söndag 26 januari 2020

Arabiska våren tio år senare, ett monumentalt misslyckande

Foto: Astrid Nydahl

”Ett årtionde efter den arabiska våren är det mycket svårt att hitta några goda nyheter”, skriver John R. Bradley i The Spectator. Han påpekar att fattigdomen ökat i hela Arabvärlden, och skriver:
” Both internal economic growth and direct foreign investment have declined. Unemployment, especially among the young, has grown. Education standards are falling. There is less press freedom, less freedom of association. A BBC survey last year found that more than half of Arabs want to emigrate. In the countries where autocratic leaders were overthrown — Tunisia, Libya, Egypt and Yemen — there is nostalgia for the pre-revolutionary era.”
Han berättar vidare att det i Egypten talas tyst om upprorsstämningen på Tharirtorget 2011 och att landet idag har den brutalaste repressionen sedan Saddam Husseins Irak. Ändå har Egypten en fungerande regering, till skillnad från Libyen där inbördeskriget rasar, eller Jemen där man genomlider världens just nu värsta svält. Syrien har bara hunnit återhämta sig från det brutalaste inbördeskriget i historien. Och vidare skriver han:
”Upheaval in Iraq kicked off in October. Already more than 500 protesters are dead and 25,000 are injured. In Lebanon, protesters fed up with democracy are calling for the government’s replacement by a technocratic administration of appointed experts. There are regular elections in Tunisia, still championed as the one success story. But it is the Islamists — experts at mobilising their minority supporters – who win them. Only 45 per cent and 41 per cent of registered voters bothered to cast their ballot in the most recent parliamentary and presidential elections respectively. President Kais Saied was thus elected in a ‘landslide’. He was backed by the Muslim Brotherhood off-shoot Ennahda, which has appointed its notoriously moderate leader Rached Ghannouchi as the new parliamentary speaker.”
Islamismens härskar brutalt i dessa länder. De har spritt vad Bradley kallar hopplöshet och hjälplöshet. I det superrika Saudiarabien då? Ja, så här ser Bradleys analys ut:
”As Saudi Arabia gears up to host the G20 summit later this year, ongoing calls for cultural and economic sanctions over the killing of Muslim Brotherhood operative Jamal Khashoggi — given new impetus by revelations that the crown prince may have hacked Jeff Bezos’s phone — are an abomination.”
Ändå anser han att den nye härskaren Bin Salman är ”the last great Arab hope”, vilket jag har lite svårt att förstå. Men vem kan, handen på hjärtat, helt förstå Arabvärlden?

I Libyen finns det en läxa att lära. I radions P1 kan man börja med reportaget Godhetsprojektet som blev en mardröm, programmet finns här.

"2011 finns ett starkt stöd i opinionen för att Sverige ska delta i Natokampanjen för att skydda civila i Libyen. För första gången på 50 år skickar vi stridsflygplan till en väpnad konflikt. Men Håkan Juholt, som ny ledare för socialdemokraterna, bryter överenskommelsen hans företrädare har träffat med Reinfeldt om att JAS-piloterna även ska få bomba mål på marken. Däremot får de rekognosera bombmål åt Nato.
Ett svenskt Psyopsförband (psykologiska operationer) deltar också i kriget. De sitter på en Natobas på Sicilien och utformar flygblad och radiomeddelanden.
Av kritiker har Nato beskyllts för ”mission-creep”, det vill säga att de tänjde på FN-mandatet att skydda civila och i stället eskalerade ett blodigt inbördeskrig mot Muammar Gaddafis regim. Efter bombkriget lämnade Nato Libyen i ruiner och med enorma mängder vapen i händerna på militanta grupper. Landet kastades ner i en spiral av våld och laglöshet. Idag nio år senare är Libyen en kollapsad stat."






lördag 25 januari 2020

Bill Evans Trio - Emily (Helsinki 1969)


