Nyårsafton 2018. Tankar och tecken

Foto: Anders Johansson

Blickar vi framåt nu? Det är valfritt. Vissa av oss kan tänka sig att sova bort dagen och kvällen. Andra tar fram fotoalbumen från barndomens bästa år, bläddrar och minns.

Själv sätter jag mig till bords med minsta möjliga sällskap. Vi äter mycket sakta. Vi samtalar och försöker låta bli att tala om det krig som pågår utanför vår dörr. Vi nämner inte ens de allra mest uppenbara brotten och förnedringarna.

Snart nog börjar det nya året. Jag tar därför tillfället i akt att tacka er alla. Ni gjorde min sista månad i år till en stor glädje, då ni bidrog till fungerande teknik och fortsatt bloggande. Men viktigast av allt: med er hjälpsamhet och era goda ord motiverade ni mig att fortsätta.

Vad 2019 kommer att bära på anar vi säkert alla. Men just ikväll vill jag inte tänka på det. 

Vad är det vi brukar säga till varandra? Är frasen "gott nytt år" längre en rimlig hälsning? Vid någorlunda nykter analys finns det istället starka skäl misstänka att det kommer att bli precis tvärtom. När jag själv summerar det gångna året - privat, politiskt och kulturellt - kan jag konstatera att de privata skeendena varit både vin och vatten, samtidigt som jag ser få eller inga tecken på att svenskarna och européerna i stort visar några tecken på grundläggande insikter om vad som sker framför våra ögon.

Valet.

Årets sista praktexempel är förstås det riksdagsval som ägde rum i september och som fortfarande inte lett fram till en ny regering. Jag befann mig just den dagen i Manchester. Det var avsiktligt. Jag ville verkligen inte riskera att höra eller se det spektakel som valen numera är. Inte hade jag i min vildaste fantasi kunnat tro att det skulle fortsätta in på det nya året.

Eftersom jag inte själv deltar i dessa skendemokratiska manövrer tycker jag mig dessutom föga berörd. Tågen går ändå inte.

Akademien.

Svenska Akademiens fall är väldigt logiskt. Om man betänker vad det handlar om kunde det inte sluta på annat sätt. Deras trovärdighet är nere på noll och män som Engdahl, Allén och Malmqvist har för alltid sänkt sig till en nivå som är förbluffande låg. De som ändå låter sig väljas in eller smickras kan jag bara betrakta som fåfänga och lite obegåvade, eftersom de kommer att så betraktas vid skeendets slut.

Brexit.

Det som skulle leda fram till Storbritanniens utträde ur EU har istället blivit en segdragen historia som slutat i splittring och misstro. Man måste säga att EU:s styrande skickligt och manipulativt gjort klart för medlemsländerna att det är omöjligt att lämna unionen utan miserabla konsekvenser. Det är sorgligt att se det som sker i ett land man håller av.

Islamismen.

Man får konstatera att islamismens värsta grupp, Islamiska staten, fått ordentligt med stryk där den varit som värst. Samtidigt måste man påminna sig alla de attentat som utfördes under 2018, alla under stridsropet Allahu Akbar. De tre sista, ytterst spektakulära; först julmarknads-massakern i Strasbourg, sedan morden/halshuggningarna (X, se nedan) i Marocko, och sist men inte minst, bomben vid pyramiderna i Giza, är traditions-trogna både i sina metoder och sin extrema grymhet. Tro alltså inte att islamismen är ofarlig för att Trump påstår sig ha besegrat den. I verkligheten och vardagen är den något helt annat än IS i tv-nyheterna, den är i alla sina former och uttryck vår dödgrävare och vår kulturs undergång.

Hettan.

Att summera året utan att se tillbaka på den långa och mycket heta sommaren är omöjligt. Nog har den satt ingång många tankar. Men den näst intill hysteriska folkrörelse som nu hörs överallt, inte minst i Sverige, har jag mycket svårt att ta på allvar. Men jag hoppas att den kommande sommaren inte blir likadan. Det är svårt att uthärda så länge med så stark hetta både utomhus och inomhus.


