söndag 27 september 2020

Kolonialprovokation?

Foto: Astrid Nydahl

Föreställ dig en helt annan historia än den befintliga. Tänk dig att Afrikas folkstammar under femhundra år hade koloniserat norra Europa. De hade under sent 1900-tal drivits ut och fått åka hem, medellösa. Hade Europa sett ut som idag om historien varit sådan? Vetenskapen, tekniken, kulturen? Naturligtvis inte. Hur många vetenskapliga och tekniska landvinningar kan skrivas på de senaste hundra årens afrikaner? Hur mycket av kulturen, litteraturen och den klassiska musiken inbegripna?

Man kan förstås hävda att afrikanens oförmåga att leda vatten från en kanal till ett fält, beror på västerlänningens ovilja att lära ut metoden. Man kan på samma sätt invända att afrikanens främsta litteratur är muntligt traderad. Och att den afrikansk klassiska musiken alltjämt är baserad på stambaserade konstellationer med ensträngade instrument och sköldpaddsskal. Att det finns en elektrifierad afrikansk popmusik är en helt annan sak, liksom att det finns enskilda stora litterära författare och operasångare som har afrikanska rötter.

Det jag nu skrivit ger uttryck för tankar som går rakt på konfrontationskurs mot dagens aktivism. Vad skulle aktivisterna på Sveriges Radio säga? De skulle säga att mina tankar bara ger uttryck för extremistiska drömmar. Men hur vore det om hundratusentals nordeuropeer hade alla de viktiga jobben inom afrikansk radio och television?

Men historiska experiment är inte drömmar. De kan i bästa fall få oss att stanna till och reflektera.

För övrigt läser jag just nu en roman om två av den europeiska kulturens centrala konstnärer, Agneta Pleijels Dubbelporträtt.

lördag 26 september 2020

Självmordsbombare, Malmöattityden

 

Manchester Victoria Station. Foto: Astrid Nydahl

De mindre lämpliga minnena och drömmarna kommer alltid till mig i sjuksängens leda och oändliga tidsrymd. Plötsligt är jag tillbaka på bussen från Picadilly Garden upp mot Manchester Arena och Victoria Station. Det var där på arenan som den islamistiske självmordsbombaren släckte så många unga liv. Att stå där var både sorgligt och upprörande. Ändå har ju ingenting skett i Europa, när det gäller att försöka få stopp på dessa vettvillingars dödande. Igår slog en ny till i Paris. Han ville hämnas karikatyrerna men hade tydligen inte hört att Charlie Hebdo sedan länge fanns på annan adress.Vi vet att det händer hela tiden, bara inte var och när. Man måste påminna sig hela tiden.

Manchester var annars en erfarenhet som påminner om den jag så djupt fått erfara i Birmingham. Det är Malmöattityden från min uppväxt som återkommer. Så lätt att få kontakt med människor som uttrycker sig på ett välbekant sätt, om än på ett annat språk. 

Jag drömmer mig tillbaka. Försöker sova.

Svenskan skriver:

Den utpekade gärningsmannen vid fredagens blodiga attack utanför satirtidskriften Charlie Hebdos forna lokaler i Paris har erkänt, uppger franska poliskällor enligt nyhetsbyrån AFP.

Den sedermera gripne gärningsmannen var beväpnad med en köttyxa, och skadade två personer på gatan. Enligt källorna är han en ung pakistanier som ville hämnas för de karikatyrer av islams profet Muhammed som tidskriften publicerat. Charlie Hebdo har dock flyttat till hemlig adress, och de två skadade personerna arbetade för ett helt annat företag.

Dådet utfördes samtidigt som en rättegång pågår kring det stora terrordådet mot Charlie Hebdos redaktion i den franska huvudstaden 2015, som krävde tolv liv.


Nödblogg i sängläge


Öl i dunkla Royal Albert Hall julen 2015
 

Jag skjuter från höften på en gammal pc. Den är hemsk, uråldrig och svår att skriva på.

För ett ögonblick tänkte jag i onsdags att jag smittats av Covid-19 efter alla mina besök på sjukhus och gym. Nu tror jag mer det är en vanlig banal flunsa, nog så tyngande men förhoppningsvis  övergående på kort tid.

Jag försöker uteslutande ägna mig att Nina Burtons lärda bok, och får så mycket ny kunskap om ekorrar, getingar, humlor och myror att jag blir alldeles vilse. Därför måste jag också, i alla fall digitalt, ut i världen. När krafterna sinar lägger jag mig ner igen, med öppet fönster och en illusion av att vara alldeles normallevande.

 

Ur funktion

 Fortfarande ingen dator. Dessutom sjuk så jag kan inte ta till stan för reparation än. 

fredag 25 september 2020

Datorhaveri - igen


Foto: Astrid Nydahl

Igår förmiddag havererade min Mac igen, för andra gången. Lämnar för ev. reparation under fredagen och hoppas det lyckas. Återkommer snarast.

torsdag 24 september 2020

Livets tunna väggar

Foto: Astrid Nydahl

Dimmorna ligger täta nu om morgnarna. Det ger en mjuk och mycket tyst start.

Jag har börjat på Nina Burtons nya essä, Livets tunna väggar. Jag har tidigare med stor glädje läst hennes Erasmus-bok, Gutenberggalaxen, liksom föregångaren Flodernas bok. Hon är en av essäistikens främsta i vårt arma land. Att befinna sig i hennes böcker är alltid att för timmar eller dagar bortse från katastrofen som pågår.

Katastrofen, förresten, är inte det en eufemism? Så kan begreppet kanske uppfattas. Men för mig är det sedan länge ett bra ord som innefattar allt det som sker i Sverige och vår omvärld. Det är inte varje dag jag orkar yttra mig om nivellering och relativism.