lördag 28 november 2020

Joseph Roth: Judar på vandring (Atlantis, översättning och inledning av Bo Isenberg)



”Han är Guds jude. Han kämpar inte för Palestina. Han hatar sionisten som med hjälp av skrattretande europeiska medel vill upprätta en judendom som inte längre vore någon judendom, eftersom den inte har väntat på Messias och på Guds sinnesförändring, som helt visst kommer. Det ligger i denna dåraktighet lika mycket offervilja som i tapperheten hos de unga chaluzim som bygger Palestina – även om den senare leder till ett mål och den förra till förintelse.”

Orden skrevs för runt hundra år sedan av Joseph Roth i den för första gången till svenska översatta essän Judar på vandring. På ett nästan kusligt sätt griper hans ord direkt in i vår tid. Det som skrevs på 1920-talet fick redan på 1940-talet sitt svar: de som valde den sionistiska vägen fick leva, de som i sin messianska övertygelse stannade slutade som skorstensrök i den gigantiska folkförintelse som nationalsocialismen beslutade och genomförde. Vi har facit. Och vi vet hur denna motsättning blivit en del av Israel/Palestinas öde.

Ändå är det inte motsättningen mellan de politiskt aktiva nationalisterna och de messianska gudsväntarna som är det centrala i Roths bok, även om den kastar en skugga över allt han har att berätta. Det centrala kan istället sägas vara den bild av östjuden som skapades i väst, både bland judar och andra. Exiljuden Roth berättar om östjuden, detta vandrande hot som betraktades som smutsigt, obildat, blottställt och därför oönskat, också i den assimilerade judenheten i länder som Tyskland och Frankrike. 

Han har en förmåga att ställa alla begrepp på huvudet när han visar hur starkt det historiska bandet är mellan väst och öst, och hur han rent faktiskt menar att begreppen är en aning falska, eftersom det som på 1920-talet betecknades som öst, bara tio år tidigare hade varit väst, i och med de nya gränsdragningar som första världskriget orsakat:

”Vem är ’västjude’? Är det han som kan påvisa att hans anfäder var i den lyckliga situationen att de aldrig måste undfly de västeuropeiska respektive tyska pogromerna under medeltiden och senare? Är en jude från Breslau, som under lång tid hette Wroclaw och var en polsk stad, mer västjude än en från Krakau (Kraków) som än idag är polskt? Är han vars far inte längre kan minnas hur det ser ut i Posen (Poznan) eller i Lemberg (Lviv, Lwów) redan en västjude? Nästan alla judar var en gång västjudar, innan de kom till Polen och Ryssland. Och alla judar var en gång ’östjudar’ , innan en del av dem blev västjudiska.”


Nittonhundratalets första halva hade en strategiskt beräknande och ”klok” antisemitism. Genom att spela på klyftan mellan öst och väst kunde man vända västjudarna mot östjudarna för att senare slå till och mörda båda grupperna.

Joseph Roths essä är klok, humoristisk (alldeles oväntat mycket), den är reflekterande och den får mig att läsa som vore den en flanörprosa, iakttagande, anspråkslös och ibland fragmentarisk. Frågan är om jag efter den längre inledande texten inte tycker allra bäst om de små stadsporträtten ur judiskt gettoperspektiv: Wien, där beroendet av välgörenhet är så stort och Roth med glimten i ögat konstaterar: ”Judar är goda schackspelare. De har också kristna motspelare. En god kristen schackspelare kan inte vara antisemit”; Berlin, dit ingen östjude sägs komma frivilligt och om judiska Hirtenstrasse som är sorgligare än någon annan gata i världen; Paris där judarna sägs ha det lätt (östjudarna lever ”nästan som Gud i Frankrike”), och Roth konstaterar att judarna först i Paris blir västeuropéer; ”De blir fransmän. De blir till och med patrioter”. 