Så vad säger man? Som jag brukar: den som lever får se.

(X Jag vill säga att jag avstår att länka till den fasansfulla videon från Marocko. Jag har själv sett den och hoppas att ni andra låter bli. Den ger mardrömmar och ångest.)

Amos Oz har avlidit - en stor förlust för litteraturen och politiken

Skärmdump Times of Israel

Amos Oz är död. Han blev 79 år, och avled i cancer. Vad kan jag säga om Oz som inte alla andra kommer att säga. Det är inte bara svårt, det är för mig just nu en omöjlighet. Ty utan Oz krymper också den lilla gnuttan hopp jag hyst om Mellanöstern och specifikt Israels och Palestinas framtid.

Amos Oz var unik just för att han fortsatte argumentera och agitera när alla andra skrek. Han pekade gång på gång ut möjliga strategier.

För många, många år sedan fann jag i en Tel Aviv-bokhandel hans då nyöversatta essäsamling The Slopes of Lebanon. Där, om inte förr, förstod jag också vari hans storhet bestod. Han vägrade föra fanatismernas och de andra ismernas rop vidare in i den häxkittel som Mellanöstern utgör. Tiden har dessvärre inte varit på hans sida. Tvärtom: de våldsamma och grymma krigen har rasat och fortsätter rasa. Och med islamister vid makten över många palestinier, inte minst i Gaza, har hökarna i Israel inte saknat argument för sina vansinnesbeslut.

Jag vill, som en hyllning från min lilla och obetydliga plats i världen, skicka mina ord om hans litterärt sett största verk. Vila i frid Amos, det är allt jag kan och vill önska dig!

 ***

Amos Oz: En berättelse om kärlek och mörker (översättning från hebreiska till engelska av Nicholas de Lange, från engelska till svenska av Rose-Marie Nielsen).

Många är de författare som skrivit sin barndom. Därmed har de också i ett eller annat avseende förhållit sig till föräldragenerationen: modern och fadern. Kanske är det i förhållande till den kvinna som fött författaren som det bränner till allra mest. Oavsett om författaren är man eller kvinna. Jag vet mig aldrig ha läst en bok som i så hög grad formats till ett äreminne över modern, som Amos Oz bok En berättelse om kärlek och mörker. Även om den berättar både en lång och invecklad släkthistoria av närmast ryska dimensioner, och att den berättar om det palestinska mandatets förvandling till en självständig israelisk nation, så är det berättelsen om modern och hennes självmord som präglar hela boken. När man avslutat läsningen av dessa 575 sidor är man skakad, omtumlad, både glad och förtvivlad över det man invigts i.

Hur samlar man ihop spillrorna av en släkt och bygger en familj av det? Hur samlar man ihop spillrorna av ett folk och bygger en nation av det? Man skulle kunna säga att det är dessa två frågor som på ett ytterst raffinerat sätt vävs samman av Amos Oz.

Det är nämligen alldeles uppenbart att denna självbiografiska bok som grundtema har födelse och moderskap. Den lille gossen är berättelsens fokus. Hans ledsamma uppväxt i en familj där modern redan givit upp varje livsambition, därför att hennes psyke tycks ha krossat henne, utgör bokens centrum. Natt efter natt sitter modern, Fania, sömnlös i en stol och tittar ut genom fönstret. Mycket sällan talar hon. Sömntabletterna får henne att sova bara några timmar. Den lille gossen, född 1939, är också en mycket ung betraktare av de vuxnas krig, och den fasa som staten Israel föds ur, då FN:s delningsplan av det palestinska mandatet leder till att flera mäktiga arabiska arméer angriper det som ännu inte ens är Israel. I ett avspärrat och omringat Jerusalem framlever de sina dagar med mängder av grannar, eftersom just deras lägenhet ligger i källarplan och får fungera som ett nödtorftigt skydd mot bomber och granater. Det är ur dessa två erfarenheter, moderns oförmåga och sjukdom, och nationens blodiga födelse, som Amos Oz sedan bygger hela sitt liv och hela sitt författarskap. Här kan man med all rätt tala om metaforer som blir kött och blod!

