tisdag 10 april 2018

Horace Engdahls falskhet

Foto: Astrid Nydahl
I många år har jag högaktat Horace Engdahl. Läst allt han skrivit, tyckt mig ha lärt något. Den tiden är förbi. Illa nog var hans och Ebba Witt-Brattströms offentliga skilsmässogräl, där den ena vulgariteten avlöste den andra. Att det skulle bli hon som framstod som den sannaste i sammanhanget hade jag inte då kunnat föreställa mig. Så blind blir man kanske av könens krig?!

När nu Horace Engdahl i "vänskapens blindhet" väljer att gå ända ut till stupet tillsammans med det såväl moraliskt som ekonomiskt suspekta paret Arnault-Frostenson blir han så pinsam att det inte ens går att citera honom. Man kan läsa Expressens kultursida idag så får man bilden klar för sig. Nå, man kan i själva verket läsa vilken tidning som helst på nätet, Engdahls häpnadsväckande text finns antingen in extenso eller citerad överallt.

Jag lider med Sara Danius som ska behöva sätta sig till bords med denne rännstenspolitiker. Hans ord står i skarp kontrast mot den författare jag alltså läst och högaktat. Hans ord är desperata och ekar av en fåfäng ambition att rentvå Arnault-Frostenson. Jag tror förstås att rättvisan - om inte annat, så genom Ekobrottsmyndigheten - kommer i kapp dem.

Uppdatering 14:26

Ekobrottsmyndigheten har redan, i brist på konkreta uppgifter, avskrivit anmälan och kommer inte att inleda någon undersökning.

1 kommentar:

  1. Nu känner jag medlidande med dig Thomas! Precis så här har jag känt mig 1990 när Ismail Kadare plötsligt utropade sig själv som regimens desident. Jag som hade läst alla hans böcker, högaktat honom, hyllat med dikter och sedan pang- allting visade vara falskt. I många år hade jag inte lust läsa böcker på albanska. Svenska Akademiens kris liknar kommunismens förefall. Men, ju före desto bättre. Jag önskar om att Kadare blir nästa Nobel Pris tagare. Inte för annat, utan för Kadare är också en pris jägare precis som hans föregångare.

    SvaraRadera