fredag 6 december 2019

Albert Camus: ur Anteckningar 1942-1951 (Interculture, översättning av Anders Bodegård)

Albert Camus (1913 - 1960)


De underordnade och vardagliga sysslornas frestelse.

*

Jag har en mycket livaktig böjelse för friheten.

*

Upprorets estetik.

*

Som arma djur ser människorna ut
där de sitter i läkarnas väntrum.

*

Frid vore att älska i tysthet.

*

För de flesta människor är kriget slutet på ensamheten. För mig är det den slutgiltiga ensamheten.





torsdag 5 december 2019

Camilla Isaksson Three Cushions


Bildningsarbete är motstånd. Alltid

Foto: Astrid Nydahl
”Konstens drivkraft är upproret: ett behov – som hos somliga stegras till besatthet – att motsätta sig det som är...”
Joyce Carol Oates ur En författares övertygelse (översättning: Ingrid Ingemark)
Eufemismernas tid är religionens och etnicitetens tid. Religionskritikern anklagas för "att kränka" den troende. När den nygamla islamismen rycker fram i en våldsam väckelse över hela Europa står de flesta handfallna. Islamismens kritiker utsätts för dödshot, misshandel, förtal, mordbrand och slutligen mord. De som griper efter frihetens halmstrå förvandlar hemkänslan och identiteten till en nygammal religion: nationalismen. 

I den religionen är var och en trygg och stark, så länge den håller enad front mot de yttre hoten.Vi som varken vill religion, etnicitet eller nationalism står bredvid och konstaterar att det går snabbt utför, vi glider lite lätt med i skredet, känner hur marken under våra fötter blir våt lera och närmar sig avgrunden. Men vi säger ingenting, ty vi saknar såväl gud som folk. 

Vi är otrogna hundar som inte ens kan skälla. För oss är ismerna inga alternativ. Utan ismerna älskar vi vår plats på jorden, vi kallar den "hemma" och det räcker för att det språk vi talar ska vara giltigt som identitet. 

Vi betraktar inte vår fiendes fiende som en vän. Utan ismerna finns det en smula skäl att hoppas. Lierad med någon av dem blir man själv en människa som hellre står på barrikaden och skriker, än stannar hemma för att bilda sig och i ord formulera de nödvändiga motbilderna. I själva verket är allt bildningsarbete en motståndshandling. I de formulerade, nedskrivna, orden finns motståndet.

onsdag 4 december 2019

Avslag, bakslag och brödbak

Foto: Astrid Nydahl

Så kom höstens stipendieavslag. Jag hade hoppats få för att kunna ge mina barnbarn, fosterbarn och gudbarn något minnesvärt i jul (och köpa mig en ny vinterjacka, den jag har är nu drygt tjugo år gammal och faller sönder). 

Det får bli minnesvärda julmiddagar istället. De blir inte så kostsamma eftersom jag gör all mat själv, också brunkålen och bröden. Det är ju en fröjd att stå i köket med förberedelserna och många av de yngsta säger att de älskar mina köttbullar (gjorda på oxfärs).

Jag är inte bara nedstämd pga det beskedet, det som hänt i Tollarp plågar mig också. Jag hoppas att rättsläkarna snabbt kan ge ett besked om kvinnans död. Är hon mördad får det stora konsekvenser. Det visar sig, i och med gripandet av mördaren idag, att fallet är en smula komplicerat. Kvinnan Emilia har varit mannen Emil. I ett allvarligt brottsfall i Tollarp, våren 2018, var han/hon ett viktigt vittne, och tingsrätten skriver i sin dom (TR B 86-18) att Emil kallar sig Emilia, varför tingsrätten också gör det.

I Malmö fortsätter mördandet och kastar en skugga över oss alla. Måste en nation importera kriminalitet för att framstå som god? Förlåt, men det är kanske en brottslig tanke.

I storpolitiken noterar jag att NATO-toppmötet i London röjer stora sprickor mellan Europa och USA, vilket inte minst i denna tid är skadligt och farligt. Europas länder styrs av en politikerklass som tycks sakna grundläggande kunskaper om vad som hotar oss.

tisdag 3 december 2019

Akademiernas finsmakare i Stockholm och Oslo skändar offren i Bosnien, Syrien och Burma

Foto: Astrid Nydahl

De fördrivna folken finns på min näthinna. Dessa rohingyer i Burma/Myanmar som råkar vara muslimer, och som drivits iväg av ännu en tyrannisk Nobel-pristagare, Aun San Suu Kyi. 

