Aila Nordh: Vi ärvde deras drömmar

Bokens framsida

Så lite vi vet om vårt grannland Finland! Gång på gång har den tanken flugit genom mitt huvud. Min egen bristfälliga kunskap har jag framför allt inhämtat genom finlandssvenska vänner och ett mångårigt medarbetarskap i tidskriften Astra Nova som utges i Helsingfors. Politisk kunskap kom alltid från vänster. På kommunistiskt håll skrevs historien med karbonpapper från sovjetiska medier och den skulle man akta sig för. Inte blev det bättre av att denna historieskrivning som propaganda fått fäste också i vår samtid. Som grannland förtjänar Finland sannerligen något bättre av kunskap i Sverige. Man kan förstås se Uutiset, den kvartslånga nyhetssändningen, på tv varje vardag. Det gör jag själv. Den ger glimtar från finländsk politik, kultur och vardag. Men mest av allt berättar den om de finländare som lever i Sverige. De är många. Det händer inte sällan att de publicerar sina livsberättelser, i såväl fack- som skönlitteratur. Har vi tur har de skrivits på eller översatts till svenska.

En sådan bok har jag just läst, Aila Nordhs självbiografiska Vi ärvde deras drömmar (Fauns förlag), som redan i sin titel låter förstå att detta är en bok om föräldragenerationens strävan och kamp, och om deras flytt till Sverige, och därmed om barnens och barnbarnens liv. Aila Nordh föddes året efter de förödande krigen som också i högsta grad drabbade Finland, och hon kom att växa upp i Västmanland.

Bokens baksida

Trots att boken är självbiografisk har hon ändrat namnen på de personer som förekommer i den, också på sig själv. Bara författaren kan veta varför det gjorts, och oavsett vilket måste jag som läsare respektera det.

Aila Nordh har en märkvärdig förmåga att fånga läsaren i ett drama som omfattar en hel familj och deras liv. De är invandrare från Finland och kommer till en bygd där många av dessa människor hamnade, orter som Fagersta, Norberg, Högfors, Ramnäs och andra namn passerar förbi och skildras i berättelsen. Men först tar Nordh oss med till 1940-talets Finland, där hennes far, i boken kallad Toivo, går ut i två krig och utsätts för allehanda prövningar. Han inser att Finland inte är platsen för en fattig familj och lockas över till Sverige med frun Helli och barnen. Också här kantas hans och deras liv av hårda omständigheter. Frun, barnens mamma, återvänder aldrig hem efter en sjukhusoperation. Den stora barnaskaran får klara sig själva när Toivo arbetar. Situationen blir ohållbar då myndighetsdamerna gör hembesök och Toivo tar helt sonika barnen med tillbaka till Finland där de får klara sig själv under tre hela månader i ett ruckel till stuga medan fadern söker nytt jobb och en anständig bostad.

Aila Nordh fokuserar fortsättningsvis på sin egen livsväg utan att för ett ögonblick glömma resten av familjen. Faderns hårda liv på bruken skildras med både empati och stark kärlek. Han åldras snabbt men har en djupt liggande hederskänsla och vill inte ta emot någon hjälp. Den får han ändå av den nya kvinnan i hans liv, hon som flyttar in och blir barnens nya modersgestalt.

Nordh berättar mycket detaljrikt, inte en händelse av betydelse går hon förbi, och det rör sig om allt från sorger och bedrövelser till olyckor och dramatiska vardagsinslag. Därmed uppfyller hon också ett slags berättarplikt inför sin familj. Boken blir en memoar av både personlig och samhällelig betydelse. Varje människa som i barndomen mobbats känner förstås igen sig i alla de elakheter barn kunde hitta på när de vräkte sitt förakt över den Finlandsfödda barnen.

Boken förändras när Aila, i boken kallad Sinnika, i tonåren blir bekant med Florrie Hamilton  (om vilken det skrivits denna fina bok), som bjuder henne till Högfors herrgård. Här stiger arbetarflickan in i en helt främmande miljö där hon bland annat lär känna Emilia Fogelklou.  Den familjen och den kretsen blir säkert avgörande för hennes framtida bildningsväg. Berättelserna från Paris är både gripande personhistoria och fina tidsskildringar av dåtidens franska liv. Boken har också en annan och särskild centralgestalt, det är Marianne Israelsson som hjälper henne ut i världen och som sedan testamenterar allt till Aila, som blev den dotter Israelsson inte själv hade.

