 |
| På strandpromenaden i Aberystwyth, Wales. Foto: Astrid Nydahl |
Ur Thomas Bernhards Wittgensteins brorson (i svensk översättning av Margaretha Holmqvist) läser vi:
”Inte heller jag är någon promenadvän, jag har i hela mitt liv bara motvilligt promenerat, men med vänner promenerar jag, och så att dessa vänner tror att jag är en lidelsefull promenadvän, ty jag promenerar med sådant teatraliskt uppträdande att de häpnar. Jag är absolut inte någon promenadvän och jag är inte heller någon naturvän och inte heller någon naturkännare. Men om det finns vänner med, går jag alltid så att de tror att jag är en promenadvän och en naturvän och en naturkännare.”
I den fantastiska lilla boken om Ludwig Wittgensteins brorson Paul – en nära vän till honom – skriver sig Thomas Bernhard som alltid in i de motsägelsefulla resonemangen. När han här kommer in på promenerandet visar han hela spektrat av skenbart motsägelsefulla känslor och tankar. Det han säger är egentligen väldigt enkelt: I sällskap av vänner kan man göra nästan vad som helst, också det man egentligen inte alls tycker om eller är lämpad för. Som promenader!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar