Don´t look back... men varför inte det?

Torghandel på Möllevångstorget vid den tid då jag själv var barn

Don´t look back, så hette filmen. Det var en Bob Dylan-dokumentär, gjord 1967 av D.A. Pennebaker om Dylans Englandsturné 1965. Den där titeln har följt mig genom livet, av det enkla skälet att jag menar tvärtom: man ska alltid se bakåt, i avsikt att lära sig något om nuet och vägen framåt.


Vad lär vi idag? Det som massmedia, skolor och offentlighet lär ut är att vi lever i den bästa av världar. Att minnas hur det var att göra inköp på Möllevångstorget med mamma varje lördag är "meningslös nostalgi" sägs det. Bättre då med den förkvävande kriminaliteten i området? Att minnas min barndoms familjeliv är också "destruktivt och meningslöst" eftersom vi numera har accepterat den nya sortens "familjebildningar". Att våra barn och barnbarn tar stryk saknar betydelse, vi rusar i full fart mot framtiden! Att jag själv bidragit till sönderfall och splittring gör inte saken ett dugg bättre, tvärtom är det en plåga och ett alltid malande dåligt samvete.

Axel Ebbes Arbetets ära på Möllan, då det begav sig. Idag skändas den mer eller mindre dagligen.

Västerlandets ideal är numera så bortom varje rimlig social kontext att det blir pinsamt bara att vistas bland människor. Den söndertatuerade mjukisbyxmannen blir inte mindre pinsam för att han utvecklats till stilideal. Inte hans kvinnliga motsvarighet heller, hur "rätt" hon ändå tycker sig ha i hela åsiktspaketet.

Varför läsa annan litteratur än samtidens? Svaret ligger inbäddat i frågan. Varför ha radion avstängd? Varför avstå biografen? Varför be servitören stänga "musiken" på restaurangen? Varför hellre en människotom vik vid havet än vistelse i en stadskärna eller en galleria?

Look back!