tisdag 27 juli 2021

Bästa sommarläsningen, avsnitt sex: Nina Bouraouis Alla människor har av naturen ett begär att få veta (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Maria Björkman)

 

Nina Bouraoui är en av få författare jag läser allt av. Det vill säga allt som är översatt. I hennes fall är det många böcker, och det ska vi tacka Elisabeth Grate för. Här kan du se allt som förlaget givit ut av Bouraoui.

I hennes författarskap ser jag två trådar som löper genom böckerna, två trådar som också är tematiskt bärande. Först och främst den identitetsklyvande insikten att vara både europé och arab. Hon har, oavsett var hon befinner sig, Algeriet i sina tankar, i sina uttryck. Fransyska är hon förstås med samma självklarhet. Den andra tråden är den som handlar om sexuell identitet. Den blir kanske särskilt framträdande i den här boken, eftersom den är uttalat självbiografisk.

Bokens titel, Alla människor har av naturen ett begär att få veta, är hämtad från Aristoteles Metafysiken. Den är tillägnad hennes föräldrar, vilket också blir en tydlig markering av vad dessa dubbla identiteter bottnar i. Som läsare får vi verkligen veta, och kan vara förvissade om att hon i dessa korta texter och minnesfragment vill skapa en bild av sig själv som både bekräftar och ifrågasätter betydelserna i hennes omfattande författarskap.
”Det finns en homosexuell barndom. Den barndomen är min. Den svarar inte på någonting. Den förklarar sig inte. Den bara är.”
I den nya boken är således tematiken i sig inte ny. Tvärtom skulle jag säga att hon där, igen, kretsar kring det som upptar hennes tankar, ockuperar hennes minnen och tvingar henne, som av en inre kraft att skriva igen.
”Skrivandet och kärleken härrör från samma spänning, samma glädje, samma förtappelse. Jag är rädd för att skriva, liksom jag är rädd för att älska. Kärleken öppnar vägen till skrivandet, skrivandet följer på kärleken, blandar sig med den eller förstör den.”  
Citatet är hämtat ur Dockan Bella, på svenska 2005. Den boken är förstås central för hennes författarskap. Och den är central för oss som läser henne.
Och tidigare har jag om denna tematik i hennes författarskap skrivit:
Nina Bouraoui klyvs hela tiden mellan manligt och kvinnligt, mellan europeiskt och arabiskt, mellan skrivande och tystnad. Hon söker svar på denna klyvnad i just barndomen, där hon ”är Frankrike och Algeriet tillsammans.” Men det innebär också att själva grundproblemet finns där: ”Jag är allt. Jag är ingenting (…) Min kropp består av två landsflykter. Jag reser inuti mig själv. ” I Pojkflickan tycks motsättningarna upphäva varandra, hon blir bokstavligt talat ingenting. Mellan de olika identiteterna tycks hon bygga sig en ny, och basen för den är ensamheten.

När hon är ensam mildras både föraktet och självföraktet. I tystnaden börjar hon sakta formulera sig en identitet. Hon skapar sig en egen värld, bortom det kvinnliga och manliga, bortom det franska och algeriska. När hon skriver aktualiseras ändå söndringen. Är hon en blivande fransk författare eller en nordafrikansk, inom sig och inne i sitt språk bär hon på två länder och två ensamheter. Det är dessa ensamheter som skrivandet kan hindra, förminska, mildra. De kan inte utplånas, eftersom de är en beståndsdel av hennes jag. Identiteten är dubbel och söndringen evig. Men skrivandet kan, också för den som fruktar det skrivna språket, både skingra skräcken och förstärka livskraften. Så paradoxal är litteraturen, och för Nina Bouraoui tycks den paradoxen vara själva vardagen.
Låt mig avsluta med att säga, att Alla människor har av naturen ett begär att få veta är en omsorgsfullt slipad pärla. Här har Bouraoui noga vägt varje ord innan hon valt det. Det är kanske förklaringen till ett berättelserna i sig röjer djärvheten i minnet, men också skönheten i språket. Det är rörande att följa tonårsflickan Nina ut i den farliga storstadsnatten. Hennes jakt på en kvinna att komma fysiskt nära är både sorglig och upplyftande, så som våra tonårsberättelser alltid är. Kärleken ska visa sig vara ett svårhanterat djur som lika ofta hugger, som de låter sig klappas och smekas. Klyvnad, helande, dröm och verklighet, allt detta får man hos henne i en tid som helst framställer livet som en strävan efter renhet och politiken som ett val mellan svart och vitt.


