![]() |
Skrämdump från Svenska Akademiens hemsida |
Det som sedan i höstas pågår kring Forum, dess ägare Jean-Claude Arnault och Katarina Frostenson, och i förlängningen också Svenska Akademien, diskuteras ”överallt” och av ”alla”. Det kunde vara skäl nog att tiga själv. Ändå vill jag nu ge min syn på det.
Det finns förvisso olika infallsvinklar på saken. Den första är moralisk/ politisk och handlar om sexuella övergrepp och minst sagt vidlyftiga missbruk av lokaler/lägenheter för våldtäkter och våldtäktsliknande äventyr/övergrepp. Eftersom flera ledamöter av Akademien är nära vänner med Arnault och i vissa fall hyllat honom offentligt (som Horace Engdahl med orden om att Arnault är en gentleman som alla unga män har något att lära av, ordagrant ur DN-intervju: ”Han lever det goda livet, han är nästan ensam om det, den ende som har förstånd, han borde göra om Forum till en stilskola för unga män: bli inte hipsters, bli gentlemen!”), faller det också en skugga över deras ovilja att klandra Arnault.
Om de övriga sju har en så nära relation med honom vet jag inte, men jag vet att just sju andra ledamöter av Akademien ställer sig på samma sida i omröstningarna.
Den andra infallsvinkeln är ekonomisk/ juridisk och handlar om att Frostenson i sin egenskap av akademiledamot och gift med Arnault tillskansat sig stora ekonomiska bidrag till det handelsbolag de båda äger och driver tillsammans (och denna aspekt rör förstås också Statens Kulturråd och andra bidragsgivare). Till den juridiska och ekonomiska sidan, vilken nu enligt mediauppgifter är polisanmäld, hör förstås också sådant som utbetalning av svarta arvoden/löner och otillåten alkoholutskänkning.
Om man är oförmögen att hantera och ta ställning till de moraliska sidorna av saken borde man med största lätthet kunna göra det avseende de ekonomisk/juridiska. Akademien har förstås papper, svart på vitt, vilka summor man betalat ut till Arnault/Frostensons handelsbolag? Det är bara att stämma av summorna och ställa dem i relation till det faktum att en ledamot av Akademien inte får ta emot ekonomiska bidrag.
Björn Wiman, kulturredaktör på Dagens Nyheter skrev bland annat:
”Den artikel som Sture Allén nu har undertecknat tillsammans med sin efterträdare på posten som ständig sekreterare, Horace Engdahl, och sex andra ledamöter är ett ynkedomens dokument. Kan Svenska Akademien, en institution som hanterar miljonbelopp och har anställd ekonomipersonal, verkligen ha varit okunnig om att kriteriet på ett handelsbolag är att det finns minst två bolagsmän – och att Katarina Frostenson var en av dessa delägare? Det tyder i bästa fall på grav inkompetens, i värsta fall på medvetet jäv.”Från Svenska Akademiens hemsida hämtar jag detta:
”Uteslutning kan i princip ske på två grunder: dels bristande lydnad för lagens eller moralens bud, dels brott mot den tystnadsplikt som gäller i fråga om Akademiens inre angelägenheter.”Det är således inte svårt att ta ställning i sakfrågorna. Jag ger Sara Danius ett oreserverat stöd och jag skrev för ett antal månader sedan att jag var övertygad om att hon skulle hantera detta med just den integritet och det behärskade lugn hon äger. Att det skulle bli som det är nu kunde jag förstås inte ana, och jag förstår att situationen för henne blivit avsevärt svårare.
Kan man alls sitta ner vid samma bord efter detta? Går det att förena transparens med ryggrads- och villkorslös uppslutning av den sort som Engdahl och hans vänner nu demonstrerar? Ska Svenska Akademien överleva i sin etablerade form krävs det kanske ett underverk. Och om Akademien ska reformeras undrar jag i mitt stilla sinne vem som skulle hantera en sådan förändring. Akademiens högste beskyddare?
En djupt splittrad samling, som den vi ser idag med flera viktiga ledamöter som lämnat, kan förstås inte hantera det. I grunden är jag pessimist men har ändå kvar en förhoppning om att allt det viktiga arbetet – inklusive utdelandet av Nobelpriset i litteratur – ska kunna föras vidare.
På onsdag tilldelas Agneta Pleijel Akademiens stora nordiska pris. Vad som sker efter det är det förmodligen ingen som vet ens då. Nästa steg blir fredagens presskonferens.
Ibland undrar jag vad som blev av människor man känt någon period i sitt liv. Nu har jag svar på flera. Bittra kvinnor till exempel. Arnault, som jag uppfattade korrekt, hövlig och absolut fingrarna i styr när vi gick hos Christer Strömholm bland andra hoppningsfulla med en kamera i handen.
SvaraRaderaHur väljer vi vad vi blir i våra liv? Eller finns det reella valmöjligheter?