Judehatet, livets och dödens villkor

Auschwitz. Foto: Astrid Nydahl

Jag läser i Adam Zagajewskis bok Slight Exaggeration ( engelsk översättning av Clare Cavanagh, 2017):

"They´re just living." I am, too. I live with them, and I´ll die with them.

Om människor ändå fick lov att leva och dö i fred, om människor fick vara med under hela den processen utan att despoterna kunde ingripa med terror, tortyr och död. Så förhåller det sig inte. Istället tycks vi vara på väg in i en epok där också Europa på nytt ska präglas av döden och dess läger. De flesta ryckte på axlarna inför rohingyas öde. Inför vilka folk här i Europa ska vi ånyo rycka på axlarna? Jag tror mig veta svaret och det är inte gripet ur luften.

Jag har nästan helt upphört att för tillfället studera de nätsidor som har judehatet på sina program och kring vilket de orerar oblygt. Under en längre tid har jag samlat material för ett kommande arbete. På en sådan sida kan man läsa:

Det finns massor av judar som ser hotet om en världsregering med samma oro och avsky som många icke-judar, och som anser att det inte ens är en försonande tanke att denna världsregering bemannades av enbart judar. Trots detta kan man inte avfärda att det finns en sfär av judar – företrädesvis de vi kallar för sionister – som i en eller annan form ser det som ett mål att uppnå en så pass dominerande global politisk roll att de har makt att påverka världsutvecklingen i en för dem önskad riktning. Även här är det förtjänstfullt att exponera dessa individer och grupper vid namn och med beskrivning av gärningar och mål.

Och på en annan läser jag:

Att Adolf Hitler var hemsk på ett plan som ligger bortom alla andra, att nationalsocialismen var/är renodlad ondska i ideologisk form, och att Förintelsens unika vedervärdighet rättfärdigar långvariga fängelsestraff för de som ämnar ifrågasätta dess riktighet; det är tillsammans tre ståndpunkter som kan sammanfatta den funktion berättelsen om andra världskriget har ur en ideologisk synvinkel. Den skapelsemyt, mer eller mindre förenklad eller monoton, som enkelt och smidigt kan åkallas närhelst någon ställer sig allt för kritisk till rådande liberala dogmer.

Jag frågar mig vilken skillnaden är mellan de försåtliga antydningar som de flesta sådana sidor bjuder på, och de öppet och aggressivt judehatande texter som nätet är fullt av. Om man läser Samhällsnytt kan man snabbt konstatera att SD:s officiella filosemitiska politik till trots är kommentarfälten fulla av "skyll på judarna"-argumentation. Behöver jag säga att det är likadant på andra platser - i den verkliga världen och på nätet - i samma kategori? I Tyskland talar nu Angela Merkel om "ett annat slags antisemitism" och syftar förstås på den som uttrycks bland de muslimska araberna i landet:

“We have refugees now, for example, or people of Arab origin, who bring a different type of antisemitism into the country..."

Ändå finns det en mycket stark opinion inte minst i Sverige, som vill bortse från detta. Istället tycks denna opinion mena att det vore likvärdigt med judehat att rikta kritik och fördömanden mot den av Merkel identifierade antisemitismen. Det är sannerligen en upp-och-nedvänd värld vi lever i. Handen på hjärtat: skulle det vara något nytt, något annorlunda? 

***

Maria Ludvigsson skriver om saken i dagens Svenskan.