Arabisk gynekolog eller läkare i svenskarnas land

Foto: Astrid Nydahl
 

Om en arabisk kvinna kommer till stora sjukhusets akut med tecken på missfall, vill hon helst av allt ha en arabisktalande, kvinnlig läkare. Eftersom Sverige är som det är kan det se ut som en självklarhet. En minoritetsrättighet?

Om en svensk kvinna kommer in med samma problematik tycker hon kanske att den manlige läkaren med arabiskt namn känns mindre självklar.

Nej, detta är inte ett skämt. Du kan läsa broschyren här.

I det andra fallet har vi, om jag förstått det rätt, att göra med rasism. I det första med mångkulturella rättigheter.

Dagens Nyheters kampanjjournalistik handlar just om detta. Naod Habtemichael, en gång Centerpolitiker med eritriansk bakgrund, skriver på multikultisvenska bland annat följande:

Möjligheten att efterfråga en läkare baserat på etnisk härkomst är ingenting annat än ren och skär rasism. 

Naod Habtemichael förstår inte elementära känslor och reaktioner av mellanmänskligt slag. Därför gör han "rasism" av problematiken.

Själv opererades jag senast av en Syrien-född kirurg. Jag var sövd och hade inga synpunkter på det, men så är jag heller inte en kvinna som fått missfall. 

måndag 26 juli 2021

Bästa sommarläsningen, avsnitt fem: Galärdagbok av Imre Kertész

 

Imre Kertész är inte en författare särskilt ägnad för sommaren. Själv läser jag honom året runt. Kan man hitta denna bok antikvariskt menar jag ändå att den är bästa tänkbara sommarläsningen.
 
Varje gång jag återvänder till Imre Kertész för mig, kanske viktigaste bok, Galärdagbok (i översättning av Ervin Rosenberg) tycker jag att det finns något nytt, något jag kanske försummat vid tidigare läsning. Eftersom Adam Zagajewski i den till svenska översatta I andras skönhet resonerar mycket kring vad sanning är, eller om den ens existerar, och jag läser det just i dessa dagar, ser jag genast detta i Galärdagbok:

"Inte sanningen utan sökandet efter sanningen. Inte bilden utan bildsnidaren. Inte segern, bara kampen. Inte verket utan existensen."

I all sin anspråkslöshet är det några viktiga ord. Finns det alls en sanning? En sanning är anspråket på total makt. En sanning är den totalitära världsbilden. En sanning är förtrycket.

Finns det då många sanningar, om en och samma sak? Det är möjligen just den fråga som kan diskuteras i generation efter generation. Kertész:

"Jag vill ha existensen, motståndet; ödet, men mitt öde, som jag inte delar med någon annan och som inte är besläktat med något annat. Jag vill ha de rivna broarna och denna känsla som i dagar har behärskar mig som en stämning: 'Det finns ingen väg tillbaka'."

Religioner gör anspråk på sanningen. Den enda sanningen. "Jag är sanningen och livet" sa Jesus. "Börja i unga år, vandra i Jesu spår" skrev mormor i min bibel. När jag i tidiga tonår lämnade min familjs frireligiösa miljö var det för att jag inte kunde annat än invända mot sådana påståenden. Den som skriver under på en historisk gestalts enda sanning blir förr eller senare bara en del av massan. 

Inte segern, bara kampen, skrev Imre Kertész. Jag vill gärna dela hans uppfattning och jag vill aldrig stå på segrarnas sida. Inte i det här livet.
 

Lätt regn i stillheten och cricofaryngeusdyskoordination

Öde strand i Åhus. Mobilfoto: T.N.
 

Det föll ett lätt regn när vi i morse anlände till kusten. Värmen var redan där.

Det var tyst och öde. En ensam kvinna vandrade i rask takt förbi.

Kaffet och fikaburken var som alltid välgörande. Men att äta blir i stigande grad svårt för mig. Fick min diagnos i det avseendet i fredags: cricofaryngeusdyskoordination. Bara namnet kan få mig att kippa efter luft.

Det är alltså sväljfunktionen som ger känslan av att det finns ett lock i matstrupen. Till detta ska läggas "förändrad motorik i matstrupen". Konkreta svårigheter är ständig hosta när jag äter, liksom en bröstsmärta man först trodde var kärlkramp. Om jag räknat rätt har jag nu fyra kroniska sjukdomar. Inbillar mig att den här är värst, eftersom tillståndet försämras efter hand.

Men till kusten tar vi. Varje dag.

Bästa sommarläsningen, avsnitt fyra: Olav H. Hauges Dagbok 1924 - 1994

Det är måndag. Sommaren fortsätter och varje dag måste bjuda på läsning. I denna serie om bästa sommarläsningen har jag idag kommit till norrmannen Olav H. Hauge (1908 - 1994). 

Han skriver 1958 i sin dagbok:  

”Du förbannar uppförsbackarna, och tycker inte att de borde vara där. Men hur skulle du annars komma upp? Det är motgångarna i livet som gör att vi emellanåt kan ta ett kliv uppåt.”

Mina nätter fick mening när jag på allvar tog mig an Olav H. Hauges Dagbok 1924 - 1994 (Molin & Sorgenfrei förlag, urval av Bodil Cappelen, översättning av Lars Molin). 

Det urval som finns på svenska omfattar sjuttio år! Det är nästan ofattbart. Det ynglingen skrev hade redan en stil, en ton, som väl överensstämmer med åldringens. Här finns en kontinuitet rotad i ensamheten, det hårda arbetet med äppelodlingen, mycket funderande i tystnad bortom moderna uppfinningar som telefon, tv och bil. Han tillbringar mycket tid på rygg, från tidiga år fram till dess dödsögonblicket närmar sig, läsande, funderande och de sista åren också resonerande med den kvinna, Bodil Cappelen, som sent kom in i hans liv och blev hans hustru. Han stretade länge emot. Han var rädd att förlora det viktigaste som ensamheten innebar, nämligen friheten. 1970 skrev han: 
"Sälja min ensamhet? Även om den ibland är tung att bära? Omöjligt. Man kunde lika gärna sälja sin hembygd och sitt fädernesland."
Olav H. Hauge föddes 1908 i norska Ulvik, längst in i Hardangerfjorden på Vestlandet. Han har sju syskon. Tre av dem dör i unga år, då Olav är mellan åtta och tolv. Modern sköter bondgården. Fadern är hemifrån på arbete. Det är ett tungt slit. Modern får sonen Olav i trädgårdsutbildning, något ska det bli av honom. Helst vill han läsa och skriva, alltid och livet ut. I sjuttio år skriver han dagbok. Änkan Bodil Cappelen upptäckte 84 volymer efter hans död. Hon sammanställde och de finns utgivna i fem band (3.700 sidor!).
”Författaren bör vara fri, stå utanför parti och ideologier, inte binda sig. Först då kan han vara det kritiska öga, det vakna samvete som fritt betraktar alla tillstånd” (Hauge, sommaren 1973).   
1959 skriver han i dagboken på samma tema:  
”Gå emot! Gå emot strömmen! Då blir du frisk i själen! Eggen slipas”.
Redan som 15-åring läser Hauge persisk poesi, engelska romantiker och filosofer som Nietzsche, Bertrand Russel och Schopenhauer. Det är inte fel att kalla honom brådmogen. Han går till det allra bästa, också av den inhemska litteraturen (Garborg, Ibsen m.fl). Han intar en principiell hållning i språkfrågan. Det så kallade bokmålet är den urbaniserade borgarklassens språk. Det som kallas nynorsk borde ha hetat gammalnorsk, ty det är böndernas och folkets gamla norska språk. Han skriver naturligtvis själv på nynorsk.