Han gör sedan några anteckningar om andra platser dit judar tagit sig, som Italien där man till och med delar ut stipendier åt judiska studenter. Det riktiga sorgebarnet är Ungern, som ”utvisar principiellt östjudar. Ingen ungersk jude vill ta sig an dem. Majoriteten av de ungerska judarna är – trots Horthy – nationalmagyariska. Den finns ungerska nationalistiska rabbiner”.

I ett senare avsnitt berättar Roth om amerikafararna, ”de modigaste” och de som ”med tungt hjärta” gav avkall ”på sin familj och med lätt hjärta på sitt fädernesland.” Till denna kategori räknar han också alla de som av släktingar i Amerika fick löfte om båtbiljetter och som år efter år fick höra att de ”far till Amerika” men ändå aldrig kom iväg.

Bokens märkligaste kapitel är det sista, som är en lovsång till den unga sovjetstaten. Roth menar att antisemitismen där utrotats, men han är ändå skeptisk till att man ska kunna göra arbetare och bönder av judarna. Skepsisen lyser igenom när han säger att sovjetstaten vill lösa den judiska frågan med en kombination av teoretisk ofelbarhet och ”ädel och ren idealism”. Roth medger i efterordet att judarnas situation i Sovjetunionen ”sannolikt har förändrats”. Därför är det desto viktigare att läsa den inledning till en planerad upplaga 1937, då så mycket hunnit hända i hela Europa, där man nu tydligt ser ”den tarvliga, men begripliga hållningen hos en hotad småborgare”, det är rentav fråga om ”antisemitiska instinkter som rentav Tysklands judar visar när de vill visa sig som ”äkta tyskar”. De som har vett att fly är människor som ”har glömt att vara judar; de börjar så smått lära sig judeexistensen”. 

De vill inte glömma sin tyskhet och blir därför ”som sniglar, som samtidigt bär två hus på ryggen.”Alldeles mot slutet ställer Roth en uppfordrande fråga till det Europa som anser det vara en plikt att sprida ”europeisk-kristen moral” till jordens alla hörn. ”Varför inte i Europa?” frågar han och fortsätter att beklaga att inget europeiskt broderfolk tycks intresserat av att stoppa det som händer i Tyskland. Principen om icke-inblandning medförde att Hitlers regim kunde iscensätta det största och mest effektiva folkmordet någonsin. Den pessimism som Roth visar mot slutet av sin essä skulle visa sig alltför försiktig.

chaluzim(chalutzim) = en person som reste till dåtidens Palestina och dagens Israel för att plantera träd eller bosätta sig för att gagna landets utveckling.

Bruno Schulz en tom, sorgsen lördag

 

 
Alltsedan första svenska översättningen, Kanelbutikerna, som utkom 1983 har Bruno Schulz (1892-1942) funnits i mitt bibliotek. Nästa bok var Sanatoriet Timglaset som kom 1987, båda dessa i översättning från polskan av Johan Malm. Den senaste utgåvan är Brev, essäer, noveller i urval, översättning och med förord av Emi-Simone Zavall, utgiven av Glänta produktion i en mycket vacker och illustrerad volym 2016.  
 

Jag har förstås fäst mig vid många olika aspekter av författarens liv och verk. Just i Gläntas utgåva stannar jag upp vid en livslång problematik för mig själv och funderar mycket på vad som sägs om den. I ett brev till Andrzej Plesniewicz den 4 mars 1936 skriver Bruno Schulz:

"Ni överskattar fördelarna med min situation i Drohobycz. Det som fattas mig även här är tystnad, min egen musikaliska tystnad, pendeln som saktat in och anpassat sig efter sin egen gravitation, den raka linje som ännu inte rubbats av någon utomstående kraft. Denna tystnad - substantiell, positiv och fulländad - är skapande i sig själv. Vissa tankar inom mig som jag tror vill komma till uttryck uppstår först när de passerat en visst gräns av tystnad, på en punkt där fullständig jämvikt råder."
Det fascinerande i dessa rader är för mig hur Schulz förbinder begreppet tystnad med begreppet musik. Det finns alltså en "musikalisk tystnad" som han eftersträvar. Jag förstår hans längtan efter det tillstånd som yttre - utomstående - krafter inte har förstört eller ens kunnat påverka. Detta tillstånd är i det närmaste omöjligt att uppnå idag. Vi lever alla i ett socialt sammanhang där ljudmattorna är närvarande. 



