Shannon Woodcock: Life is War. Surviving Dictatorship i Communist Albania

Allt sedan min första resa till Albanien 1975 har jag läst det mesta som funnits tillgängligt på något för mig begripligt språk. Åren efter Enver Hoxhas död (1985) och regimens fall på 1990-talet har det kommit många intressanta böcker. Ju längre tiden gått, desto djupare har man nått in i den kärna som tidigare legat gömd för utomstående betraktare. Den senaste boken jag just läst är australienska Shannon Woodcocks studie av enskilda albaners öde åren 1944-1991. Hon är expert i ämnet, och förutom Albanien har hon också ägnat sig åt regimen i Rumänien och dess historia utifrån enskilda individers berättelser, samt romernas öden i båda länderna samt om förintelsen och sexualitet som identitet i det forna östra Europa. 

Bild ur boken.

Life is War är en minst sagt kuslig bok. Den tränger mycket djupare än något annat jag läst i ämnet. Den visar hur alla försvarstal - "vi hade alla samma villkor då", "kvinnan var mannens like" etc. - är tomt ekande tunnor. Woodcock påpekar gång på gång att det vid sidan av "samma villkor" fanns alla dem som fysiskt uteslöts ur den "jämlikheten" genom att kastas i fängelse eller avrättas, och att kvinnans roll, trots Hoxhas tal och skrifter om kvinnans frigörelse, var densamma som alltid i den albanska klankulturen. Hon påminner också om att endast två kvinnor under kommunistpartiets hela historia nådde positioner i dess politbyrå. Albaniens "socialism" var en manlig affär. 

Jag ska inte orda om innehållet i denna bok, bara säga att dess existens är ytterst uppfordrande för var och en som kallat eller kallar sig Albanienvän och eller kommunist. Funnes det inga andra lärdomar så vore Woodcocks bok medicin för dagen (och jag hittade till den tack vare den här utomordentliga, norska boken om "turismen i Utopia").