 |
| Foto: Astrid Nydahl |
”Anyone who admits to listening to ’classical music’ (in quotes, since neither ’serious’ nor ’classical’ music quite fits) runs the risk of being called a snob, of setting himself above the rest. A strange accusation: How do you set yourself above others by way of something they don´t even aknowledge?”
( Ur Adam Zagajewski: Slight Exaggeration, engelskspråkig utgåva 2017)
Är det något infantiliseringen av västerlandet innebär – och ganska länge nu inneburit – så är det den ensidiga och banala tillvänjningen i populärkulturens värld. Det gäller inte minst musiken. Idag är det omöjligt att besöka en butik, en frisör eller en vårdinrättning utan att matas av pop- och rockmusik. Det anses vara helt normalt. Den dagen någon sätter på en komposition av Bach i dessa utrymmen skulle jag gärna vilja vara där. Höjs det på ögonbryn? Stannar massan upp? Å nej, poängen är att den redan passiviserats i så hög grad att den skulle acceptera också Bach som ljudtapet, utan att ens överväga att det fanns en skillnad.
Själv har jag vare sig radio eller stereo påslagen om jag inte lyssnar aktivt. Ljudkulisser är en plåga. Ändå är just musik mitt största intresse eftersom jag spelar och komponerar själv förutom att lyssna till vad jag finner vara bra musik. Huvuddelen av dagens popmusik är gjord för att glida förbi oss, folk lyssnar oroligt och hoppar mellan låtar på strömningstjänster som Spotify. Skulle tro att vi som verkligen vill lyssna på djupet är en krympande skara.
SvaraRadera