Europas död. Sämsta tänkbara politisk väg

Utsikt över London från Hampstead Heath. Foto: Astrid Nydahl

Douglas Murray: The Strange Death of Europe. Immigration, Identity, Islam (Bloomsbury)

Ben Judah: This is London. The stories you never heard. The people you never see (Picador)

Västeuropa lever mitt i en våg av skuldkultur. Oavsett vilket av dessa länder vi lever i förväntas vi européer be om ursäkt inte bara för 1900-talets brott utan också för hela den europeiska historien och kolonialismen. De flesta kanske menar att detta är ett specifikt tyskt problem som går tillbaka på förintelsen av Europas judar. Men det är i själva verket något som omfattar hela västra Europa och som går tillbaka till tidig modern historia och inte minst den koloniala epoken. 

Där finns utgångspunkten för Douglas Murrays resonemang i den nya boken The Strange Death of Europe. Immigration, Identity, Islam.

”More than any other continent or culture in the world today, Europe is now deeple weighed down with guilt for its past”, skriver Murray och ger många exempel på hur denna skuld kan se ut i vardagen. Som bekant plågas också våra nordiska länder av detta. Som en självklar beståndsdel av en sådan kultur finns också den storm av anklagelser om ”rasism” som riktas mot ursprungsbefolkningen i respektive land. 

Alldeles nyligen publicerades i Expressen ett upprop riktat mot oss svenskar från en skara individer, hela vägen från araber, afrikaner och asiater till landets samer. Anklagelsen gällde förstås ”rasism”, men i sin luddighet och allmänna klagoton försvann den från den mediala världen lika snabbt som den dök upp. (Jag hade själv med min rödlätta pigmentering kunnat kvala in i kretsen och komplettera med erfarenheter av mobbning i barndomen, också den relaterad till hudfärg).

Europa fastnade i en extrem migrationsbejakelse som till betydande del kan förklaras av skuldkulturen. Är det något som en europé föraktar så är det den egna kulturen och nationen. Hyllningarna tillkommer i första hand de andra, och hyllningskören har drivits dithän att främst muslimska immigranter tilldelats rollen som positiva förnyare. Och, frågar sig vänsterdebattörerna, skulle några tiotusental flyktingar på allvar innebära några problem? I Storbritannien hävdar man att jämförelsen med 1600-talets hugenotter och 1900-talets ugandiska asiater visar att problem inte existerar. Murray visar att hela frågeställningen är irrelevant. Det kom sammanlagt 50.000 hugenotter. Det kommer 50.000 människor till Storbritannien också idag, men antalet är detsamma varannan månad! Asiaterna från Idi Amins Uganda på 1970-talet var 30.000. Det antalet kommer nu var sjätte vecka! Man får nog vässa sina argument om man ska rättfärdiga dagens politik med sådana exempel ur historien.

Skylten på Malmö Central.
Foto: Astrid Nydahl

Välkomna hit! stod det på plakat över hela Europa under den väldiga anstormningen 2015. Malmö kommun kunde vara ett exempel, sedan man där beslutade om snyggt tillverkade metallskyltar på Centralstationen med texten ”Refugee? Welcome to Malmö!”. Det är inte alls konstigt att just Sverige och Malmö behandlas i Murrays bok. Sverige ter sig extremt, men han påminner om att vi är extrema i sällskap av främst Tyskland och Storbritannien. Men när man säger det får man inte glömma de stora migrationsproblem som tynger Italien, Spanien, Grekland, Danmark, Norge och andra europeiska länder.

Hur hanterar vi frågan om mång- och multikultur som ohållbar och verklighetsfrämmande idé? Storbritanniens förre överrabbin, Jonathan Sacks, vände sig mot den romantiska och orealistiska föreställningen och skrev i en av sina böcker:

”Multikulturen hade de ädlaste motiv, dess avsikt var att skapa ett tolerantare samhälle där var och en, oavsett hudfärg, ursprung eller kultur skulle känna sig hemma. Det blev precis tvärtom (…) I en relativistisk kultur finns det ingen moralisk konsensus, bara en kollision mellan olika ståndpunkter, där den mest högljudda vinner.”

Man behöver inte vara extremt begåvad för att idag förstå att det är just den muslimska befolkningen som nu är mest högljudd, följd av andra som dagligen känner sig ”kränkta” och illa sedda. Allt som bestämmer i denna relativitetskultur präglas av skuldkulturen som européerna redan tyngs av. Murray skriver att Angela Merkel 2010 (i sällskap av dåvarande brittiske premiärministern David Cameron) är en helt annan än Angela Merkel av 2015 – 2017. Då, när debattens vågor gick höga, medgav Merkel i ett tal i Potsdam, att mångkulturen var omöjlig, att den redan hade havererat. Hon flankerades av Cameron som lite senare mot bakgrund av parallellsamhällenas existens påpekade att ”vi har till och med tolererat dessa segregerade samhällen att uppföra sig på sätt som direkt strider mot våra värderingar.” 

Det som sedan blev i det närmaste omöjligt att tala om hade alltså sagts redan då! Samuel P. Huntington skrev i sin sista bok, Who are we (2004): ”Multiculturalism is in its essence anti-European civilisation. It is basically an anti-Western ideology”.

När vågen kom 2015 stod Angela Merkel framför strålkastarna och försäkrade att detta klarar vi av (Wir schaffen das), utan att, vilket Murray påpekar, närmare ange vem dessa ”vi” var och är. Snart nog skulle hon bli varse att väldigt många tyskar vägrade låta sig inlemmas i denna kollektiva bekännelse. Murray frågar sig om Merkel backat under trycket för att bevara en politisk maktallians.

Här i Sverige har vi fått erfara samma förskjutning, men då åt andra hållet. Det visade sig dock väldigt snabbt att den ”nya” retoriken i praktisk handling inte innebar någon som helst förändring. I själva verket kommer det fler till oss nu än det gjorde under den största vågen 2015, men opinionen är så verklighetsfrämmande att många idag påstår att Sverige har en ”snål invandrings- och flyktingpolitik”. Som bekant är det för oss inget nytt när Murray visar hur avgrundsdjup klyftan är mellan politisk retorik och praktiskt handlande.

I omfattande dokumentation berättar Douglad Murray om vilket pris Europa betalar för den muslimska massinvandringen. Han redogör sakligt för alla de terrordåd som ägt rum, små som stora. Han berättar också om de enskilda individer som varit nära att mördas av islamister och som lever under dygnet-runt-skydd. 

Här finns förstås också såväl Lars Vilks som internationellt kända profiler som Ayaan Hirsi Ali skildrade. Mordförsöket på Lars Hedegaard skildras och det gör också morden på filmskaparen Theo van Gogh, politikern Pim Fortuyn och massakern på Charlie Hebdos redaktion, bland många andra.

Att muslimska och andra invandrar-enklaver växer sig större än ursprungsbefolkningen varnade man för redan på 1960-talet. Enoch Powells Rivers of Blood-tal är kanske det mest kända exemplet. Tiden har gett honom rätt. Murray fyller i där siffrorna redan visats av Ben Judah i This is London. Inte minst den brittiska huvudstaden avfolkas på brittisk, vit urbefolkning medan inflödet från andra länder och kontinenter fortsätter i hög fart (senaste siffrorna visar att engelsmännen i London utgör runt 40% medan resten är invandrare – siffrorna ska tas med en nypa salt eftersom de många illegala inte är inräknade).

Islam är förstås huvudproblemet, understryker Murray. Att så många pubar redan är somaliska klubbhus eller arabiska moskéer är den synliga delen av problemet. Det andra är ändå viktigast: mentalitetsförskjutningen, kraven på särbehandling (klädsel, skola, könsseparation med mera).