Ingen bryr sig om dem, ingen säger ifrån mer än de som har lön från FN eller EU. 

Årets litteraturpristagare, Peter Handke, passar in i mönstret: han och Burma-damen har samma sätt att se på krigens och fördrivningarnas offer. Helvetet i Bosnien kan med all rätt jämföras med helvetet i Rakhine. Peter Handke-skandalen beskrivs av Alida Bremer så här:
Om vi lämnar alla Peter Handkes förolämpningar av journalister därhän (”Ni kan stoppa upp er bestörtning i arslet!” är en av de mest berömda), alla uppläsningar där han låtit sig firas utan att tillåta några frågor, om vi bortser från all trivia och kuriosa, då återstår ändå hans litterära ”Jugoslavientexter” – och de väger tungt. Där missbrukas ett språk med poetiska gester för att ersätta etablerade fakta med en profetisk ”sanning”. Och samtidigt som detta missbruk upphöjs till en uppenbarelse i diktkonstens namn, förtalas de 45 journalister som dödats i Jugoslavienkrigen och avfärdas som lögnare, tillsammans med hundratals kollegor som riskerat sina liv för att berätta för världen om det som hände. Själv kan jag inte förstå hur andra journalister har kunnat utstå dessa beskyllningar utan att en enda gång ifrågasätta med vilken rätt, utifrån vilket upphöjt stadium av insikt, denne man uttalar sig.
Att påstå att de demokratiska ländernas samlade press, radio och tv ljuger är ytterligare ett stående inslag i ytterkantshögerns diskurs. Detta påstående ges i Handkes verk en särskilt skön form: bara diktaren använder språket på rätt sätt, journalisterna smutsar ner det.
De frivilliga, ovilliga och villiga tiger i kör, medan människor våldtas, torteras, dödas eller försöker överleva i de bedrövliga lägren. Diktaturen och den förtjusande Nobelpristagardamen ler mot omvärlden. Hur skulle det gå att vara smärtfri? Och på tal om Bosnien, Bremer igen:
I tidskriften Schreibheft konstaterade Handke 2008 att det var tyskarnas, österrikarnas och kroaternas ”nazihantlangare” som tillsammans med Vatikanen splittrade Jugoslavien. Det var alltså inte Milošević, inte den övermäktiga jugoslaviska folkarmén, som understödde de serbiska miliserna, genererade nya serbiska arméer och begick otaliga brutala folkrättsbrott. Till slut tror man nästan att de försvarade Jugoslavien som ett slags antifascistiska partisaner.
Inte heller här intresserar sig Handke det allra minsta för fakta eller för händelseförloppets kronologi. Vad vi ser är i stället något av just den ideologiska vänster-höger-förvirring som var en viktig del i Slobodan Miloševićs politiska strategi.
Och alla dessa yazidier, glömda av världen och drivna till bergstopparna. Det sogdiska folket vid Sidenvägen, de som på 700-talet fördrevs av det expanderande islam, och deras arvtagare yaghnoberna som räddade språket trots Stalins fördrivningar. Bosniakerna som försökte gömma sig i skogarna men hämtades ner till massgravarna. Och alla de andra, i minne, glömska och smärta, ni vet vem de är, liksom jag vet det.

Världen är en plats där också alla de ofödda kommer att möta smärtan och olyckan. 

***

PS: Klockan 14.00 idag hittade polisens dykare Emilia Lundberg från Tollarp. Hon låg död i Vrams-ån. Brottsrubriceringen är idag människorov, men kan komma att ändras till mord. Det ringer många obehagliga klockor. Vem var det som följde henne över E22 till den sidan av ån? Varför följde hon med dit? Polisen kunde ha hittat henne där förra veckan men gjorde inte ett skvatt för att hjälpa till. Sent om sider vaknade de till i helgen men sökte inte i vattnet, det gjordes först idag, trots att hundar markerat vid ån redan i lördags. Skamligt av en myndighet som tycks ha abdikerat. Min tankar är hos hennes familj och vänner.

Annick Cojean: Villebråden. I Kaddafis harem (övers. Eva-Carin Gustafsson)

Hannah Arendt skrev:
”Ondskans banalitet är alltför hemsk för att kunna uttryckas i ord.” (Den banala ondskan, sidan 239).
Ändå är orden det enda verktyget vi har för att ringa in, beskriva och analysera ondskan. Den ondska som Överste Kaddafi stod för under fyra årtionden börjar stå klar för världen. En till svenska översatt bok ger en inblick som i alla fall inte jag fått förut. Den bild jag tog på Kaddafi i Benghazis stadspark 1983 – och som finns på omslaget till en av mina böcker - är unik i ett avseende jag inte själv förstått.

