Stråkkvartettens tid på nytt. Jag var där ofta på 1990-talet. Vilade i de fyra stråkarnas samtal, det växelspel som sammantaget skapade ett rum av musik. Gömmer mig därinne nu. Gömmer mig för dagarnas obönhörlighet. När jag tryckte ner tangenterna för att forma ordet ljus bröt solen igenom, den lyser nu starkt mot mina tunna, vita linnegardiner. Jag hör den djupa stämman. Jag härmar den inom mig. Växer den eller förminskas den? Den tonar bort. Den dör i detta nu. Det är i just det ögonblicket jag låter uppgivenheten härska över mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar