Totalitarism, ensamhet eller enslighet

”En värld där ingen är pålitlig och ingen går att lita på.” Foto: Astrid Nydahl

Svenska Dagbladet fångar upp ett tidstecken: 

”Storbritannien har utsett Tracey Crouch till minister med ansvarsområde att bekämpa ensamhet. För alldeles för många människor är ensamhet den sorgsna verkligheten i det moderna samhället, säger premiärminister Theresa May”.

Alldeles bortsett från det absurda i utnämningen – ensamheten är ju ett socialt och kulturpolitiskt, kollektivt fenomen kopplat till epokens specifika drag, t.ex. följden av de höga skilsmässotalen, idylliserandet av egot,  bostadseländet, atomiseringen i kombination med konsumismen – är det märkvärdigt att May tror sig på regeringsnivå kunna göra någonting åt saken.

Hannah Arendt skrev i Totalitarismens ursprung (översättning av Jim Jakobsson):

”Det som förbereder människor i den icke-totalitära världen för det totalitära herraväldet är det faktum att ensamheten, en gång i tiden en gränserfarenhet som oftast bara drabbade människor under vissa marginella förhållanden som ålderdomen, har blivit en vardaglig erfarenhet bland vårt århundrades ständigt växande massor. Den obarmhärtiga process som totalitarismen driver in och organiserar massorna i framstår som en suicidal flykt från denna verklighet.”

Denna värld är säger Arendt ”en värld där ingen är pålitlig och ingen går att lita på.”

Ensamheten kunde således inte vara positivt laddad i en sådan samhällsordning, den blev aldrig enslighetens herravälde, med allt vad det skulle innebära av kontemplation, vila och varande. Ensamheten kan genom tyranniet, tyrannen och hans föregångare bli nästan lika hotfull som fängelsets isoleringscell. 

Är det i själva verket inte just det vi ser pågå runt oss? Redan Luther konstaterade att en ensam människa ”tänker det värsta om allt”. Vi lever i en tid då just dessa tankar, alstrade inte minst vid datorskärmen, exploateras politiskt och förvandlas till kollektiv dynamit.