Det fanns en tid då Ulf Lundell skrev blogg. Jag brukade läsa den, inte minst för de fina naturskildringarna. Lundell hittar bra i fågelvärlden och hans vandringar på Stenshuvud var ur olika aspekter alltid spännande att följa med på. Hans nya bok har den träffande titeln Vardagar. Det är nämligen precis vad det handlar om. Med en prosa som hämtad ur den forna bloggen med en rad lyriska mellanspel skriver han sig fram under 2017. Det är året då hans första hustru, mamman till tre av hans barn, tar sitt liv, året då han skiljer sig och spelar in en märkvärdig dubbel-cd med skisser, och färdigställer ett stort antal målningar och andra konstverk för sitt galleri i Simrishamn. Ofta i texten är detta ett gripande vittnesmål från en man som minst en halv mansålder också varit en av Sveriges mest omskrivna, uppskattade och i folkhavet djupast förankrade artister. Hans plats i världen är gården på Österlen, den plats som varit hans i tjugo år. Där betraktar han det fools paradise som är den svenska politiken, han spanar mot bortre änden av bukten där SD-ledaren bor, han som vid sidan av centerledaren bäst får igång Lundells misstro och förakt.
Ingen kommer idag undan den mordiska islamismen, inte heller Lundell. Han skriver klokt om den religiösa dårskapen, om hur vårt eget land mer eller mindre bjudit in den. Och han sörjer det folkhem som hans avlidna far var med och byggde. Han skriver också rörande om sin mycket gamla mor, fortfarande i livet.
Som ett vittnesbörd från svenskt kulturliv och som en bild av ensamheten på gamla dagar kan jag rekommendera till läsning det Ulf Lundell skriver. Det är inte bara en skildring av ett svunnet Sverige - hans eget unga 1970-tal och skrälldebuterna med Vargmåne på skiva och Jack som bok - utan också en tidsbild av det pågående nuet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar