Sverige och Ungern i två olika, nya böcker

Foto: Astrid Nydahl

Vad kan vi lära av det förflutna? Allt! Vad kan vi lära av våra egna förflutna livsdagar? Mycket! Jag har just läst Lasse Åbergs nya bok Landet där vad som helst kan hända. Den är mycket lärorik. Den är en läxa som alla borde lära. Jag har läst ut den nu och på måndag kan du läsa min recension här i bloggen. Skulle jag nöja mig med att säga en enda sak så här inför helgen, så är det att den är minst lika lärorik som hans förra bok, den om Malmö som hette Framtidsstaden. Om den skrev jag i min förra blogg, Nydahls Occident, bland annat följande:

Han berättar om våld och kaos i den malmöitiska sjukvården. Gangsterismen skildrar han precis som den är, utan skygglappar och med kusliga detaljer. I dessa avsnitt berättar han hur domstolarna häpnar när förövare och offer kommer tillsammans till en rättegång, skrattande och i samspråk (tvisten gjordes upp i moskén en vecka tidigare, som en sakkunnig berättar). Han genomskådar diskussionsklimatet och talar om hur man ”försöker göra religionskritik till kulturrasism”. 

Men bäst av allt i boken är kanske ändå att han lyckas visa att det är politiska analfabeter och radikala idioter som styr staden. Det borde inte behöva sägas, men det måste göras ändå: vänstern i Malmö, det vill säga Vänsterpartiet och Miljöpartiet, är nog allra värst även om multikulti-vurmarna finns i alla politiska partier. Ledstjärnan är, som alltid, ”en sorts moraliserande godhet som sällan fordrar någon individuell ansträngning.”

Man skulle kunna säga att den nya boken handlar om samma saker, fast nu på riksnivå. Det gör den till ett måste. Men hur ska jag ens få mina närmaste att läsa den? Oftast bär jag på känslan av att ingen egentligen bryr sig, mer än vid köksbordet, där svordomarna viner över landet. De ger dock sällan någon effekt vid olika parlamentariska val. Men om man läste boken kanske man skulle komma fram till något annat?

En annan bok jag kommer att läsa ut de närmaste dagarna är den ungerska författaren Péter Esterházys Bukspottkörteldagbok. Författaren avled i juli 2016. Så här snart två år senare är det en märkvärdig bok att befinna sig i. Den är alltså en dagbok, men trots att den skrivs mot bakgrund av en mycket allvarlig sjukdom - som leder till hans död - så är den både full av humor, rätt så svart ibland, och uppsluppna berättelser om livet både innanför och utanför sjukhusväggarna. 

Péter Esterházy tycks gilla skämt som utgår från den egna personen. Han är inte minst road av att människor i sjukhuskorridoren säger till honom, kemo-skallig som han då är, att han "påminner väldigt mycket om Péter Esterházy." Han tycks alltid vilja svara dem att han hört andra säga samma sak.

Så dessa två böcker återkommer jag alltså till.