitten och skriver på ena sidan, rättar och förmanar sig själv på den andra (...) Det är inte nödvändigtvis klarhet han söker, men sinnesrörelser, eftertanke - som en konstnär, mer än en historiker, kanske.

Tocqueville tecknas bland annat så i Anders Ehnmarks bok Slottet. Det är en glimrande studie av en man och hans tid.

Veckan framöver kommer Sverige att tala om Engdahls och Frostenssons nya böcker. Om dem tänker jag tiga. Inte ens läsa. Jag fortsätter läsa Tocqueville och Ehnmark. Det är inte att gå emot strömmen - som det heter - det är att gå i grunden emot sin tid.


Filmer av Terence Davies


I samband med utgivningen av min senaste bok, som utspelar sig både i Manchester och Liverpool fick jag ett fint filmtips av en läsare.

Det handlade om två filmer av Terence Davies. Den första jag såg är Distant Voices, Still Lives. En högst originell film från 1988 som i dramats form berättar om en handfull människor i Liverpool, om deras barndom, familjehelveten, kärlek och nederlag. Filmen är ganska hårt stiliserad och påminner om ingenting annat jag sett.

Och nu, efter någon veckas väntetid med leveransen, också den poetiska bildberättelsen om Liverpool från åren efter kriget fram till vår tid, Of Time and The City. Terence Davies läser själv texten, den pendlar mellan saklighet och poesi, mellan djupt allvar och humor. Här får vi bekanta oss med stadens arbetarklass, dess fattigdom och slit, boendemiljöer som är eländiga, fram till det moderna genombrott då människor, med regissörens ord "trodde de skulle få paradiset" men hamnade i banala höghus av värsta sort.

Detta är två filmer jag varmt rekommenderar. De säger något viktigt om vår epok, om våra liv och den situation de flesta unga människor idag kanske inte ens hört talas om.
 

måndag 20 maj 2019

Leninpriset och Sven Lindqvist

Foto: Astrid Nydahl

Sven Lindqvist fick alltså Leninpriset, och började sitt tacktal 2013 med orden:
Tack för Leninpriset!
Jag har särskild anledning att glädja mig åt just detta pris. Svenska leninister har inte alltid varit lika förtjusta i mina insatser.
Min första tanke när han fick det var: varför alls ta emot ett pris i denna blodsbesudlade despots namn? Jag har under åren följt Jan Myrdals och Lasse Didings bisarra pris. Jag har noterat att de flesta som fått det antingen varit upphöjda kommunister - som Sven Wollter och Maj Wechselmann - eller stenrika vänsterpopulister som Jan Guillou. Det de haft gemensamt är stoltheten och glädjen över att ha fått priset. Det är det mest häpnadsväckande. Peter Englund ironiserade en gång över det och föreslog att man instiftade ett Pol Potpris.

Borde Sven Lindqvist ha tackat nej? Alldeles självklart även om pengarna kliar i plånboken. Det hjälper inte att han använde tacktalet för att rikta hård kritk mot både priset och Lenin. Men läs gärna slutraderna:
Jag hade dragit slutsatser som inte stämde med den dåtida vänsterns förutfattade mening. Jag har fortsatt med det.
Och därför gläder det mig särskilt att ta emot just Leninpriset.
Jag ser i det ett erkännande från den leninistiska vänstern.
Av en motståndare till Lenin och de flesta av hans läror.
Av en feministisk gråsosse som jag.
Behöver jag säga att ingen skulle ta emot ett Hitlerpris och använda tacktalet till en deklaration om antinazism? Vår tids paradox är att det fortfarande - efter all dokumentation i så många år - går bra med kommunistiska despoter.

