Kunskapens frukter och samtalets fåfänga

Foto: Astrid Nydahl

”Ju mer den politiska spänningen skärptes, desto mer drog jag mig undan alla samtal och alla offentliga framträdanden.” Stefan Zweig: Världen av igår. En europés minnen. (Ersatz, svensk översättning 1943 av Hugo Hultenberg, reviderad av Anna Bengtsson 2011)

Jag fick en bok för recension. Det var en antologi. Bland en handfull hedervärda medverkande fanns några av vårt lands antisemitiska aktivister insmugna/inbjudna. Jag vände och vred på boken och förstod ganska snart att den bara kunde mötas av tystnad. En redaktör och utgivare som råkar vara överens på en eller flera punkter med människor som också/ändå offentligt luftar sitt judehat har på sätt och vis också själv stigit ner i det träsket.

Är flykten från samtalen det enda som återstår? Jag tror det. Och det som pågår – den skärpta politiska spänningen – fick mig redan i höstas att tänka i dessa banor. Jag ville inte sitta vid fler bord och stånga pannan blodig i meningslöshet och tomhet. Den kunskap jag förvärvat har ju inte varit gratis. I ganska exakt tjugo år nu har jag studerat det ämne jag slutar diskutera. Det började noga räknat i april 1998. Det jag under tre månader fick erfara i Birmingham ledde mig till litteraturen och sedan dess har oändligt många artiklar, essäer, reportage och böcker kommit i mina händer. Jag har med största allvar – och intresse förstås – studerat allt jag haft tillgång till och det har lärt mig mycket om islam. Så varför skulle jag diskutera ämnet med människor som inte ens har några grundläggande kunskaper?

Det finns också andra skäl att avstå.