Amos Oz föds bland människor som han kallar ”Tolstojfolket”. Den ryskjudiska identiteten är en självklarhet. Jerusalem är födelsestaden. Den är belägen i det brittiska Palestinamandatet när han 1939 ser dagens ljus. Nio år senare ska han, i samma stad, under belägring, krig och umbäranden, förstå att han är medborgare i den nyfödda självständiga staten Israel. Som barn slungas han in i en realitet som han också nu, sextiosex år senare, lever med. Hans barndoms svåra upplevelser har dock inte gjort honom bitter eller hatisk mot någon. Rakt tvärtom skulle man kunna säga, att de inledande livsvillkoren format honom till en förvisso melankolisk, sorgsen, men ändå realistisk humanist. Inte för inte minns han alldeles särskilt en dörrskylt i mässing från barndomen, där Onkel Joseph ingraverat sitt livsmotto: Judendom och humanism!

Inte bara kriget utan också den egna familjens svåra problem präglade denna unga pojke och bestämde så hans framtid. Moderns självmord och faderns tillkortakommanden tycks bestämma nästan allt. I boken blir de båda ständiga följeslagare. Men det var just hos onkeln, Professor Dr. Joseph Klausner, som hans egen intellektuella väg stakades ut. Hemma hos honom trädde Amoz Oz in i det väldiga bibliotek som skulle dofta och utsöndra själva begreppet böckernas värld:

”Alla de fyra breda väggarna i biblioteket var täckta av hopträngda men välordnade böcker, vackert bundna volymer, rad på rad av blåa, gröna och svarta band med relieftryck i guld eller silver. På många ställen var det så trångt att man fick ställa böckerna i dubbla rader på en tungt lastad hylla.”

Framför sig ser man den lille gossen Amos släppa in hela denna värld i sitt väsen. Där, i detta hem, fick han en känsla av att röra sig som hemma hos en kejsare eller sultan, därför att de flesta Jerusalembor vid denna tid var mycket trångbodda. Böckerna blev därmed också ett slags förebild, en strävan att nå in i deras värld kunde för det lilla barnet också betyda en längtan bort från fattigdomens och trångboddhetens dofter och påvra villkor.

Men det fanns något annat som kanske skulle bli än mer avgörande för Amos Oz: Onkel Joseph var presidentkandidat för Vladimir Jabotinskys revisionistiska rörelse (den som senare skulle fostra ledare som Menachem Begin). För judar som kommit från Ryssland och senare Sovjetunionen till Palestina var denna rörelse en självklarhet. Hur skulle de ha kunnat ansluta sig till Ben Gurion och hans socialistiska utopi? Revisionisterna hade en hjärtefråga de ständigt förde fram. De var upprörda över hur Europas judar saknade insikter om Jaboktinskys ”profetiska varningar och de amerikanska judarna som till och med nu, efter Hitler, klamrade sig fast vid köttgrytorna istället för att slå sig ner i hemlandet”. Lille Amos dränktes i antisocialistisk argumentation. Och han förstod att det var en avgrund som skilde de jiddishtalande judarna med rötter i gettona och de hebreisktalande som byggde språk, litteratur och nation i samma anda. Av Onkel Joseph fick han ett uppslagsverk med dedikationen ”Till min klipska och hårt arbetande lille Amos med innerlig förhoppning att han ska växa upp och bli till glädje för sitt folk, från onkel Joseph, Jerusalem-Talpiot, Lag Ba-Omer, 5710”.

Femtio år senare sitter Oz med dessa böcker i sin hand, lätt darrande vid tanken på att den äldre släktingen förmodligen sett vad gossen varit ämnad för. Denne onkel föddes 1874 i Litauen och han dog i Jerusalem 1958. Som barn kom han med sina föräldrar till Odessa där hela hans judiska identitet grundlades, inte minst med det traditionella judiska skolsystemet. Hans liv blir, alldeles självklart och ändå så paradoxalt, ett slags ingång till hela Amos Oz självbiografiska berättelse. Hos honom blir det europeiska, det ryska, det judiska och det israeliska en och samma, hårt sammantvinnade berättelse om just kärlek och mörker.

