Tankar på Valborgsafton

Vånga vid Ivösjön 29 april. Mobilfoto: T.N.

När nu Valborg anlände följde den starka vinden med. Dessutom tar den regnen med sig i eftermiddag. Jag avstår årets majbrasa och sitter inomhus med känslan av att gårdagen i värme och vindstilla skänkte flera fina sittningar på den runda vi åkte. Nästan tomt på småvägarna var det.

Utsikt över Oppmannasjön, april 2018. Foto: Astrid Nydahl

Närheten till vatten är min högsta prioritet. Framförallt är det Ivösjön som lockar om våren. På sommaren kan man inte sitta vid Vångastranden om man är diabetiker. Då blir man sönderbiten av de sockerälskande hästflugorna.

Världens affärer lämnar jag därhän idag. Oavsett vilka typer av fascism som hotar oss tar jag en mental fridag och återkommer när allt börjar likna vardag igen. Önskar er alla en fin Valborg!

Sorgesång över en kulturepok. Om Svenska Akademiens sönderfall och död

Utsikt över Oppmannasjön. Söndagen 29 april 2018. Mobilfoto: T.N. 

Jag har skrivit en del om skeendet i källarklubben Forum, dess ledare Jean-Claude Arnault och delägaren Katarina Frostensson. Redan hösten 2017 (redan?) anade man att detta skulle utlösa ett skred som kunde leda till stora problem i Svenska Akademien.

Nu vet vi. Horace Engdahl, Arnaults höge beskyddare och vän, gick i två olika attacker ut i rollen som Akademiens dödgrävare. Han kallade den omvittnat hänsynslöse sexualnidingen Arnault för en vivör. Ja, det låter ju fint, ordet i sig, men det ordet betyder kanske skyms av just det förnäma och upphöjda.

Om Engdahl vill jag gärna säga att han varit en förebild i herrans många år. En lysande essäist och kritiker. En fröjd att lyssna till. Allt sprack. Och sedan föll det ner till en plats jag helst inte namnger. Jag sörjer det. Uppriktigt saknar jag den Horace Engdahl jag läste och tyckte mig lära av. Men det finns värre saker i denna härva.

Det finns ingen Svenska Akademien längre. Den akademi min generation vuxit upp med och så småningom lärt oss både godta för vad den varit och sett upp till som en av landets viktigaste kulturinstitutioner, den är för alltid borta.

  

Det fanns, bortsett från de pinsamma händelserna kring den islamistiska dödsdomen mot Salman Rushdie, då akademien handlingsförlamades, under lång tid ett antal Nobelpris i litteratur som vidgade min egen horisont och skänkte svenska folket en lång rad mästerverk i översättning tack vare priset. Jag är oändligt tacksam för Isaac Bashevis Singer, Czesław Miłosz,V.S. Naipaul, Elias Canetti, Wisława Szymborska, Jaroslav Seifert, Naguib Mahfouz, Octavio Paz, Imre Kertész, Orhan Pamuk, Herta Müller, JGM Le Clézio, Joseph Brodsky. Jag är lika tacksam för sena pristagare som Patrick Modiano och Svetlana Aleksijevitj. 

De pristagare jag redan läst eller kände till, eller de pristagare jag ställde mig tveksam till, har i sammanhanget ingen eller lite betydelse. Det viktiga har varit den enorma rikedom av kunskap, erfarenhet och litterärt geni som fört så många till oss. Vad vore man utan Milosz, Naipaul och Canetti? Vad vore man utan Kertész och Brodsky?

När jag skriver denna sorgesång är det förstås inte för att ironisera eller göra mig lustig över den tragedi som utspelar sig framför våra ögon.

Jag kunde också ha tillfogat några ord om de ledamöter som valde att gå i Engdahls ledband. Jag kunde ha resonerat kring deras val av privilegier och tystnad framför ett ställningstagande och en redovisning av den egna synen på vad som skett. Men jag tiger om detta idag. Tids nog får de andra möjlighet att begrunda sitt öde.

Själv sörjer jag Svenska Akademien. Det enda hopp som återstår är att vi får en helt ny. Huruvida högste beskyddaren, kungen, förmår ta ett sådant steg låter jag vara osagt.

Två ordförtydliganden vid behov

Sorgesång: Elegi, klagodikt, klagan

Vivör: Festprisse, rucklare, vällusting

Judehatet, livets och dödens villkor

Auschwitz. Foto: Astrid Nydahl

Jag läser i Adam Zagajewskis bok Slight Exaggeration ( engelsk översättning av Clare Cavanagh, 2017):

"They´re just living." I am, too. I live with them, and I´ll die with them.

Om människor ändå fick lov att leva och dö i fred, om människor fick vara med under hela den processen utan att despoterna kunde ingripa med terror, tortyr och död. Så förhåller det sig inte. Istället tycks vi vara på väg in i en epok där också Europa på nytt ska präglas av döden och dess läger. De flesta ryckte på axlarna inför rohingyas öde. Inför vilka folk här i Europa ska vi ånyo rycka på axlarna? Jag tror mig veta svaret och det är inte gripet ur luften.

Jag har nästan helt upphört att för tillfället studera de nätsidor som har judehatet på sina program och kring vilket de orerar oblygt. Under en längre tid har jag samlat material för ett kommande arbete. På en sådan sida kan man läsa:

Det finns massor av judar som ser hotet om en världsregering med samma oro och avsky som många icke-judar, och som anser att det inte ens är en försonande tanke att denna världsregering bemannades av enbart judar. Trots detta kan man inte avfärda att det finns en sfär av judar – företrädesvis de vi kallar för sionister – som i en eller annan form ser det som ett mål att uppnå en så pass dominerande global politisk roll att de har makt att påverka världsutvecklingen i en för dem önskad riktning. Även här är det förtjänstfullt att exponera dessa individer och grupper vid namn och med beskrivning av gärningar och mål.

Och på en annan läser jag:

Att Adolf Hitler var hemsk på ett plan som ligger bortom alla andra, att nationalsocialismen var/är renodlad ondska i ideologisk form, och att Förintelsens unika vedervärdighet rättfärdigar långvariga fängelsestraff för de som ämnar ifrågasätta dess riktighet; det är tillsammans tre ståndpunkter som kan sammanfatta den funktion berättelsen om andra världskriget har ur en ideologisk synvinkel. Den skapelsemyt, mer eller mindre förenklad eller monoton, som enkelt och smidigt kan åkallas närhelst någon ställer sig allt för kritisk till rådande liberala dogmer.

Jag frågar mig vilken skillnaden är mellan de försåtliga antydningar som de flesta sådana sidor bjuder på, och de öppet och aggressivt judehatande texter som nätet är fullt av. Om man läser Samhällsnytt kan man snabbt konstatera att SD:s officiella filosemitiska politik till trots är kommentarfälten fulla av "skyll på judarna"-argumentation. Behöver jag säga att det är likadant på andra platser - i den verkliga världen och på nätet - i samma kategori? I Tyskland talar nu Angela Merkel om "ett annat slags antisemitism" och syftar förstås på den som uttrycks bland de muslimska araberna i landet:

“We have refugees now, for example, or people of Arab origin, who bring a different type of antisemitism into the country..."

Ändå finns det en mycket stark opinion inte minst i Sverige, som vill bortse från detta. Istället tycks denna opinion mena att det vore likvärdigt med judehat att rikta kritik och fördömanden mot den av Merkel identifierade antisemitismen. Det är sannerligen en upp-och-nedvänd värld vi lever i. Handen på hjärtat: skulle det vara något nytt, något annorlunda? 

***

Maria Ludvigsson skriver om saken i dagens Svenskan.

Fågelsång, insektssurr och annat omänskligt

Foto: Astrid Nydahl

"...utan fågelsång och helgmålsringning kan jag inte riktigt föreställa mig ett lyckligt liv", skriver Richard Swartz i Dagens Nyheter. Det är en mycket intressant tanke eftersom den kan sammanfatta det som skiljer vår snäva tid från ett större och längre förflutet. Det är ett faktum att djur, från de minsta insekterna till de största däggdjuren, både hotas och i många fall också utrotas.

Det omänskliga ligger mig varmare om hjärtat än det mänskliga. Skulle det vara något konstigt i det? Nej det tycker jag inte. Helvetet på jorden är i nio fall av tio det mänskliga. Undantagen känner vi alla. De består främst i de vetenskapliga landvinningarna. Våra mediciner, våra kulturella landvinningar, våra verkliga framsteg. De illusoriska tillhör kategorin människoskapad människofientlighet. Men det omänskliga, det som ligger utanför och bortom människan, är alltid det eftersträvansvärda. När jag sitter vid havet och bakom mig hör fågelsången tänker jag ungefär som Richard Swartz. Det hade jag inte velat vara utan.

Två intressanta motröster om Akademien

Foto: Astrid Nydahl

Det finns nu två skribenter i Svenska Dagbladet som höjer sig över det normalgläfsande dagligtjafset i pressens reaktioner på skeendet i Svenska Akademien. Först Maria Ludvigsson som har det för svenska förhållanden extraordinära modet att tala mot knytblusmassan:

Sannolikt vet ingen av knytblusarna vad som faktiskt ligger bakom Sara Danius avgång eller vägen dit. Att utan ett ögonblicks eftertanke göra henne till ett kvinnooffer, utan såväl ansvar som självständigt tänkande, är beklämmande. Debatterna som följde stärkte synen på kvinnor i maktposition som primärt sitt kön, sekundärt sin begåvning och karaktär. Någonstans infann sig känslan att man helt enkelt inte kunde låta bli – det var alldeles för roligt. Ett uppror helt utan obehag och utan krav på kunnande eller insikt. Upprymda av ensidighetens gemenskap gick man all in – i dresscode. 

Jag undrar om inte all den vulgära galenskap detta har släppt lös är tecken på att den institution, som Akademien var menad att vara, behövs mer än någonsin. Postmodernismens "det spelar ingen roll" och "ingenting är rätt, eller fel" lämnar gott utrymme för det beständiga och för institutioner, som ett språk med regler och lagbundenhet. Något som inte är relativt utan tjurskalligt pålitligt.

Sedan Johan Wennström som tar en gammal fin Nobelprismottagare till hjälp i sin omedelbart drabbande text:

I förra veckan klädde sig tusentals människor utan någon som helst insikt i situationen i knytblus och protesterade på Facebook. Eller strömmade till Börshuset under paroller som "knutna blusar och knutna nävar". 

Brådskan i förloppet påminde mig om Nobelpristagaren Elias Canettis resonemang om "den förföljande massan", eller "hetsmassan", i studien "Massa och makt" (1960). Enligt Canetti är ett "riskfritt, tillåtet, rekommenderat mord som man har del i tillsammans med många andra för de allra flesta människor oemotståndligt". Det räcker med att utpeka målet för att massan ska uppstå, och ju större socialt avstånd som har skiljt offret från massan, desto mer upphetsad blir den. 

Beteendet har sitt ursprung i den jagande flocken, hävdar Canetti. Men i modern tid, skriver han, behöver man inte ens samlas på torget, utan man kan lugnt sitta hemma och delta i förföljelsen "genom tidningen" – eller som massan med knytblus visar, i sociala medier.  

Alla bör nu ta det varligt med revolutionsromantiken. 

Man kan väl bara tacka och hoppas att dessa två texter får en fortsättning. För övrigt är det mitt tips att 2018 inte kommer att skrivas in i tabellen över utdelade Nobelpris i litteratur.