Kaddafi med livvakt i Benghazi, Libyen 1983. Foto: Thomas Nydahl

Som man ser på bilden är det manliga livvakter som omger honom. De var de verkliga livvakterna, för uppdraget utbildade. Amazonerna som hoppade ur hans bil var inte det, de ingick i Kaddafis harem och utgjorde en del av det skådespel han arrangerade i alla sammanhang. Kaddafi menade sig vara den arabiska kvinnans befriare. Hans kvinnliga livvakt skulle bevisa det.
”Men för Guds skull, glöm tanken om en elitstyrka! Det var en salig blandning. En passande prydnad. Och Khadaffi såg  omsorgsfullt till att färgade kvinnor fick plats för att visa att han inte var rasist och för att försäkra sig om politiska öppningar i Afrika. Det garde som ansvarade för hans personliga säkerhet syntes aldrig i bild. Det bestod av män från hans födelsestad Sirte.” (Sidan 192).
Lustigt att jag lyckades fånga dessa manliga livvakter på bild. När jag läst Annick Cojeans Villebråden i Khadaffis harem har jag förstått det lite bättre.

Kidnappningar, barnsex, anala våldtäkter, ”gynekologiska” experiment, knytnävsslag, psykisk misshandel – det är bara några exempel på vad som ägde rum i Kaddafis privata arbetsrum inne på befästa Bab al-Azizia i Tripoli. Kaddafi tog de kvinnor – och småflickor – han ville ha liksom han tog de män han ville ha. Det fanns en fruktad gest – hans handpåläggning – som innebar en signal till livvakterna. Den ville han ha, människan han just till synes ömsint smekt över håret.

Just det drabbade då 15-åriga Soraya. Hon gick i en skola som hade oturen att få besök av Vägledaren (som Kaddafi  genomgående kallas i boken). Hans hand på hennes huvud betydde att hennes liv var över. Allt skulle slås i spillror av Kaddafis sexuella hunger och maktberusning.

Vi som kom till Libyen 1983 för att under fjorton dagar delta i ett internationellt symposion om Kaddafis Gröna boken levde i vanföreställningen att vi hade att göra med en ”kvinnornas vän” – en frigörelseprofet. Vi trodde på hans ord i Gröna boken. När vi såg de unga kvinnorna som gick på militärakademien i Tripoli, och när vi såg Kaddafis ”livvakter” bekräftade det bilden av en arabisk revolutionär vars avsikt var att krossa den patriarkala kulturtraditionen. Vi kunde inte ha haft mer fel. Sanningen om Kaddafi var en brutal, manisk våldtäktsman som dolde sina ogärningar bakom leende, men kidnappade och svårt misshandlade unga kvinnors fasad. De skulle vara ”livvakter” men ingick alla i Vägledarens harem, det kanske värsta exemplet på arabisk polygami.
Soraya är huvudperson i Le Monde-journalisten Annick Cojeans bok. Den första halvan är hennes berättelse, nedtecknad av Cojean. Hon berättar själv. Hennes detaljrikedom är minst sagt påfrestande, i den meningen att övergreppens omfattning skildras med sådan exakthet att man nästan inte förmår ta till sig fakta. Och jag tvivlar inte på att Soraya återger fakta. Däremot chockeras jag av det hon berättar, eftersom det är mycket värre än jag hade kunnat föreställa mig.

