Två intressanta motröster om Akademien

Foto: Astrid Nydahl

Det finns nu två skribenter i Svenska Dagbladet som höjer sig över det normalgläfsande dagligtjafset i pressens reaktioner på skeendet i Svenska Akademien. Först Maria Ludvigsson som har det för svenska förhållanden extraordinära modet att tala mot knytblusmassan:

Sannolikt vet ingen av knytblusarna vad som faktiskt ligger bakom Sara Danius avgång eller vägen dit. Att utan ett ögonblicks eftertanke göra henne till ett kvinnooffer, utan såväl ansvar som självständigt tänkande, är beklämmande. Debatterna som följde stärkte synen på kvinnor i maktposition som primärt sitt kön, sekundärt sin begåvning och karaktär. Någonstans infann sig känslan att man helt enkelt inte kunde låta bli – det var alldeles för roligt. Ett uppror helt utan obehag och utan krav på kunnande eller insikt. Upprymda av ensidighetens gemenskap gick man all in – i dresscode. 

Jag undrar om inte all den vulgära galenskap detta har släppt lös är tecken på att den institution, som Akademien var menad att vara, behövs mer än någonsin. Postmodernismens "det spelar ingen roll" och "ingenting är rätt, eller fel" lämnar gott utrymme för det beständiga och för institutioner, som ett språk med regler och lagbundenhet. Något som inte är relativt utan tjurskalligt pålitligt.

Sedan Johan Wennström som tar en gammal fin Nobelprismottagare till hjälp i sin omedelbart drabbande text:

I förra veckan klädde sig tusentals människor utan någon som helst insikt i situationen i knytblus och protesterade på Facebook. Eller strömmade till Börshuset under paroller som "knutna blusar och knutna nävar". 

Brådskan i förloppet påminde mig om Nobelpristagaren Elias Canettis resonemang om "den förföljande massan", eller "hetsmassan", i studien "Massa och makt" (1960). Enligt Canetti är ett "riskfritt, tillåtet, rekommenderat mord som man har del i tillsammans med många andra för de allra flesta människor oemotståndligt". Det räcker med att utpeka målet för att massan ska uppstå, och ju större socialt avstånd som har skiljt offret från massan, desto mer upphetsad blir den. 

Beteendet har sitt ursprung i den jagande flocken, hävdar Canetti. Men i modern tid, skriver han, behöver man inte ens samlas på torget, utan man kan lugnt sitta hemma och delta i förföljelsen "genom tidningen" – eller som massan med knytblus visar, i sociala medier.  

Alla bör nu ta det varligt med revolutionsromantiken. 

Man kan väl bara tacka och hoppas att dessa två texter får en fortsättning. För övrigt är det mitt tips att 2018 inte kommer att skrivas in i tabellen över utdelade Nobelpris i litteratur.