Moderns självmord kan sägas vara navet i berättelsen, det som både för den framåt och det som hela tiden hejdar den. Modern är barnets utgångspunkt. Utan modern hade lille Amos inte existerat och det är han mycket medveten om. Existensen har i det sina givna ramar. Men de liv man sedan lever, tillsammans eller var för sig, bestäms också av de medvetna valen. För Amos, både som barn och som den vuxne mannen, är moderns självmord kanske inte ens ett sådant val:

”Någonting av det som lärdes ut i den skolan under tjugotalet eller kanske någon sorts djupt romantisk unkenhet som sipprade in i hjärtat på min mor och hennes väninnor under deras ungdom vilseledde mor under större delen av hennes liv och förförde henne ända tills hon dukade under och begick självmord 1952, kanske någon sort intensiv polsk-rysk emotionalism, något mitt emellan Chopin och Mickiewicz, mellan Den unge Werthers lidanden och Lord Byron, något i skymningszonen mellan det sublima, det plågade, det drömska och det solitära, alla sorters irrbloss av ’längtan och trängtan’. Hon var trettioåtta när hon dog. Jag var tolv och ett halvt.”

Det är nu Amos Oz börjar hata sin mor. Han använder själv just ordet hata. Som ensamt barn kan han inte förstå moderns handling. Han vill inte förstå den. Han vill inte ens för ett ögonblick tänka på hennes vånda. Han vill och förmår tänka endast på sin egen. Hon har lämnat honom ensam. Hon har svikit honom. Hon har lämnat honom utan så mycket som ett ord av farväl eller en kram. Dessutom var han arg å sin fars vägnar: hur kunde han ha levat med en kvinna som så till den milda grad nu skämt ut honom? Och värst av allt: ”När jag slutade hata min mor började jag avsky mig själv.” Där kommer den mening i boken som för mig bestämmer allt annat. Ur förakt växer självförakt. Ur självförakt växer – ja, vad? Självföraktet är en så stark mekanism att den kan leda hela vägen fram till ett nytt självmord. Men den kan också vara den mylla ur vilken en helt ny livsplanta växer. Hur många av de största författarskapen har inte vuxit i sådan mylla? Hur många av självföraktets, självspäkningens och det usla självförtroendets unga män och kvinnor har inte vuxit till starka konstnärliga personligheter?

Gång på gång antyder Oz att det varit någonting sådant som hänt i hans liv. Alternativet var så fruktansvärt att bara den skapande kraften kunde duga för honom. Och i den skapande kraften börjar så hans vuxna liv. I och med det sker då också det märkliga att modern förvandlas till en del av det skapande, jag ser hennes liv som förutsättningen för hans liv, och trots att hon var oförmögen att hantera det blev hon en del av den inre röst som utvecklades till en av Israels mest särpräglade, i det att den innefattar hela pionjärtiden, nationsbildandet, kibbutzrörelsen, fram genom ett omfattande, mycket rikt författarskap vars definitiva krön nås med denna självbiografi. Men i och med detta kan jag också konstatera att moderns röst finns i honom då han skildrar alla motsättningarna, alla de vidriga övergreppen och avgrunderna mellan människorna under hela denna epok. Han gör det med stor skicklighet då han låter barndomens palestinska lekkamrater blir mottagare för alla de frågor han vill ställa. Vad innebar den israeliska nationens födelse för dem, vilka blev deras offer? I detta finns också den naturliga kopplingen till hans långa engagemang i Fred Nu - rörelsen allt sedan 1967.

Kibbutzrörelsen förlöste med all säkerhet den Amos Oz vi lärt känna. Han kom till sin första kibbutz i akt och mening att avskilja sig från en intellektuell judisk tradition. Han ville bryta upp och lämna släkten bakom sig. Han ville arbeta med händerna, gå klädd i blåställ, köra traktor, sköta djuren. Det lustiga är att det var just på kibbutzen han börjar skriva! I blåstället blir han vad hans släktingar alltid varit: en skapande intellektuell. För den skull ger han sig inte. Han kämpar emot. Han skäms för sina dikter. Också när Ben Gurion kallar honom till sig skäms han. Vem är jag att skriva poesi, tycks han fråga sig.

