Vladimir Tismane: The Devil in History. Communism, Fascism, and some lessons of the twentieth century

Skog utanför Tollarp i maj 2018. Foto: Astrid Nydahl

Professor John Grey (London School of Economics) diskuterar i TSL den bok, The Devil in History, som Vladimir Tismanea utgivit. Tismaneanu har en mycket intressant bakgrund då hans föräldrar båda var kommunister och tillhörde den rumänska nomenklaturan. Själv kommunist lämnade han Rumänien redan 1981 och bosatte sig i USA. Efter  Nicolae Ceauşescus och regimens fall återvände han och 2006 blev han ordförande för den utredning som skulle ta reda på hur kommunistpartiets diktatur fungerat. Utnämningen skulle visa sig mycket kontroversiell eftersom båda han själv och hans föräldrar varit kommunister. Hans bok har en underrubrik som lyder Communism, Fascism, and some lessons of the twentieth century. Den visar dock inte på något som idag är etablerad kunskap – vilken skulle kunna sammanfattas i orden “samma andas barn” – tvärtom vill den gå ett stort steg längre och etablera en annan tes som gör gällande att såväl den ideologiska basen som den totalitära praktiken uppvisar fler likheter än skillnader mellan kommunismen och fascismen. 

Det första Grey tar upp är det faktum att både de kommunistiska staterna, alltsedan Lenin och Sovjetunionen, och de fascistiska, utgått ifrån tanken att det finns stora segment av varje lands befolkning som måste betraktas som ”former people”.  Kanske kunde man översätta det med ”icke-människor”? Det som i fascismen och nazismen formulerades som ”ras-fiender” hade sin motsvarighet i kommunismens ”klass-fiender”. Resultatet blev detsamma: fördrivningar, fängslanden, förintanden. Dessa tre F kan sägas stå för olika strategier i de olika systemen, men trots att det inte fanns något Treblinka i Sovjet får man inte glömma dess väldiga Gulag-hav. Dog gjorde de flesta av dessa ”icke-människor”.

Vladimir Tismaneanu menar i sin studie att man i fallet Rumänien tydligt kan se hur mellankrigsperiodens fascism har direkta paralleller med kommunisttiden, och då inte bara när det gäller totalitarismen. Nej, säger Tismaneanu,

"Although Romania was a socialist state committed to Marxist tenets and thus ostensibly left-wing, especially after 1960, the ruling party started to embrace themes, motifs, and obsessions of the interwar Far Right”. 

Han menade att detta bara liknade en paradox, men att

“European Fascism was a mishmash of mad and bad ideas - clerical authoritarianism and anti-liberal Nietzschean atheism, a neo-primitivist cult of ‘thinking with the blood’ and modernist worship of technology, among others”,

vilket har sin direkta motsvarighet i kommunismens vurm för entocentrisk nationalism, rasism och anti-semitism. Nog minns jag mina albanska resor och hur albanska kommunister såg på sig själva; i första hand var de bättre människor och av ett annat material än européer som levde i kapitalistiska (västeuropeiska) eller revisionistiska (östeuropeiska) länder, så visst är det befogat att tala om just en etnocentrisk nationalism.

Vad européer tycks oförmögna att förstå är, att kommunismen alls inte är en “vacker dröm” som misslyckats, sager Tismaneanu. Det är istället så att vi från början har att göra med ”evil in politics”. Därför kommer hans redovisning av kommunismens totalitarism att bli motsagd av de människor som vill insistera på att kommunismen i grund och botten var ett ”humanistiskt projekt” som spårade ur på grund av ett ”underutvecklat samhälle och omgivningens belägring”.

Vi vet att kubanerna och nordkoreanerna resonerar ungefär så idag, när de vill försvara sin enpartistat och dess tillkortakommanden och förtryck. Eftersom jag själv skrivit mycket i detta ämne, bland annat i essän Det totalitäras frestelse som finns i min bok Kulturen vid stupet (2011), finner jag detta mycket intressant. För att lära sig något nytt måste man våga och vilja ta till sig nya eller ovanliga sätt att analysera och se på historien.

Att fascismen och kommunismen inte bara är samma andas barn utan att de har en gemensam grundideologi och en gemensam ambition i utrotningen av icke-människorna för att kunna uppfylla sin dröm, är i alla fall en sak som jag inte ser diskuterad i Sverige. Och det är inte alls konstigt. I vårt land lever myten om kommunismen som en snällare variant av socialdemokrati på det praktiska planet. Ideologiskt förs ingen diskussion alls om dess utgångspunkter och praktik. Andra frågor har helt tagit över det offentliga samtalat – särskilt det som inte ens kan kallas samtal utan mer viskning bakom stängda dörrar.