torsdag 19 september 2019

Mitt Europa? Mitt Europa! Czesław Miłosz klassiska essäer omlästa

Foto: Astrid Nydahl

När man åldras börjar man om från början. Tidigt började min läsning av Czesław Miłosz. Han var en av de första författare jag fick äran att recensera när jag började som frilansare. Han hade fått Nobelpriset 1980. Året därpå utgavs hans Mitt Europa av Brombergs förlag i svensk översättning av Stellan Ottosson. Det var den jag skulle recensera sedan jag börjat med Issadalen. Och så kom alla de andra böckerna.

Nu känner jag tiden krympa och livet drar ihop sig i en blandning av väntan och uppgivenhet. Naturligtvis går jag då till Czesław Miłosz igen. Mitt Europa kom för sju år sedan i en fin nyutgåva i serien Nobelklassiker. Richard Swartz skrev ett högst angeläget förord och jag läser i det:
I ungdomens Vilnius växer han upp tillsammans med polacker, litauer, judar, ryssar eller tyskar, en erfarenhet som gör honom otillgänglig för all slags nationalism. Den polska, uppsydd på historiens eget stoff, ofta en uniform eller en tvångsjacka lik, passar honom illa; han vägrar att dra den på sig. Många skulle aldrig förlåta honom för det.
I stället skriver han någonstans att nationalismen är "farlig" och att den nationalistiska doktrinen är vad som etableras "när alla andra svikit".
Skulle man inte med just dessa ord kunna bilda sig en uppfattning om det som sker i Europa just nu, och därtill bättre förstå varför? Hur svikna kan vi bli utan att tappa fattning och kontroll?

onsdag 18 september 2019

Politiska ägghuvuden. Tankar kring budgeten och "välfärden"

Indalsälven. Foto: Astrid Nydahl



Låt oss läsa några rubriker om den dagsaktuella budgeten. Men först en liten sak från igår, som säger det mesta om tillståndet i Sverige:
Samarbetet mellan Stockholmspolisen och polisen i New Jersey ska motverka vapenvåldet i Sverige. Före detta polischefen Rick Fuentes ser allvarligt på situationen i Sverige.
– Jag har jobbat inom polisen i 40 år och jag har aldrig hört eller sett något liknande, säger han.
*
Utöver den svenska politikerklassens totala oförmåga att förstå vad som sker när en nation havererar, visar den också att de gamla folkrörelsepartierna gärna säljer ut hela sitt arv för att få sitta kvar vid köttgrytorna. Socialdemokrater som ger överklassen nya privilegier är en skam och borde få "rörelsen" i sin helhet att rodna. Sossar är, idag liksom de senaste årtiondena, redo att skriva på vad som helst om de får "regera". De värnar inte landet, de värnar sig själva. Budgetrubrikerna idag kan se ut så här:
Med sänkt skatt för dem som tjänar mest växer inkomstklyftorna i Sverige, vilket strider mot Socialdemokraternas politik – även när regeringen försöker peka på andra framgångar i budgeten. Onsdagens presentation visar på det extraordinära tillstånd som råder i svensk politik.
Värnskatten för dem med de allra högsta inkomsterna avskaffas helt, som Liberalerna velat. Arbetsförmedlingen ska läggas ner i sin tidigare form och privata företag ska få pussla ihop arbetsgivare med arbetslösa, som Centern drivit

Rika män är de stora vinnarna på Magdalena Anderssons budget för 2020. Det konstaterar regeringen själv: ”En tredjedel av medlen går till män i den högsta inkomstgruppen.” Det kommer att öka klyftorna, säger finansminister Magdalena Andersson (S).
Budgeten är en sak. Det dagliga regeringsarbetet en annan. Jag skriver i rubriken om politiska ägghuvuden. Men det är mycket värre än så. Jag använder dock inte sådana ord i bloggen.

