Om svenska intellektuella och om svenska nationalsocialister på 1:a maj

Bokskog vid Bosarp. Foto: Astrid Nydahl

Kristina Lugn blev intervjuad i Dagens Nyheter den 6 april 2014 om vad det betydde personligen för henne att sitta med i Svenska Akademien:

– Jag har 7.000 i pension så det var tur att jag valdes in, säger hon om Svenska Akademien som hon upptogs i år 2006 – på livstid.
– Jag kommer alltid ha några som måste träffa mig varje torsdag så länge jag lever, vad som än händer, vare sig de vill eller inte. De skulle inte låta mig hamna på gatan, säger hon.

Här ser vi, svart på vitt att det inte minst har en ekonomisk och social betydelse. Lugn bor i en våning i Gamla stan som ägs av just Svenska Akademien. Är det därför hon samspelar med Horace Engdahl i hans totalförnekelse av det som hänt? Jag vågar gissa det. Men varför i hela friden spelar en nyinvald ledamot med? Vad har Jayne Svennungsson att vinna på detta mer än en solkad karriär och en ny pottebleckstjärna i sitt CV? Kanske är också det solkiga värt något, vad vet jag. Ibland undrar jag om "De tio" idag lever i så syrefattig miljö att de tror sig kunna driva verksamheten vidare. Om det förhåller sig så kanske de också på fullt allvar menar att inval av nya ledamöter vore möjliga.

***

Andra saker sker i Dårarnas Paradis. På första maj var förstås nationalsocialisterna ute och marscherade. Det gjorde de både i Boden och Ludvika. Med bland motståndarna fanns 93-åriga Heidi Fried. Det gjordes ett stort reportage om detta, där Fried bland annat säger:

– Jag tror att folk har väldigt svårt att dra slutsatser av någonting. Man glömmer. Det är så svårt att bena ut hur Förintelsen kunde ske. Den som sköt ihjäl människor hela dagarna kunde gå hem och vara en snäll familjefar. Man kan inte förklara Förintelsen på ett entydigt sätt, men man måste fortsätta ställa frågor. Ju fler frågor man ställer desto närmare kommer man någon form av förståelse.

I detta tror jag hon har alldeles rätt. Det finns en kuslig okunskap också i vårt land – här och nu. Att den ånyo kunnat gripa omkring sig har för mig varit närmast chockerande eftersom min generation och våra söner och döttrar fått bästa tänkbara information och kunskap. Därtill har litteraturen om nazismen då och om folkmordet på judarna - och på massmorden av andra - varit omfattande och fortsatt att växa. Att islamistmotståndare idag samarbetar med svenska nationalsocialister har jag mycket svårt att förstå. Att det sker är ett faktum. Jag är dessutom övertygad om att det inte räcker med en god vilja och frågor ställda till vem det vara månde. Det är för sent nu. Allt eller det mesta är för sent.