Politiken som utgår från stämplar som ”du är fascist, du är rasist, du är islamofob” och som bestämmer all offentlighet och brist på seriös diskussion är i hela Europa ett mycket mörkt moln inför framtiden. Douglas Murray säger att det inte bara ”är oklokt att marginalisera människor som sedan länge varnat för denna utveckling” men att det också lär bli väldigt svårt att känna igen verkliga fascister (som Ungerns Jobbik och Greklands Gyllene gryning – exemplen är Murrays) när begreppet så devalverats av att det använts mot var och en som yppat någon kritik mot den förda politiken.

Bokens sista kapitel diskuterar hur det möjligen kommer att bli. Murray drivs inte själv av ödestro, han vägrar godta att det är en omöjlighet att vända utvecklingen. Men han är extremt realistisk! Om det ska vända blir det ingen ”soft landing”. Tvärtom har vi drivits så långt att det ”för européerna inte finns några anständiga svar inför framtiden.” Det är tung läsning men den är nödvändig för en verklig förståelse av hur snett vi hamnat. Varje form av samhällsdiskussion idag måste utgå ifrån fakta och realiteter. Annars blir diskussionen teoretisk, i värsta fall utopisk, och därmed till inte nytta.

Vill man ha konkreta exempel på den brittiska utvecklingen finns det en Londonskildring som kan jämföras med Orwells klassiker Down and Out in Paris and London. Boken heter This is London: Life and Death in the World City och är skriven av Ben Judah. Han skildrar miljöer och stadsdelar som ingen turist lär hamna i. Det handlar om allt från zigenartiggare till muslimska källarpredikanter, från afrikanska hallickar till rumänska daglönare, från knarkhandlare till indrivare från såväl afrikanska som asiatiska länder.

"But you know what I fucking love? It´s single mums... And them bitches are always hungry... Because I got fucking safe carrier bitches" säger gangsterbossen och hallicken Moses. Han och andra får vi möta i den allra värsta miljön där kvinnorna förnedras och tvingas prostituera sig för att berika honom och andra afrikaner. Här berättar gangstern verkligen med gangsterord. Här ropar tiggarna ut sin nöd och de illegala afrikanska samhällena blottas i sin totala brist på säkerhet, framtid och hopp. Här misshandlas man svårt på en hamburgerrestaurang, här talar drogerna och kriminaliteten. Människor har lockats från byar i Nigeria till ett London där de skulle bli både rika och framgångsrika. Utan minsta papper saknar de rätten att befinna sig i England, de är på jakt efter ett tak över huvudet när natten kommer och ett uselt betalt påhugg om dagarna.

"They never pay minimum wage. They make us fight for it. And they know we have no choice. That we are hungry", säger en rumänsk byggarbetare som lever illegalt i London. Han är representativ. Det handlar idag om 1,3 miljoner människor som kommit till Storbritannien från länder som Rumänien och Polen, och som antingen illegalt eller med uppehållstillstånd bygger parallellsamhällen dit ingen brittisk rättvisa hittar. 

Rånarna, bedragarna, våldtäktsmännen, alla vistas de i Judah-London. Han utsätter sig, delar villkor med dem maskerad som rysk invandrare utan papper också han. Delar säng med tre andra på ett skitigt härbärge där lakanen och kuddarna växelanvänds dag- respektive nattid. Tiggarna - samma tiggare vi ser i varje svenskt samhälle - kommer från Rumänien och skickar lögner om framgång till hemlandet men gråter sig till sömns i gångtunnlarna. De skuldsatta berövas sina sista pund när indrivaren eller konstapeln går igenom deras ryggsäckar eller platskassar. Det är kuslig men viktig läsning. Bakom varje vacker fasad pågår förödmjukelserna.

Douglas Murrays bok står förstås för den tunga och viktiga läsningen. Den redovisar hårda fakta. Ben Judahs bok är en socialrealistisk skildring av vilka konsekvenser den sedan 1950-talet förda politiken får. De är med andra ord lika viktiga, dessa två böcker.