Sverige är bortlovat till andra människor. Sverige är utsuget inte bara av "de rika männen", utan framför allt av alla de människor som kommit hit och åberopat flyktingstatus, trots att de flesta av dem är helt ordinära migranter som vill leva gratis på den svenska välfärdsstaten - spillrorna av den - utan minsta motprestation. Våra välfärdssystem - från dagis till åldringsvård över sjukvård och fungerande infrastruktur - går på knäna och hotas av total kollaps. Vad bryr sig politikerklassen om det? Inte ett skvatt.


Malmös judiska minoritet. På andra sidan bordet, drömlikt

Jacques Werup samtalar på samma 50-årsfest som jag visade igår. 1980-tal, Malmö

På andra sidan bordet från bilden jag visade igår, satt Jacques Werup, en av våra bästa författare och estradörer. Jacques avled 2016 i sviterna av cancer. Han kom att bli en kär vän, men vi träffades rätt så sällan och talade desto mer i telefon. Han kunde prata hur länge som helst, gärna om den stad han tyckte mest illa om, Nordpolen kallad, vilket alltså var hans namn på Stockholm.

Jag har fler bilder från den festen. En sak som slår mig när jag tittar på dem är att någon skånsk jude finns med. Leo F. igår var son till en judisk skräddare som hade rötterna i Ryssland. Själv blev han forskare och kännare av HIV-mysteriet. Jacques var barnbarnet i en bulgarisk-judisk matthandlarfamilj som kommit till Sverige redan i samband med Baltiska utställningen 1914, de kom att avknoppa två legendariska butiker i stan, Werups mattor och Nessims mattor. Med på festen var förstås också legendariske Karl Berman, son till en litauisk klädhandlare och en av den danska judenhetens räddare under naziockupationen av vårt grannland. Berman dog 2004.

Skriften om Karl Berman jag skrev och utgav. Klicka på bilden för läsbar version.

Så såg det ut i mitt Malmö. På Lorensborg fanns det flera judiska familjer som kommit med Folke Bernadottes Vita bussarna från nazisternas koncentrationsläger. Deras barn kom att bli våra klasskamrater, födda i början på 1950-talet som de var. Inte bara Leo gick i min klass, det gjorde också Paula, och i parallellklasserna gick flera andra judiska barn. 

Man kan säga att dessa femtiotalister är de få överlevandes fysiska seger över nationalsocialismens barbari. Den mörka bakgrunden kunde inte döljas. Ty Hitlers regim hade verkligen för avsikt att hela förinta det judiska folket, människa för människa oavsett var de bodde eller verkade. Med bussarna till Malmö kom många trasiga människor, inte alla blev hela eller lyckliga. Men de individer som bildade familj efter några år, fick alltså barn som blev våra klasskamrater.

Judisk sabbat visste vi förmodligen ingenting om, men ibland undrade vi nog varför de inte var med ute på Malmös klubbar om fredagarna. Det skulle bli klargjort mycket senare för oss.

Idag vet vi hur det ser ut för Malmös judar. Församlingen dör bort, människor flyr Malmö för andra orter och andra länder. Vem kan klandra dem när de givit upp efter trakasserier och terror från stadens islamister. Senaste påbudet från Malmöpolisen är att judarna efter högtiderna i synagogan inte får stanna kvar utanför i samtal. De måste skingras genast, för att minska risken för attentat. Vem orkar leva så? Varför accepterar vi att dessa människor tar över hela städer och gör livet till ett helvete för oss andra, judar eller inte?

 

tisdag 17 september 2019

Malmö och Sverige: Vad var det vi hade, vad förlorade vi, vad återstår?

Jag och Leo på Bullen, 1980-tal.

För drygt 30 år sedan var jag med och firade en 50-åring på Bullen i Malmö. Där träffade jag bland andra min gamle klasskamrat Leo F. Det är vi två som samtalar på bilden. En sådan bild väcker många minnen till liv. Några av dessa minnen kunde sammanfattas i motsatsparet trygghet-kaos. Vill jag påstå att Malmö för 30 år sedan var en trygg plats? Det vore att överdriva, men när jag ser mig själv på bild med en gammal klasskamrat från Lorensborg vet jag hur det förhöll sig. Inte skulle någon av våra föräldrar ha oroat sig när vi gick över Stadionområdet till Lorensborgsskolan, eller senare cyklade utmed Pildammsparken till Kronborgsskolan. Inte skulle vi varit rädda. 
 
