Ann-Charlotte Alverfors är död

Skärmdump från Sveriges Radio

Läser just att Ann-Charlotte Alverfors avlidit idag, på sitt 72:a levnadsår. Det var väl känt att hon hade cancer, ändå är det så svårt att ta till sig att hon inte finns mer. Hennes böcker betydde väldigt mycket för mig. I min Malmöbok, Ett barn är fött på Sevedsplan, finns en liten passage om henne. Den visar jag här till hennes minne.

Skrivandets tårar.

Jag minns hur jag en gång på 1970-talet då författarinnan Ann-Charlotte Alverfors var på besök hemma hos oss på Bellevuegården i Malmö med sin sambo Krister och dotter Rebecca berättade för mig att hon gråtit floder under arbetet med sina första böcker. De var verkligen smärtsamma berättelser ur en barndom och ett tidigt liv. Sparvöga, Hjärteblodet och Snabelros hade skrivits med just de tårar och det blod som måste göra berättelserna autentiska och doppade i den verklighet de ville skildra. Då, för så många år sedan, fäste jag kanske bara en teoretisk förståelse vid det hon sa, men ju äldre jag blivit, desto mer medveten har jag också blivit om innebörden av tårar i relation till självbiografiskt skrivande. Utan tårarna finns det i bästa fall bara en torr – eller uttorkad – och därför friserad version av de katastrofala skeendena. Vem behöver en sådan version?

När Ann-Charlotte och hennes familj hängt av sig ytterkläderna fällde hon en replik som jag har kommit ihåg alla dessa år: ”Kan du inte stänga av den hemska musiken?” Jag hade satt på en LP-skiva med Weather Report. Uppfattade genast hennes aversion och stängde. Satte inte heller på någon annan musik när vi väl satt oss till bords.