 

Sven Lindqvist, värme och dimma en söndag i maj på Landön

Landön söndag 19 maj. Foto: Astrid Nydahl

Med kameran vänd mot växtligheten är allt klara, gnistrande färger. Vänd åt andra hållet, över axeln på mig och ut mot havet, syns dimman. Hela förmiddagen på Landön låg dimman kvar. Men det blev en ljuvlig vistelse där, femton grader varmt, tre samtal, med två fiskare och en kvinna boende på platsen. Hon berättade mer om sin vackra hund som nu är drygt sjutton år, att han vill ha hamburgare och räkor. En finsmakare.

Landön 19/5. Foto: Astrid Nydahl

Jag har tagit fram lite Sven Lindqvist-böcker. Det blir så när någon av de stora går bort. Nyligen Anders Ehnmark, nu Lindqvist. I Myten om Wu Tao-tzu läser jag: 
Krigets första offer är sanningen. Blir ett japanskt skådespel sämre för att japanska flottan har bombat Tsingtao? Har en dålig tysk bok blivit överlägsen en bra engelsk därför att länderna befinner sig i krig? Gör krigsutbrottet fransk kultur värdelös? Det vill man inbilla oss. Vi måste vägra delta i detta bedrägeri.

Det är förklarligt om politiker och soldater förblindas av hat mot fienden. Men när även de intellektuella grips av krigshetsen och skriver kamplyrik, bojkottar "fientlig konst" och smädar hela folk - vem skall då försvara sanningen?
Det var Hesse som skrev ner dessa tankar. Lindqvist påpekar att de bildar en avgörande skiljelinje i hans liv. Artikeln "dömde honom till landsflykt och gjorde honom till diktare". 

Det är därmed två saker jag vill säga denna måndag:

För det första vill jag understryka att det är på Landön jag känner mig fullt mänsklig. I stillheten där finns varken ångestplågor eller kulturell vantrivsel.

För det andra tror jag att vi nu måste hålla huvudet kallt. Vi lever i en tid som mycket väl kan övergå i krig. Fronterna är redan tydliga. Jag vill inte skriva något som kan uppfattas som "sanningens offer". I värsta fall måste jag tiga helt. Detta är ju inga nya tankar för mig, men de måste skrivas ner för att få mening och betydelse.
 


söndag 19 maj 2019

Likheter mellan två historiska gestalter

Ivösjön vid Vånga. Foto: Astrid Nydahl

Samtidighet är ett begrepp vi borde använda oftare. Skälet till det är att vi kan få syn på det vi annars inte ens reflekterat över. Samtidigheten förklarar. Som att Tocqueville och Marx levde samtidigt. Att de var lika varandra. Anders Ehnmark skriver:
Utifrån olika värderingar, men med samma klarsyn, iakttar de den moderna klasskampens födelse. Man kan lägga Det kommunistiska manifestet bredvid Tocquevilles stora tal i kammaren den 27 januari 1848. Texterna är tillkomna ungefär samtidigt, just före revolutionen. Också Tocqueville ser ett spöke gå runt Europa.
Ehnmark sätter alltid fingret på något väsentligt, ja rentav något tidigare osynligt. Han fortsätter:
Precis som Marx och Engels tecknar Tocqueville borgarna vid makten som förblindade av snöda intressen, medan arbetarna kräver rättvisa. Klasskampen hårdnar, därför att de rättslösa ser sina herrar uppträda ovärdigt "på den stora teater där vi befinner oss", alltså den politiska scenen.
Också den som grubblar över vår tids herrar kan finna åskådningsöppningar hos Ehnmark. Frågan är om det finns någon samtidighet hos oss, det vill säga några filosofiska/politiska gestalter/rörelser som liknar varandra utifrån olika ståndpunkter. I så fall skulle man kunna säga att både radikalvänstern och radikalhögern "tecknar borgarna vid makten som förblindade av snöda intressen". Med ett självklart tillägg skulle jag då säga att det kan man göra utan att identifiera sig med någon av dessa strömningar. Vår tid skriker mot oss, den som inte hör måste bokstavligt talat hålla för öronen.