Hur vara trovärdig? Tankar kring nätkultur och opposition mot den politiska, kulturella och sociala utvecklingen

Foto: Astrid Nydahl

Måste man vara extrem i sin egen politiska hållning för att vara islamkritiker? För att förhålla sig kritisk till den stora invandringen från muslimska länder och miljöer? För att kritiskt granska myten om mångkulturen och postmoderniteten?

Jag svarar nej på sådana frågor. Det har jag gjort de senaste tjugo åren. Det var 1998 jag på allvar började studera dessa ämnen. Vi bodde en termin på Selly Oak Collages i Birmingham, där de dagliga, rent fysiska mötena med mångkultur, muslimer och islam mer eller mindre tvingade fram studier som kunde leda till kunskaper och insikt. Så blev det också.

När jag började skriva i ämnena, också i bloggform, men framför allt i artiklar, essäer och böcker, mötte jag ganska snart det motstånd som alltjämt utmärker Sverige och svensk offentlighet. Man förvandlas antingen till en icke-människa eller till en bärare av de värsta epiteten: rasist, xenofob, islamofob, etc. Diskussionen kunde i sig vara epitetbärande. Anade jag medvetna försök att tysta diskussionen? Jag kan i efterhand konstatera att det är just så det gått och går till. Också inför 2018 års valrörelse ser vi organiserade, mediala åtgärder mot sådana diskussioner. Inte minst därför att introduktionen av begreppet ”fake news” också i Sverige kunnat användas som argument för att det bara är traditionella media som förmedlar ”sanna” och ”korrekta” nyheter.

Kan man liera sig eller hänvisa till vem som helst i dessa frågor? Är en svensk nationalsocialist av samma värde som en bildad människa från den muslimska världen som vittnar om fenomenens fördärvlighet? Naturligtvis måste man förstå att skilja både på sak och person. En naziaktivist blir i mina ögon aldrig trovärdig. Jag lyssnar inte ens till henne eftersom hennes argument bygger på vanföreställningar om ras och renhet. Det gällde gamla Nordiska Rikspartiet lika väl som Nordiska Motståndsrörelsen idag, det gällde Nationalsocialistisk Front och Vitt Ariskt Motstånd förr, lika väl som Det fria Sverige, Svegot och allt vad organisationerna och publikationerna heter numera.

I samma ögonblick man lierar sig med dagens nationalsocialism gör man de egna argumentet ogiltiga. Trovärdigheten för ett seriöst avsett motstånd mot civilisatorisk nihilism upphör i samma ögonblick. Det motståndet gäller är ju inga marginella saker utan tvärtom grundläggande aspekter av ett modernt, sekulariserat samhälle. De innefattar statens och lagstiftningens relation till sekteristiska och högljudda rörelser av religiös och politisk art, vilka på många sätt utgör tydliga hot mot samhällsordningen. I många fall handlar det om konkreta hot mot gällande yttrande- och tryckfrihetslagstiftning.

Men hur förhålla sig till veckotidningen Nya Tider? Hur till det nya partiet Alternativ för Sverige, hur till nätpublikationer som Samhällsnytt, Invandring och mörkläggning, Nyheter idag och Fria Tider? Eller till enskilda som Julia Caesar och Katerina Janouch? Kan man publicera citat eller länka till dem i en uppskattande anda, som om man stod på en barrikad tillsammans med dem? Nej, det kan man inte. Det finns förstås undantag, och de gäller i nio fall av tio enskilda personer. Så gott som aldrig organisationer eller grupperingar.

Jag lät Nya Tider sälja några av mina böcker (det har jag diskuterat utförligt här). Men jag tackade nej till alla inbjudningar att skriva i den. Det hade skapat ett intryck att jag var överens med tidningen. Det har jag aldrig varit och kommer aldrig att bli. Samhällsnytt och Nyheter idag tycks fastvuxna vid polisiära ärenden, det är eviga listor om brott, företrädesvis begångna av invandrare. Det finner jag tröttsamt och meningslöst, men det fungerar uppenbarligen som ett kitt för människor som mest är upprörda, mer villiga att ta till svordomarna och knytnävarna än argument. Julia Caesar (Barbro Jöberger) har jag sedan allra första stund känt en rent fysisk motvilja till. Hon är den svenska rännstens-”journalistikens” främsta exponent och jag kunde aldrig begripa vad man såg i henne och vad som gjorde henne så läst och spridd. Hon är i många avseenden motsatsen till Katerina Janouch, som är en sent tillkommen kritiker av mångkulturromantiken och dess konkreta konsekvenser i Sverige. Så har hon också en bakgrund som givit henne en bättre grund att stå på, som dotter till Charta 77-aktivisten Frantiŝek Janouch. Det finns förstås många bloggare och nätskribenter som inte uppnått ”kändisstatus” och bland dem såväl hyggliga som motbjudande figurer. Av just det skälet nämner jag inte här vilka jag tänker på. Men samma princip måste gälla i de fallen, för mig enkelt uttryckt att aldrig länka till eller positivt citera dem. Saknar jag själv argument tiger jag hellre.

Det finns andra viktiga argument i denna sak. En av de viktigaste är frågan om det politiska våldet. Det finns hemsidor och bloggar som idag hyllar våldet, både principiellt och i konkret sak. När en man som Tommy Robinson filmas medan han knytnävsangriper någon hyllas han. Rörelser som Nordiska Motståndsrörelsen har principiellt använt och bejakat det politiska våldet. Deras praktik bara bekräftar detta. Redan av det skälet, oavsett om man förstår deras ideologiska plattform eller ej, borde det vara självklart att inte ha med dem att göra.

Frågan om det politiska våldet har för mig också varit en vattendelare i synen på yttrande- och tryckfriheten. Jag tycker inte att uppmaningar till eller användning av politiskt våld faller inom yttrandefrihetens ramar. Därför var det en självklarhet för mig att hösten 2017 i samband med Bokmässan i Göteborg hävda att Nordiska Motståndsrörelsens demonstration, som bland annat skulle passera synagogan, borde ha förbjudits, samtidigt som jag hävdade att det var rätt att låta Nya Tider medverka inne på mässan (eftersom de varken publicerar uppmaningar till eller själva använder politiskt våld). Man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Just i dessa två fall blir avgörandet alltså uppmaningar till eller användning av politiskt våld. Yttrande- och tryckfriheten gäller även för sådant jag eller någon annan tycker illa om, det borde vid det här laget vara en självklarhet.

Slutligen skulle jag vilja hävda att nätet som idag svämmar över av rännstenspropaganda är en både uppfordrande och utmanande plats att vara verksam på. Men det borde inte vara svårare att driva en blogg eller hemsida än det är att skriva och publicera en bok. Argumentationen och källorna bör vara av samma klass. Med det menar jag att bloggaren/skribenten aldrig kan komma undan med att ”andra skrivit så” om man uppskattande länkar eller citerar dem.