Förnuftet har ingen medborgarrätt

Foto.: Astrid Nydahl


2012 uttalade Imre Kertész i en artikel översatt av Jan Stolpe från franskan (originalet var tryckt i Le Monde, som intervju gjord av Florence Noiville):
"Jag har aldrig varit en engagerad människa. Jag avundas en författare som är sparsam med sina ord. En författare som även i grovt väder styr sin ensamma farkost. När Ungern blev ett fritt och föregivet demokratiskt land låste det in mig i den judiska boxen. Det tog inte notis om vare sig min upplevda erfarenhet eller min litterära produktion. Det har gjort mig oförmögen att utveckla den allra minsta känsla av nationell solidaritet. Det är tråkigt, för det förstärker den gamla fördomen att ”juden” inte intresserar sig för ”ungraren”. Men allt är lurendrejeri i den nuvarande offentliga situationen. Också på det semantiska fältet. Inget ord, ingen formulering har någon verklig innebörd. Förnuftet har ingen medborgarrätt. Det är känslorna, romantiken, sentimentaliteten som härskar ensamma."
Lidandet klär sig alltid i de dräkter makten bestämmer. Från nazitiden fram till ett kommunistiskt Ungern var vägen inte särskilt lång. Efter det kom epoken han kallar "ett fritt och föregivet demokratiskt land". Om man läser Mihail Sebastians dagböcker (i Inger Johanssons översättning) ser man snabbt likheterna. Han skriver från 1935, med ojämna pauser av mättnad och skräck, fram till 1944. Varje dag under kriget blir han påmind om vad som väntar judarna. Pogromerna drar fram, liken räknas. Han håller låg profil i många olika situationer. Mot judehatarna och deras medlöpare hjälper varken Bach eller Beethoven. "Förnuftet har ingen medborgarrätt" skrev Imre Kertész. Lägg orden på minnet.

fredag 24 januari 2020

Martha Argerich och Gábor Takács-Nagy - Beethoven: Pianokonsert Nr. 1


Den 27 januari för 75 år sedan befriades koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau

Det är 75 år sedan nu. Den 27 januari för 75 år sedan befriades koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau. 

Få människor lyssnar till den musik som komponerades inne i koncentrations- och dödslägren under nazismen. Ett antal enskilda kompositörer är bekanta, så som Viktor Ullman, Pavel Haas, Hans Krása, Gideon Klein och Karel Berman. Denna italienska kortfilm ger några nya infallsvinklar. 75 år senare. 

torsdag 23 januari 2020

Den skånska våldsvågens nya grepp

Skärmdump
Under torsdagens lilla utflykt fick vi se två bilar som prejats av dubbla polispatruller, på två olika platser. Polisen har nu förstått att de aktivt kan söka upp de multikulturella maffiagrupperna. Under onsdagen fick en av Skånes största jordägare, Carl Piper på Österlen, besök av dessa vidriga brottslingar. Läs om händelsen här. Också en annan Österlen-gård fick påhälsning av dem.

Vad är vårt svar? Ilska, vrede, hat? Ja, absolut. Handlingskraft, motstånd? Inte särskilt troligt. Själv har jag lärt mig att ta skydd. Men det kommer säkert en dag när det inte hjälper. Det hjälpte inte Greve Carl Piper att ha ett sofistikerat säkerhetssystem, det hjälpte inte den andra storgårdsbonden att han var rik och ensam. Precis tvärtom.

Vi räknar de nya offren dagligen. Också här i Kristianstad, där de två senast nerslagna och rånade var 75 respektive 85 år gamla.

Polisen varnar på sin Facebook-sida:

Varning för personer som kommer till gårdar på Österlen!
Ofta avsides belägna gårdar där man kommer med bil och kör in på gårdsplanen.
Personerna som kommer kan uppfattas som aggressiva och envetna i sitt sätt och försöker komma in i bostaden. Senast igår skedde en incident på en gård i Borrby. Liknande händelser har inträffat i Trelleborg och Tomelilla.

Einstein, Rosenberg och Camus

Einsteins kontor strax efter dödsfallet 1955.

Känner mig stum inför bloggen idag. Först och främst vill jag visa er på en understreckare av Ervin Rosenberg, den finns här. Den behandlar, utifrån en bok av Carlo Ossola, ett begrepp vi alla känner, dygderna, och han skriver bland annat:
Den senaste i den långa raden av skrifter som behandlar de stora och små dygderna är en tunn volym med titeln ”Trattato delle piccole virtù” (Marsilio) av Carlo Ossola. Ossola är en grundlärd professor i europeisk litteratur som undervisar på Collège de France i Paris sedan 2000. Han har främst ägnat sig åt italienska poeter och prosaister från Dante till Ungaretti och Calvino, men är lika mycket hemma på fransk litteratur. Han har även skrivit ett förord och noter till C G Bjurströms översättning av Dag Hammarskjölds ”Vägmärken”. Vad som frapperar läsaren under läsningen, och detta från första raden till den sista, är i hur hög grad de dygder som författaren skriver om i den lilla skriften utmärker boken själv.
Jag har inget eget att bidra med idag, och ger er därför också denna artikel om Albert Camus, publicerad i TLS 2 maj 1958 (klicka på texten för större format):