Judisk humor och ett gammalt problem

I senaste numret av TLS läser jag i ledaren:

David Baddiel this week shares a Jewish joke, which is both funny and sad. It involves “a Holocaust survivor who dies and goes to heaven. On arrival he tells God a Holocaust joke. And God says: ‘that isn’t funny’. The survivor replies: ‘Oh well, you had to be there’”. That is comedy as bathos, as satirical observation and – above all – as a “survival mechanism”.

Detta är en judisk vits jag tidigare aldrig stött på. Den är genial eftersom den mest av allt besvarar den ständiga frågan ”Var fanns Gud under förintelsen?” (eller Gulag eller vilken annan historisk förbrytelse och/ eller tragedi som helst). Överlevarens svar till Gud är förstås synnerligen genomtänkt. Innan han drar sin vits om förintelsen vet han alldeles säkert att Gud inte kommer att förstå den, han var ju inte där! Teodicéproblemet löst en gång för alla.

Sist i ledaren diskuteras judarnas oändliga exil och hur man förhåller sig till det som med ett modernt modeord kallas ”integration” men som här går under det mer resoluta namnet assimilation (ja, jag vet skillnaden). Är det en judisk egenskap? Svaret ger sig själv:

One of the profound consequences of humour is to bring people together, either in the telling of a joke between acquaintances or – more broadly – the sharing of cultural responses to fraught aspects of our lives. Becca Rothfeld doesn’t entirely agree, though, and ends with a sort of a joke herself: “trying to assimilate may be Jewish. But successful assimilation? That’s just about as goyish as it gets”.