Hauges dagbok kan kommenteras ur så många olika infallsvinklar. Jag hade kunnat skriva om hans ensamhet, om hans diktning och hans läsning. Jag kunde ha visat på hans livslånga samtal med Emerson och Thoreau. Om jag velat fördjupa mig i 1900-talets totalitära regimer kunde jag ha skruvat lite på det han skrev om nazismen och dess järnnäve. Men jag kunde också ha pekat på att han motsatte sig tjeckernas frihetsdröm 1968 och polackernas 1981.Jag kunde ha visat mer om hur han slet med religionerna och gudstron, den som han ansåg vara nödvändig oavsett om det finns en gud eller ej.

Men jag väljer att låta dessa ord räcka. Och kan ändå inte låta bli att avsluta med hans eget råd, som väl får stå som ett memento från en diktare som var förankrad i myllan: 
”Innan du lär dig dikta måste du ha lärt dig att bryna en lie. Det är allt jag har att säga om konsten.”
Oavsett om du är äppelodlare eller litteraturmänniska bör du ägna en tid av ditt liv åt Hauge. Han erbjuder både en kunskap och en medmänsklig samvaro bortom de skrivna orden.

söndag 25 juli 2021

Politisk semestertystnad. Fjordmans tillbakablickande text

Foto: Astrid Nydahl
 

Det råder semestertystnad i politiken. Det enda vettiga som sägs och skrivs befinner sig långt från maktens korridorer och rum. 

Den som ville ha sin dos kunde följa norsk televisions direktsändning från Utøya. Om det ska jag tiga eftersom den dårskap som manifesterades där för tio år sedan tog så många liv. Däremot rekommenderar jag läsning av Peder Jensens tillbakablickande text här. Det obehagliga är att Peder drogs in i misstankarna kring Breiviks terrordåd för att denne som gärningsman och massmördare citerat Peders texter, skrivna under signaturen Fjordman. 

Peder varken kände till Breivik eller hade något med honom att göra, ändå har han behandlats mycket illa i sitt hemland. När han gav ut boken Vitne til vanvid skrev jag här om den. Jag träffade honom för flera år sedan i Köpenhamn, i samband med en Lars Vilks-föreläsning, och han gav intrycket att vara en mild, vänlig och bildad ung man.

En underton av humor hittar man också:

"Hundretusender av mennesker fra India til Australia har lest mine essayer uden å skade en spurv på grunn av det." (Citaten från Peder Jensens bok)

Så även om det råder semestertystnad finns det skäl att sätta sig in i den politiska terror som Breivik stod och står för.

Bästa sommarläsningen, avsnitt 3: Czesław Miłosz: Mitt Europa

 

Idag vill jag som sommarläsning rekommendera en bok som följt mig sedan 1980-talet. Czesław Miłosz (1911 - 2004) har jag uppmärksammat många gånger i bloggen. Som poet, som prosaist, som essäist. Hans författarskap var mycket rikt.

 

När man åldras börjar man om från början. Tidigt började min läsning av Czesław Miłosz. Han var en av de första författare jag fick äran att recensera när jag började som frilansare. Han hade fått Nobelpriset 1980. Året därpå utgavs hans Mitt Europa av Brombergs förlag i svensk översättning av Stellan Ottosson. Det var den jag skulle recensera sedan jag börjat med Issadalen. Och så kom alla de andra böckerna.

Nu känner jag tiden krympa och livet drar ihop sig i en blandning av väntan och uppgivenhet. Naturligtvis går jag då till Czesław Miłosz igen. Mitt Europa kom för tio år sedan i en fin nyutgåva i serien Nobelklassiker. Richard Swartz skrev ett högst angeläget förord och jag läser i det:

 

I ungdomens Vilnius växer han upp tillsammans med polacker, litauer, judar, ryssar eller tyskar, en erfarenhet som gör honom otillgänglig för all slags nationalism. Den polska, uppsydd på historiens eget stoff, ofta en uniform eller en tvångsjacka lik, passar honom illa; han vägrar att dra den på sig. Många skulle aldrig förlåta honom för det. 

 

I stället skriver han någonstans att nationalismen är "farlig" och att den nationalistiska doktrinen är vad som etableras "när alla andra svikit".

 

Skulle man inte med just dessa ord kunna bilda sig en uppfattning om det som sker i Europa just nu, och därtill bättre förstå varför? Hur svikna kan vi bli utan att tappa fattning och kontroll?