Gamla mästare 1: Om meningen med ett mänskligt huvud

Jacobo Tintoretto: Porträtt av man med vitt skägg

Ur Thomas Bernhards bok Gamla mästare (i svensk översättning av Jan Erik Bornlid) läser vi idag:

”Huvudet måste vara ett sökande huvud, måste vara ett efter felen, efter de mänskliga felen sökande huvud, ett efter misslyckandet sökande huvud. Det mänskliga huvudet är verkligen bara ett mänskligt huvud då det söker efter fel hos mänskligheten.”

Hur skulle det kunna vara annorlunda? Och hur kommer det sig att det är allmänt accepterat av människor, också här och nu, att inte söka efter dessa fel (möjligen i avsikt att korrigera dem)?