Jag ska inte gå in på detaljerna i Sorayas berättelse. Varje läsare måste själv närma sig dessa så att de blir begripliga. Att ha tagit del av dem har för mig inte bara inneburit en fördjupad bild av Kaddafis skräckvälde utan också givit mig en förståelse av varför den så kallade ”arabiska våren” just i Libyen fick ett så våldsamt förlopp och utvecklades både till ett väpnat inbördeskrig och en internationell militär intervention. Däremot vill jag resonera lite kring bokens andra halva, där Cojean sätter in Sorayas berättelse i sitt sammanhang, samt berättar om andra liknande fall, och inte minst reflekterar kring hur det ”fria” Libyen behandlar de forna sexslavarna och deras öden. 
Cojean möter andra offer i Libyen. De flesta vill vara anonyma. Några vägrar tala med författaren. Det hon får veta bekräftar Soayas berättelse. Deras erfarenheter är tämligen lika. Och det är egentligen i mötet med andra människor,  t.ex. nuvarande ministrar, som hon förstår att dessa kvinnor är paria i dagens Libyen. De betraktas som ”Kaddafis horor”, de är för alltid en skam för sina familjer och riskerar därför att dödas av fäder och bröder. De har i vissa fall valt att fly Libyen. Nuvarande biträdande socialministern, Najwa al-Azrak lägger ut texten om den kvinnliga militärutbildningen, den som gav Libyen ett så starkt positivt rykte i tredje världen:
”Militärakademien var ett av Vägledarens trick för att få tillgång till kvinnor. I takt med att han upptäckte andra sätt att få tag i dem förlorade han intresset för skolan och den minskade i betydelse.”
Men starkaste vittnesmålet står Faisel Krekshi för. Professor och gynekolog till yrket fick han sitt livs chock när han i sällskap med rebeller besökteTripolis universitet i augusti 2011. Under ”den gröna aulan” där Vägledaren brukade hålla sina pompöst uppblåsta evighetsföreläsningar fann de rum med gynekologstol, medicinska instrument och annat som ledde tankarna till ett sjukhus. Krekshi hade också funnit dvd-filmer där Kaddafis sexuella övergrepp filmats.
Kaddafi var också en man som använde sex som maktmedel. Han våldtog ministrar och deras fruar, han våldtog utländska statschefers fruar när de var på officiellt besök i Libyen. Han hade en hake på alla han kom åt och hans belöningar bestod av ädelstenar, dyra bilar och hus.

Jag vill påstå att Cojeans bok är den hittills viktigaste om en av de sekulära arabiska diktaturer som föll under ”arabiska våren”, men jag vill tillägga att det nu är lika viktigt med litteratur som granskar de nya regimerna, inte minst de islamistiska som baseras på våld och förtryck. I Libyen finns idag en av dessa regimer.
Det är den som nekar de våldtagna och misshandlade kvinnorna upprättelse. Det är den som valt att ge kvinnorna skulden – för Kaddafis övergrepp! Glöm inte det.

måndag 2 december 2019

Bortförda kvinnor och trubbel i Svenska Akademien - igen

Foto: Astrid Nydahl

Veckans tidiga skur av obetydligheter som ändå är viktiga att lära av blandas med de fasansfulla nyheterna. Kristoffer Leandoer lämnar Nobelkommittén. Jaha, tänker jag. Efter att ha läst boken Klubben kan jag bara säga att de värsta farhågorna redan är bekräftade. Om Leandor verkligen var otålig med förändringstakten kunde väl någon ha viskat i hans öra att den inte skulle ha märkts av under de två år han valts att sitta i den externa kommittén. För övrigt var han nöjd med valet av Handke. Nog sagt.

Några timmar senare hoppade också Gun-Britt Sundström av. Minns ni sagan Tio små negerpojkar? Nu börjar det igen, alldeles före årets prisceremoni.
– Jag bekymrar mig inte, det är ingen fara. Kristoffer Leandoer har ju inte varit emot att ge Handke priset, han har sagt att det är hundra procent litterärt berättigat. Det är ju bara meningen att den här kommittén ska vara ett år till. Vi har ju de ordinarie ledamöterna kvar liksom tre av de mest aktiva externa – de som verkligen har gjort någonting i just det här sammanhanget, säger Per Wästberg till DN. 
En annan rubrik som plågat mig den senaste veckan handlar om Tollarpskvinnan Emilia Lundberg som nu varit försvunnen i tio dygn. Jag fruktar att hon gått ett grymt öde till mötes, som Uddevalla-kvinnan gjorde. Men så länge man i familjen och byn har kvar en smula hopp är det bara att avvakta. Polisens bilder från platsen påminner mig om att just i de kvarteren bodde Tobbe innan han köpte eget hus. Tollarp var platsen dit vi alla flydde 1983 då vi förstått vartåt det barkade med Malmö.

Skillnaden mellan elfenbenstornet och torget är mycket stor. Det är människorna på torget som drabbas hårdast av den nya, grova brottsligheten. Inte minst den som riktas mot kvinnor, unga som gamla. Vi vet vem som mördade i Uddevall, en usling som inte ens vill berätta för polisen var han gömt den styckade kroppen.

Första veckan i december pågår. Den ser ut som veckorna brukat göra de senaste åren. Det är bara att låsa om sig och att avstå utomhusmiljöer där hoten finns.