Det finns inga ljudfria platser. Också de tystaste av de lantliga miljöer vi flyr till har ett sus som kommer från närmaste motorväg eller samhälle. Inne i de befolkade områdena terroriserar människor varandra med det som vi kallar "musik" men som väl närmast är att likna vid mekaniska, maskinliknande upprepningar av starkt markerad rytm. Basgångarna finns i varje betongvägg. Tystnaden är alltid frånvarande.

Andrzej Plesniewicz (1909-1945) var litteraturkritiker, essäist och historiker. Han deltog i Warszawaupproret 1944 och fördes bort av SS. Han försökte återvända till Warszawa men dog under ett luftangrepp.

Brevet citeras från Bruno Schulz: Brev, essäer, noveller som har översatts till svenska av Emi-Simone Zawall. På Zawalls Facebook-sida kan man läsa intressanta saker om Schulz:

fredag 27 november 2020

Ulf Bergqvist begravd

Skärmdump.
 

Jag har just varit med på Ulf Bergqvists begravning i Katarina kyrka i Stockholm. Liksom de flesta andra fick jag följa den digitalt. Det blev en vacker gudstjänst med poesi av Ulf själv (Monterverdi), svenska psalmer, bland annat Härlig är jorden, samt klassiska fadon Barco Negro (Den svarta båten - för textöversättningar klicka här) med vår gemensamma vän Joana Amendoeira (som var här hemma hos oss 2008 efter konserten, och som varit tillsammans med Ulf vid många tillfällen, också hemma hos honom), och Carminho med Escrevi teu nome no vento (Jag skrev ditt namn i vinden)

Tack Ulf för allt du gjort för fadon, tack för vårt goda samarbete med boken Lissabon - Miljöer, människor, musik.

Tack Krister Renard för allt du gjort för och tillsammans med Ulf på fadoställena i Lissabon, tack för att du håller ställningarna i ditt älskade Lisboa. 

Vila i frid Ulf. 

 

***

 

Här min tidigare minnesord om Ulf:

Vår främste kännare av den portugisiska fado-musiken, Ulf Bergqvist, är död. Han hittades i sin lägenhet. Han blev drygt 70 år gammal. Jag fick dödsbudet natten till idag av Krister Renard i Lissabon. Ulfs fado- och kulturblogg finns kvar, den är en rik källa till kunskap. Ulf föddes 1949 och har arbetat som frilansande förlagsredaktör. Han har medverkat i ett stort antal läroböcker i svenska och geografi, men också utgivit egna diktsamlingar. Hans musikartiklar har handlat om såväl jazz som klassiskt, t.ex. Brahms, Purcell och Monteverdi. Under många år i Sveriges Radio P2 gjorde han bland annat Opp, Amaryllis, samt ett hundratal nattprogram. Han var en mångårig medarbetare i musikmagasinet Lira, där han skrev om fado-skivor.

Ulf och jag gjorde gemensamt boken Lissabon. Miljöer, människor, musik 2008 och det var en stor glädje att få arbeta tillsammans med honom. Idag finns han i mina tankar. Krister Renard var en av flera medverkande i boken

Här skriver jag om hans bok Fado. En vägvisare till musiken och musikerna, som utkom 2013. Det är en lysande introduktion till musiken och livet i fadons värld. Jag skrev i min recension bland annat detta:

Det som började i rännstenen och fick sin självklara boning i fadohusen kunde sedan, inte minst med renässansen på 1980- och 1990-talen bli en del av en internationell konsertkultur. Ulf Bergqvist är en människa som gärna framställer saker metodiskt och överskådligt. Därför är det också alldeles logiskt att han på ett par ställen i boken gör katalogtexter av sina kunskaper. Det gäller både i förteckningen av viktiga termer och begrepp i fadon, samt om musikerna och den tillgängliga litteraturen och fadon på cd och dvd.