I pojkrummet på Stadiongatan 53B, Malmö, 1960-tal

Vi var djupt nersänkta i en kultur av gemenskap, familjer, gemensamma utrymmen för fritid, allt från de stora grönområdena och fotbollsplanerna invid Stadion, Missionsförbundets söndagsskola till Lorensborgs fritidsgård där vi lyssnade till levande musik och dansade. Det var i skolan våra olika livsvägar ändå utspelades i en gemenskap som var områdets. Kan man vrida klockan tillbaka? Kan välfärdssamhället och folkhemmet återerövras? 

Det är illusionsmakeri att hävda det. Och ändå vet vi att så många klänger sig fast vid sådana illusioner. Men jag medger att bilderna från det förflutna kan lura oss till det. Det enda som återstår är att erkänna att det vi nu ser är ett sönderslitet Sverige, en nation som slagits i bitar och ersatts av olika klaners och grupperingars illegala maktutövning. Denna sker ofta med vapen i hand. Skotten och bomberna har ersatt nattens tystnad. 

Men den sker också i moskéerna, där predikningarna utgör kittet i de parallellsamhällen som i alla avseenden strävar efter att inte leva i Sverige, utan i enklaver där profetens språk talas och bokens hatfulla anspråk styr, från minsta lilla familjedetalj till de stora, sociala sammanhangen.

Mot den bakgrunden ter sig hela mångkultur-projektet och dess filosofi som antingen ett medvetet bedrägeri eller ett monstruöst misslyckande. Jag drar mig till minnes vad han skrev, Storbritanniens f.d. överrabbin Jonathan Sacks:

”Multikulturen hade de ädlaste motiv, dess avsikt var att skapa ett tolerantare samhälle där var och en, oavsett hudfärg, ursprung eller kultur skulle känna sig hemma. Det blev precis tvärtom (…) I en relativistisk kultur finns det ingen moralisk konsensus, bara en kollision mellan olika ståndpunkter, där den mest högljudda vinner.
Det enda som återstår är att inför sig själv och andra erkänna att illusionernas tid är förbi. Att se vad som pågår och att ta steget ut ur illusionen till den faktiska omständigheten. Relativismen måste bort. Realismen återkallas.

Foto: T.N.

måndag 16 september 2019

Bombskadat land till salu

Samma hav i närbild. Foto: Astrid Nydahl

Jag vill säga några ord till på temat från igår. När jag öppnade tidningen idag såg jag att en restaurang i idylliska lilla Åhus rånats under vapenhot på söndagskvällen. Och i Malmö blev en ny bostad beskjuten utifrån.

Polisen meddelar att kvinnan som blev svårt skadad av bomben i Lund har fått sitt ansikte förstört. Arma kvinna, student i Lund med framtidsdrömmar, får allt raserat på någon sekund.

Vem skulle köpa vårt land ens till rea-pris? Undrar om det finns någon president som är intresserad. Allvarligt talat: hur är det möjligt att ersätta en välfärdsnation med en kaotisk dystopi? Varför går svenska folket till urnorna varje val och ger denna politikerklass sitt förtroende? Det är för mig en gåta.

