I valet och kvalet? Avstå från icke-valet

Körsbärsblommor. Foto: Astrid Nydahl

I vanlig ordning kommer höstens riksdagsval att bli en angelägenhet för var och en. Ändå är det långt ifrån alla som vet varför och på vem de röstar. Lars Anders Johansson skriver i Smedjan:

Inför valet 2006 visade valforskarna Sören Holmberg och Henrik Oscarsson vid Göteborgs universitet att endast 48 procent av de svenska väljarna visste vem som styrde landet. Nära hälften av de svenska väljarna visste alltså inte vem som var statsminister.

Lärdomen av det borde vara att ingenting pekar på att förhållandena skulle vara annorlunda i år. De tio år som gått har snarare fördumningen ökat och därtill blivit mer djupgående. 

Idag styrs Sverige på riksnivå av känslor och ryggmärgsreaktioner. Kunskap är snarast i vägen för besluten. Så låt oss anta att halva svenska folket inte har en susning om varför de går till röstningsbåsen.

Det finns andra skäl att distansera sig och vägra delta i detta spektakel. Ett icke-val där den huvudsakligen destruktiva och obegåvade politikerklassen ställs mot nationalromantiken är verkligen inget val. Det är avancerad och inte särskilt sofistikerad utpressning. Johansson igen:

Det är också viktigt att försvara rätten att inte rösta. I länder som Australien och Belgien där valdeltagandet är obligatoriskt tvingas medborgarna att sanktionera ett politiskt system som de inte nödvändigtvis ställer sig bakom. I Sverige kan vi fortfarande, genom att lägga ned vår röst, visa att vi inte vill ge politiker vårt mandat. 

Det allra märkligaste är dock de som påstår att den som inte röstar inte heller skulle ha rätt att ha synpunkter på tillståndet i samhället. Det kan ju helt enkelt vara så att den som lägger ned sin röst gör det för att den inte tilltror något av alternativen förmågan att göra något åt problemen.

Jag har i herrans många år vägrat delta i spektaklet. Om jag för en sekund bortser från okunskap och ren dumhet kvarstår det faktum att den vrede som kokar i bygderna nu kanaliseras till ett parti som allt fler tycks hysa något slags hopp om. 

Tror dessa människor på allvar att SD skulle kunna göra något åt situationen? Den tron visar möjligen också på vilka irrvägar man ger sig ut på, om man tilltror dem något sådant. Dumhet och obildning tar sig många uttryck. Ibland undrar jag om européerna verkligen på allvar menar att man borde pröva gamla och väl dokumenterade katastrofvägar igen. Eller är sambanden osynliga av det enkla skälet att tillvaron blivit alltför svår?

Återvändsgränderna har sina talesmän i hela Europa. Liksom Ungerns Orbán deklarerar slutet på "den liberala demokratin" och betraktar de totalitära staterna Turkiet och Ryssland som sina närmaste förebilder, finns det svenska nationalromantiker, både i SD och andra sammanslutningar, som också i Orbáns Ungern och Morawieckis Polen ser Europas framtid.

Bevare oss väl!