På kibbutz Hulda blir han man. Inte bara i slitningen mellan det fysiska och det intellektuella arbetet. Han blir det också rent fysiskt. Han blir man tillsammans med förskolefröken, Orna, en kvinna på 35 som sexuellt förlöser den längtande unge mannen som är ungefär hälften så gammal. De lär känna varandra i det gemensamma intresset för litteraturen. Hemma hos henne hittar han Camus, Hemingway, Tagore och Kafka. Men det var ju inte bara böckerna som lockade: ”Orna hade gröna ögon, smäcker hals, en smekande melodisk röst, små händer och späda fingrar, men hennes bröst var fylliga och fasta, och hennes lår var starka.” Könet har vaknat i den blivande mannen. Litteraturen blir vägen in i kvinnan. Genom Camus finner han hennes sköte, och hon tar villigt emot honom. Här blir Amos Oz just så starkt sensuell som man lärt känna honom genom otaliga romaner. En romantiker, en vällusting, en livsnjutare – som både förmår ta för sig av det som bjuds honom, och samtidigt reflektera över innebörden av det. Han kan också, som den enklaste sak i världen, sedan han skildrat sitt första samlag med henne konstatera: ”Och sedan dess har jag mått bra i sällskap med kvinnor”. Han säger att det är kvinnorna som har ”njutningens nycklar i sin hand” och att en kvinnas sexualitet är ”oändligt mycket rikare, varsammare och subtilare” än en mans, att ”det är som skillnaden mellan en fiol och en trumma”. Just i den romantiska synen frodas hans laddade prosa. Utan romantiken tror jag inte ens att den varit möjlig.

I Orna ser jag också modern. Amos Oz moder och allas mödrar. När han möter Orna sent i sitt eget liv, då han ska göra ett framträdande i USA, och av misstag kysser hennes vackra dotter (hon är en exakt kopia av sin mor) och förstår att Orna själv är den mycket gamla och sjuka kvinna som sitter i rullstolen, är vi tillbaka på ruta ett. Cirkeln är sluten. Födelse och död finns i samma andetag. Modern finns för alltid i Amos Oz och med sin majestätiskt sköna bok har han rest just ett äreminne över henne.

Ur min bok Stormar och vilopunkter, 2006.

Världens och människans smärta

Foto: Anders Johansson

”Det visade sig att jag inte skriver för att finna lycka, det visade sig, tvärtom, att jag med mitt skrivande söker smärtan, den mest genomträngande, den närapå outhärdliga smärtan.” Ur Kaddish för ett ofött barn av Imre Kertész. Översättning av Ervin Rosenberg.

Att söka sig till smärtan är det enda rimliga när vi nu går mot årets slut. Jag ser en kvinnlig taxichaufför i Aleppo. Den enda i sitt slag, som hånats och läxats upp av stadens män. Runt henne ligger husen i ruiner. Smärtan är hennes vardag. Med vilken rätt skulle jag leva smärtfritt?

De fördrivna folken finns på min näthinna. Dessa rohingyer i Burma som råkar vara muslimer, och som drivits iväg av ännu en tyrannisk Nobel-pristagare. Ingen bryr sig om dem, ingen säger ifrån mer än de som har lön från FN eller EU. 

De frivilliga, ovilliga och villiga tiger i kör, medan människor våldtas, torteras, dödas eller försöker överleva i de bedrövliga lägren. Diktaturen och den förtjusande Nobelpristagardamen ler mot omvärlden. Hur skulle det gå att vara smärtfri? 

Och alla dessa yazidier, glömda av världen och drivna till bergstopparna. Det sogdiska folket vid Sidenvägen, de som på 700-talet fördrevs av det expanderande islam, och deras arvtagare yaghnoberna som räddade språket trots Stalins fördrivningar. Och alla de andra, i minne, glömska och smärta, ni vet vem de är, liksom jag vet det.

Världen är en plats där också alla de ofödda kommer att möta smärtan och olyckan.