Janne Josefsson vet förstås, av lång livserfarenhet och ett gediget journalistiskt arbete, vad han talar om:
Sverige är inte ett land längre. Det är skilda världar. Det kan ju inte vara avsiktligt. Tvärtom är det ett politiskt fulländat misslyckande. Oavsett vilken regering vi haft, som alla har lovat att ta i tu med utanförskapsområdena eller de särskilt utsatta områdena som de kallas, så har segregationen tilltagit. Vems barn ska växa upp där, vara grannar med unga killar i skyddsvästar med tillgång till granater och vapen? Mina, dina, andras barn?
När det skjuts i Sverige på gator och torg förfäras vi alla. Nu mest i Europa.
Men förnekelsen av utvecklingen byts nu ut mot extremt hårda ord från höga politiker, till och med i regeringen. Vi kan inte utesluta att militär kanske måste sättas in i vissa områden, säger statsministern Löfven. Mordet på mamman i Malmö leder till att justitieminister Morgan Johansson pratar om jakt på ”avskyvärda odjur”.
Orden från politikerna blir allt grövre och hårdare, mer desperata och populistiska ju mindre de vet om hur det sociala läget i landet ska kunna lösas.
Vi får det samhälle vi förtjänar. När har krutröken lagt sig i Sverige?

Det finns bara ett problem med Josefsson. Han är en journalist som nöjer sig med frågor och diagnoser. Och det gör han med den äran, alltid!

Sällan eller aldrig visar han på orsaker och samband. Han nöjer sig i denna text med att säga att politikerna blir grövre och hårdare, men säger inte ett ord om att det är just de och deras partiapparater som är ytterst ansvariga och de politiker och makthavare som orsakat situationen. Vem ska göra det?

söndag 15 september 2019

Kan vårt land räddas?

Det är inte bara vid Östersjön det stormar. Foto: Astrid Nydahl

Vi kan se en markant förskjutning i opinionen nu. De allt fler skjutningarna, morden, bränderna och bomberna får också de mildaste att ta till orda. Med Wilhelm Agrells artikel i Svenskan blir denna förskjutning som tydligast:
Samhällets våldsmonopol, själva kännetecknet för en suverän fungerande statsmakt, har bit för bit gröpts ur och finns inte längre. Samhällets institutioner har reducerats till en av många våldsutövande aktörer. Det väpnade kriminella våldet får i detta avseende effekter som alltmer liknar terrorismens och muterar i värsta fall i en sådan riktning där gränsen mellan de två suddas ut. Allt detta är djupt oroande och ohållbart, landet brister sönder i ett mycket fundamentalt avseende.
Det riktigt allvarliga handlar alltså inte om läget här och nu, som är illa nog, utan om vart vi är på väg. Det är den inre väpnade konfliktens destruktiva dynamik som vi måste uppmärksamma och bekämpa om landet, det land som vi vill leva i, skall kunna räddas. Allt detta är sådant som borde ha uppmärksammats och motverkats medan tid var. Det som nu krävs nu är en krishantering där motåtgärderna är inriktade på den hoteskalation vi ännu inte upplevt och vill slippa behöva uppleva.
Det finns en nyckelmening i denna text som vi ska begrunda på största allvar: "Det är den inre väpnade konfliktens destruktiva dynamik som vi måste uppmärksamma och bekämpa om landet, det land som vi vill leva i, skall kunna räddas." (min kursivering). Men det finns, trots många kloka och tänkvärda texter den senaste veckan ett ämne som aldrig kommer på tal. Medan Sverige slits sönder av dessa maffia-grupper talar vi nämligen inte om att inflödet av människor från våldskulturerna fortgår. Så länge det sker finns det heller inte minsta hopp om förändring. 

Inte ens i ett minimum av anständighet ser vi sådana möjligheter. Maktdemonstrationerna sker också i vardagen. Gruppvåldet mot enskilda, de grova och brutala rånen och våldtäkterna eskalerar. Tydligast är det i storstäderna, men för den som inte bär skygglappar är det marknat närvarande också på de minsta orter. Det är bokstavligt talat hela landet som plågas av detta, skapat och byggt av en självförstörande politikerklass, monumentalt okunnig om mekanismerna och förhållandet mellan orsak och verkan.

Lule Lule - Barcelona Gipsy balKan Orchestra

Söndag och en ny video - tipset kommer från min läsare Johnny. Hans första tips kom lite i skuggan igår, eftersom jag såg beskedet om att György Konrád avlidit och behövde skriva om det. Men här alltså ett nytt tips, med samma grupp som nu tagit sig ett delvis annat gruppnamn.