 

 

onsdag 25 november 2020

Line Papin: Det tredje kriget (Elisabeth Grates bokförlag. Översättning av Maria Björkman)

 


Så som man en gång lämnat födelseplatsen måste man kanske återkomma till den, för att försonas med sitt öde. För att återfinna det liv som gör anspråk på att få existera. Så tänker jag när jag läst Line Papins gripande, starkt självbiografiska roman Det tredje kriget.

 

En bok om en vietnamesisk flicka, född i Hanoi, kanske måste handla om krig. För mig är de två orden ofta ett: Vietnamkriget. Men vi vet att det fanns flera sådana, skoningslösa och mycket grymma krig. Först det krig Frankrike som kolonialmakt förde i Vietnam. Sedan det krig de lämnade vidare till USA och som kom att bli synonymt med napalm och avlövningskampanjer. Och inte att förglömma: det krig Vietnam förde i grannlandet Kambodja. När USA lämnade Vietnam innebar det inte endast att nord och syd kunde försonas och landet enas, det innebar också att andra motsättningar och mordiska konflikter blottlades.

 

Jag behöver inte läsa länge förrän jag förstår att bokens flicka och författare lever i ett tredje krig. Det är, säger hon, ett inbördeskrig ty det utspelar sig i hennes egen kropp. Hon har förvisso en vietnamesisk mamma, men pappan är fransman bosatt i Hanoi. Hon föds 1995. Tio år gammal kommer hon med föräldrarna till Frankrike.

 

Romanen berättar inte bara om henne själv utan också om hennes två systrar och förfäderna. Familjen blir som en bild av många vietnamesers öde. En syster kommer att leva i Polen. De strider som dessa tre generationers kvinnor gått igenom ger hon tre namn: kriget, exilen, sjukdomen. Författarens mormor Ba är i hög grad romanens själva fundament, liksom hennes dotter som ska komma att bli hennes mamma. Det föll bomber över Vietnam. I Line Papin faller sedan bomberna inombords. Med anorexin längtar hela hennes väsen efter döden. Förintelsen finns fysiskt inskriven i vardagen.

 

Det handlar mycket om den döda kroppens ben och romanens originaltitel har också med flickors ben att göra. När kroppens kött är förmultnat samlas kroppens ben i urnor, berättar Papin om traditionen att ta hand om sina döda. Hennes egen sjukdom leder också till köttets förtynande. Till slut ligger hela skelettet direkt mot hudens tunna skydd.

 

Det är en skakande och mycket personlig roman, Papins tredje bok sedan debuten. Den både börjar och slutar i Hanoi, och därför tänker jag att slutkapitlets korta text verkligen sluter cirkeln. Vägen till liv och hälsa måste också ha denna rent fysiska förflyttning för att kunna slutföras. Line Papin har ett synnerligen vackert språk som verktyg och för att vara skriven av en så pass ung människa är romanen imponerande. Jag önskar den många läsare, män som kvinnor, oavsett geografisk bakgrund. Hemlöshetskänslan och anorexin känner inga mänskliga gränser. Den är lika skoningslös var och när den än slår till.

 

Line Papin. Foto från förlaget

 

tisdag 24 november 2020

ESSÄ nr 7. Döda ord

 



 

     

Tidskriften ESSÄ är en ung publikation, grundad 2017 och utgiven av Emi-Simone Zawall. Tanken, den bärande i varje nummer, är att en grupp författare och essäister ska kommentera en grundtext. De senaste numren har t.ex. gjort det med Kerstin Ekmans Rätten att häda i nr 5, och i nr 6 den omfattande polisrapport som upprättades i samband med poeten Dan Anderssons död på ett hotell i Klarakvarteren i Stockholm 1920.

 

 

Bland de medverkande sedan starten har funnits t.ex. Johan Lundberg, Alexandra Borg, Torbjörn Elensky, Birgitta Lillpers, Lotta Lotass och Göran Greider.