Vill man på ett djupt personligt plan lära känna en av de finländska arbetarfamiljernas öde är detta en bok jag varmt rekommenderar. Den är vacker, gripande, ömsom upprörande, ömsom uppmuntrande. Och den får mig att många gånger tänka att det var dessa finska invandrare från arbetarklassen som tillsammans med den svenska arbetarklassen byggde det folkhem som idag politikerklassen verkar så ivrig att vilja nedmontera.

Högsommarens tröga tankevärld

Foto: Astrid Nydahl

Det blir inte lättare att reflektera över världens tillstånd när högsommarvärmen slår till. Men jag skulle aldrig komma på tanken att klaga. När det rör sig upp mot 30 grader som nu använder jag det som en ursäkt för kust- eller sjöbesök.

Det jag läser tar lite längre tid. Det jag tänker ännu längre.

Ännu en människa i vår bekantskapskrets har lämnat det jordiska livet. Hon är intimt förknippad med mina söners och döttrars barndom och uppväxt och med kretsen av människor som bistod de bosniakiska och kosovoalbanska Balkanflyktingarna på 1990-talet. Hon avled på tisdagskvällen. Begravningen kommer att hållas i byn där vi alla levt och en ytterst närstående människa kommer att hålla i den.

Så rör sig allt ännu ett varv runt sin egen axel.

Smärtan är densamma. Den fysiska och den mentala. Men utan smärta vore vi alla döda. 

Babtjenko: Min död var fejkad

Skärmdump från DN idag

Nå, det minst sagt överraskande beskedet har nu kommit. Babtjenko är inte död. Jag skriver inte mer nu utan hänvisar till Dagens Nyheters artikel:

Det som hela världens medier under tisdagen rapporterade som ännu ett mord på en Putinkritker visade sig vara en operation iscensatt av den ukrainska säkerhetstjänsten SBU i ett försök att avslöja en mordkomplott mot den ryske journalistens liv.

Organisationen Reportrar utan gränser avfärdar det iscensatta mordet på journalisten Babtjenko som ett ”patetiskt jippo”, rapporterar nyhetsbyrån AFP. Nog är jag benägen att hålla med, men så länge inte hela händelseförloppet är redovisat och därtill en trovärdig berättelse om den politiska bakgrunden finns, väntar jag med en definitiv text. Reportrar utan gränser verkar däremot just idag ha närmast träffande beskrivning.

Jean Giono: Mannen från bergen (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Jan Stolpe)

Omslaget till Mannen från bergen.

Den tredje boken i trilogin Pan av Jean Giono ska det nu handla om, boken som enligt förlaget "hyllar det karga, storslagna provensalska landskapet, människans nära samspel med naturen och kärlek och som övervinner alla hinder." Det är en alldeles ovanligt sann förlagstext, för precis så här kunde jag själv ha beskrivit Mannen från bergen(1929). Här finns naturscenerier - och ovädersskildringar! - av ett slag man sällan eller aldrig möter i dagens litteratur. Här finns skildringar av människors hårda arbete och otacksamma slit mot alla odds, och här finns inte minst en kärleksskildring som står och väger på gränsen till det ofattbara. Jag läste den här boken på två kvällar. Så jag kunde med glädje avsluta där bokens berättare Amédée står och blickar ner mot platsen för dramat och med ett lugnt och eftertänksamt beslut drar sig tillbaka, han vet att allt nått sin fullbordan, han vet att kärleken placerat hans förtrogne vän Albin och hans äntligen återfunna Angèle och deras barn precis där de ska vara för att få leva ett liv med framtidsdrömmar.

