Per Landin: Langbehns testamente (Bokförlaget augusti)

 

Per Landin har, vid sidan av allt annat, skrivit några riktigt intressant böcker om tyska personligheter, de senaste jag läst är Dietrich Eckarts onda öga (2009) och Resan till Saaleck (2013). Inte minst har han studerat och i essäns form berättat om män i nationalsocialismens krets eller periferi.

Den alldeles nyutkomna boken, Langbehns testamente, rör sig delvis i samma sfär men gör också mycket intressanta nedslag i västtyskt efterkrigssamhälle och i DDR. Bokens underrubrik är sammanfattande: Ett tyskt århundrade i tio kapitel.

Essäerna blir fina kombinationer av kortbiografier och resonemang kring personernas handlande och tänkande.

Margot Honecker som ungkommunistisk ledare

Det som tilltalar mig mest den här gången är bokens andra halva och då särskilt texterna om DDR-tiden och några tongivande personer där. Att sätta partibossen Honeckers hustru Margot Honecker i centrum – i essän Östtysklands blå eminens – är ett mycket lyckat sätt att belysa hur person- och partimakt sammansmälter till en allt annat än nyttig form av nepotistisk despoti. Landin beskriver hennes tidiga liv på ett gripande sätt och det är sannerligen inte svårt att förstå varför denna unga flicka formas till en hård och beslutsam kommunist som när hon väl når den allra högsta toppen blir oförsonlig också mot sitt eget folk. Som studie av hur en revolterande arbetarflicka växer fram till ett perfekt maktinstrument är lärorik. Hon hade gått Stalins väg och blev den perfekta utbildningsministern. Mer skulle komma.

Essän om Gisela Elsner är oerhört ledsam läsning. Vad den säger om specifikt tyska förhållanden torde i första hand vara hur de olika totalitära tanketraditionerna också kunde skapa mänskliga vrak som i jakten på äkthet hamnade alldeles fel. Elsner tog sin tillflykt till DDR – och till drogerna. Hennes död blev lika brutal som hennes liv hade varit tragiskt.

Om tyska efterkrigsår från 50-talet och fram till Berlinmurens fall handlar Landins bok bland annat om vad som uppdagas om skytten Karl-Heinz Kurras som i juni 1967 dödar studenten Benno Ohnesorg i Västberlin. Han kan sägas ha stått för den tändande gnistan till en social revolt, men när sanningen uppdagades om hans identitet skulle den bli chockartad. Kurras var inte alls den ”fascist” han utpekades som utan en simpel DDR-betald mördare. Sanningen fanns i Stasi-arkiven.

Essän om författaren Stephan Hermlin, upphöjd i DDR och beundrad för kvalitet och integritet, tydliggör att han var en annan av dessa medborgare som skulle visa sig vara något annat än hans samtid trodde. Hermlin hade bokstavligt talat diktat sin biografi. Landin leder oss varsamt utmed spåren och bidrar till en sannare bild.

Julius Langbehn. Målning av Wilhelm Leibl

Bokens titel då? Den leder oss till essän om Julius Langbehn (1851-1907) och en fascinerande historia om konst och filosofi. Langbehns verk Rembrandt als Erzieher granskas och analyseras. Landin visar varför frågan om huruvida Langbehn var antisemit är befogad, och han pekar ännu en gång i sitt författarskap på orsakssambandet mellan blodsromantik och nationalsocialism. Langbehn såg själv på sin bok som ”ett förspel till en kommande tid” – idag låter det olycksbådande. Just därför finns det starka skäl att läsa Landin. 

Denna nya bok innehåller så oerhört mycket intressant material. Också essäerna om den märklige Hermann Rauschning kan lära oss något – till exempel att en partibok inte säger hela sanningen om en individ, och berättelsen om rasforskaren Ludwig Ferdinand Clauss får mig att tänka på andra nordeuropéer som för runt hundra år sedan lät sig slukas av öknens mystik. Att Clauss dessutom konverterade till islam säger något om den här sortens människor, hela tiden på jakt efter lösningen på gåtor, förledda av romantiska föreställningar, men farliga i sin ”vetenskapliga” nit.

Läs Landin och bli en smula klokare på tyskt 1900-tal.