 

I nyutkomna nummer 7, med temat Döda ord, skriver Karin Westin Tikkanen, Jan Berglin, Nils Håkansson och John Swedenmark.

Döda poeters sällskap minns jag som en charmig bagatell på bioduken. Några bagateller hittar man inte i ESSÄ, däremot fyra mycket fascinerande essäer på temat Döda ord. 

 

Karin Westin Tikkanen går i sin essä Orden som inte längre lever till Gustaf Cederschiölds Döda ord – några anteckningar och reflexioner från 1893, kring den märkliga omständigheten att orden levande och död inte kan kompareras, är man död är det meningslöst att tillfoga dödare eller dödast. Det blir utgångspunkten för hennes egen essä om orden:

 

Gustaf Cederschiöld
 

 

”Sättet varpå ord byts ut i språket kan liknas vid en organisk förnyelseprocess. Cederschiöld liknar orden vid cellerna i den mänskliga kroppen; på samma sätt som våra celler byts ut för att lämna plats för nya för att kroppen ska bestå, så måste också orden i språket ersättas med nya, för att hålla språket livskraftigt och starkt.”

 

Jan Berglin gräver i själva marken för sin både roliga och lärorika essä Orden i jorden. Han får med grep, spade och skrivverktyg upp de barndomens ord som varit avgörande för jordens arbetare. Han låter oss stifta bekantskap med mor- och farföräldrar och deras vardag i språket:

 

”’Skot’ sa vi som den självklaraste sak i världen, men var bygd tycks ha haft sin benämning för mängden hö mellan två gubbar, och det kanske bara var vi som sa ’röjor’ och ’gubbar’. Tio mil bort heter det ’krake’ och ’slana’, och ’golv’ istället för ’skot’”.  

 

Så rör vi oss också allt längre ner i dialekternas mylla, de som med bondesamhällets död fått helt andra uttryck, i och med både industrialismen och vårt nuvarande, postindustriella samhälle. Tro nu inte att Berglin stannar i minnenas hö. Han för oss vidare till både Proust och Andres Lokko. 

 

Marcel Proust
 

Efter den magiska stansningen mitt i numret kommer Nils Håkanssons essä Om språknekromantin. Spridda iakttagelser inför en språkpuristisk etik, och John Swedenmarks Lagarna eller livet. Olika synsätt på det svenska språket

 

ESSÄ har förstås inte med detta bevisat eller motiverat sitt existensberättigande, eller ens trott sig behöva göra det. Istället kunde man säga att detta nummer tydligt visar dels på tidskriftens vitalitet, dels på det faktum att den är lika oförutsägbar varje gång. Om en tidskrift ska vara en skrift i tiden, måste det också innebära att den från nuet blickar såväl bakåt - vilket den i högsta grad gör i det här numret - som framåt. All tid angår oss, i alla fall så länge vi befinner oss någonstans i den.

 

Redan formgivningen, som blir det första som slår en när man öppnar kuvertet med ett nytt nummer av ESSÄ, är av sådan kvalitet att den alltid står i samklang med innehållet.

 


Sverige, hur ska man orka?

Foto: Astrid Nydahl
 

Hur är det möjligt att Sverige som nation inte kommer längre? Hur är det möjligt att landets medier dag efter dag "debatterar" och älter det som rullat ur maktens munnar i minst tjugo år?

Ibland kommer det över mig en våldsam känsla av orkeslöshet och uppgivenhet. När jag är sjuk som nu vill det till att kunna uppbåda det minimum av fysisk och psykisk kraft som behövs. Metoden jag föredrar är tystnaden. Då blir inte kultur- och ledarsidorna intressanta längre. De bleknar i det grå lock som ligger över landskap och själ dagligen.


Struntprat att jag lever sörjande,

att minnena förtär mig.

Rätt sällan gästar jag mitt minne

som faktiskt är rent störande.


(Anna Achtmatova: ur I minnets källare, i
översättning av Barbara Lönnqvist)