Det är när Amédée, huvudpersonen som berättar, når fram till gården La Douloire som det lunkande och allt mer spännande dramat börjar. Han tror sig veta att Albins älskade Angéle finns där någonstans, gömd eller undanskymd. Hon har en gång tvingats ut i prostitution, fött ett barn och av familjen gömts undan, därför att skammen och hedern gjort allt annat omöjligt. Albin har förlorat henne, sitt livs enda och stora kärlek. Men Amédée är inte välkommen till gården, han blir aggressivt bemött. Det är när först när den folkilske husbondens fru lugnar ner stämningen som han inser att han kan ha nytta av vandraren. Själv är han skadad och föga duglig i jordbruket. Så kommer alltså den främmande mannen, som just dykt upp, att bli en i huset, han sover, äter och arbetar där, och blir snart belönad; han tycker sig höra något som mycket väl kan vara Angéle, men han vet inte var i huset hon finns. Kanske är hon inlåst i någon kammare eller källare? Så småningom kommer också det ljud som får honom att dra slutsatsen att hon dessutom inte är ensam. Ett barn finns det absolut med i ljuden!

Så fortsätter letandet och han kan gå högre upp i bergen, berätta för Albin och tillsammans med honom smida planen för att befria Angéle. Det gör de förstås. Men så här enkel är ju inte historien, den rymmer sidoblickar, den överraskar och gör det ännu lite mer spännande för läsaren. Det är som att stiga rakt ner i en miljö som ligger långt tillbaka i tiden och att höra människor tala från hjärtat, på gott och ont. Här finns inga intellektuella överväganden, här är livet ett drama på blodigt allvar. Om det inte lät så uttjatat skulle jag säga att detta är genuint folklig litteratur. Den får mig att tänka på sådant jag läste av Ivar Lo och andra arbetarförfattare, då de utifrån egen erfarenhet gestaltade människor som kallas små bara för att de är så många, människor vars storhet består i att de sliter med jorden för att vi alla ska ha mat att sätta på bordet. Jean Giono är en av de finaste författare jag läst av den här typen och Jan Stolpes översättning är en fröjd. Han lyckas verkligen förmedla Gionos doft-, smak- och ljudrika prosa.

Om den föregående boken skrev jag följande:

Jean Giono: Kullen ( Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Jan Stolpe) 

I The Books in My Life skrev Henry Miller: ”Giono has created his own private terrestrial domain, a mythical domain far closer to reality than books of history or geography.” Och André Malraux menade att han var den generationens främste författare. Jean Giono (1895-1970) har lyckligtvis ånyo fått en svensk förläggare i Elisabeth Grate bokförlag. Man utgav Mannen som planterade träd i Pontus Grates översättning 2006 och nu kommer första delen i hans trilogi Pan, den heter Kullen och har översatts av Jan Stolpe.

Giono var okänd för mig fram till 2006. Året därpå fick jag i present också den tjocka volymen Joy of Man´s Desiring.

I Kullen inleds den svit böcker som mot bakgrund av grekisk mytologi skildrar livet i en liten by. Det som utvecklas i berättelsen är ett slags skräck för naturens egna krafter. Sinande brunnar, jakten på vatten och slutligen den våldsamma branden som skövlar skog och mark på bergen blir här den konkreta upplevelsen avPan. Man kan höra honom spela i själva växtligheten, ty i Gionos by är det blad och vajande säd som sjunger eller låter, diffust men för människorna alltid klart och tydligt.

Det märkliga med Gionos berättelse är att själva språket fascinerar. Ibland glömmer jag rentav bort skeendet för sättet att beskriva det:

”Redan knastrar det i skogarna därnere. Ett knivblad av vind glider in mellan Lures väggar, skär sönder röken. Lågorna stänker upp som ett vredgat hav. Himlen fraktar ett tungt regn av brinnande pinjebarr. Pinjekottarnas smällande flykt drar blodstreck genom röken. Ett jättemoln av fåglar stiger rakt upp, mot den bitande höga luften, berusar sig på ren vind, sjunker tillbaka, stiger upp igen, virvlar, skriker. Eldhavets fruktansvärda andedräkt för med sig hela fågelvingar, losslitna, ännu blödande, som roterar likt döda löv.”

Så ser det ut, hans språk. Och jag sänder en tacksamhetens tanke till översättaren Jan Stolpe, för det här är ren poesi också på svenska, en poesi som saknar varje kliché, som är personlig, originell och bildmässigt fyndig. Vem hade kunnat tänka sig att pinjekottar drar blodstreck genom röken? Giono kunde och han vet hur man återger den flykten.