"Everything goes and nothing matters"

Foto: Astrid Nydahl

"Everything goes and nothing matters" Philip Roth i Paris Review 1984.

Det är 34 år sedan Philip Roth försökte förstå hur man som författare alls skulle kunna skriva något meningsfullt i en nation som det samtida USA. Man skulle med årets sommarnummer av The New York Review of Books kunna instämma i påståendet att hans yttrande idag "lyser i neon", och att det sannerligen inte gör det bara i hans hemland.

Är inte de europeiska tillstånden (de är flera) att beteckna just som "everything goes and nothing matters". Vi har begåvats med en "ny akademi" av ett gäng litteraturens popsnören som påstår att de ska "dela ut ett alternativt Nobelpris" i höst. Vi har ett EU som nattmanglar om flyktingpolitik utan att kläcka en enda ny eller konstruktiv tanke. Vi har samtidskritiker som blir offer för vargflockar på nätet samtidigt som en tidningsredaktion i USA mejas ner av de frihetliga vapenlagarnas skydd. 

"Viljan att betala för andra människors service och bidrag vilar på förståelsen att de i sin tur kommer att göra detsamma för dig och dina barn: eftersom de är som du och ser på världen på samma sätt som du", skrev Tony Judt 2009. 

Vad är det han säger egentligen, och på vilket sätt är det relevant här och nu? Det är enkelt uttryck så att vi inte kan fortsätta dela ut bostadsrätter till "nyanlända" när landets egen befolkning står i kö sedan födseln för att på sin höjd erbjudas en svindyr insatslägenhet i en perifer förort. 

Vi kan inte heller fortsätta dela ut 50-kronors tandvård till människor som inte ens kommer att få stanna i landet, av den anledningen att de saknar flyktingskäl, när ett helt befolkningssegment av fattigpensionärer aldrig ens skulle komma på tanken att beställa tid för en tandbehandling. 

Det är i den matematiken vi inser att ingen gör detsamma för dig som du med dina inbetalningar. Anything goes? Inte i längden. Och ändå är det så att det mest tycks gå. Också vuxna män och kvinnor som på badplatser och caféer klär sig som om de vore på väg till nakenbadet och därtill tatuerat sig så att deras hud mer ser ut som en graffitisprayad vägg än en mänsklig kropp. I förbutiken till en större livsmedelshall satt på fredagseftermiddagen två män i femtioårsåldern iklädda endast skinnvästar på överkropparna; deras bukfett hängde naket ner över byxorna och helt ogenerat doftade de av svett och brist på vett.

Kan vi leva i tvärdraget av dumhet, obildning och flockbeteenden, utan att det gör oss riktigt illa? Jag tror inte det, jag vägrar tro det.

Moral handlar inte bara om det som kan beskrivas på papper. Moral handlar också om uppförande, ansvar eller brist på ansvar, lättsinne eller allvar, etc. 

"Everything goes and nothing matters" var ledorden. Jag vägrar anpassa mig till detta nya rike av förfall och feghet.

***

Från kuriosaskåpet hämtar jag detta:

Även om det kan tyckas vara en symbolisk förändring tror Muna AbuSulayman att det avskaffade körförbudet kan få stor vikt på sikt. 

– Särskilt för den nya generationen unga kvinnor är det mycket betydelsefullt. De växer upp i en annan värld än den vi växte upp i för 30–40 år sedan. Nu finns det nästan inga restriktioner för kvinnors rörelsefrihet, möjligheter att jobba eller skaffa sig en utbildning.

Det handlar förstås om att saudiernas land, nära lierat med "oss", säger goddag till samtiden. Lägg det på minnet nästa gång det hetsas mot Israel. 

Var finns det alls något hopp, i saudiernas rike där det betraktas som "en annan värld" att få köra bil som kvinna, eller i Israel där varje framsteg från det förflutna är en självklarhet? Var finns det förresten bäst förutsättningar för en seriös diskussion om privatbilismens vara eller icke-vara i framtiden?

Döden, sjukdomarna, uppgivenheten

Foto: Astrid Nydahl

På kort tid har jag fått två dödsbud. Det senaste fick jag för några dagar sedan på telefon. Eftersom ingen skrivit om det och ingen dödsannons finns utlagd än tiger jag om personen ifråga, men säger att hon under viktiga år var en av de närmaste på Öland. En kvinna som delade mitt intresse för Simone Weil, själv skrev och arbetade som förläggare och lärare. Hennes avhandling befann sig i kretsen av Simone Weil, men huvudpersonen var en annan.

Jag lär återkomma till henne.

Dessa dödsbud har bidragit till att jag psykiskt och intellektuellt sjunkit till ett bottenläge. Jag fick fina böcker på min födelsedag, jag läser försiktigt i dem men vill helst bara sitta vid havet och sjunka in - eller rinna ut - i ett tillstånd av stillhet och ickemedvetande.

När egna sjukdomar tyngs av flera dödsbud är det som om den egna kroppen inte vill eller orkar mer. Ändå vet man, inte minst jag själv, att det är ett övergående tillstånd.

Salafismens svenska miljöer. En alarmerande rapport

Foto: Astrid Nydahl

Idag kan ni här i bloggen läsa ett utdrag ur ett pressmeddelande från Försvarshögskolan på uppdrag av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Det handlar om salafismen och dess utbredning i vårt eget arma land. Hela rapporten kan man gratis ladda ner som pdf här. 

*** 

Utöver det som hittills blivit synligt för allmänheten har mycket annat hänt i dessa miljöer. Säkerhetspolisen har beskrivit att Sveriges våldsbejakande islamistiska miljöer har tiodubblats på mindre ett decennium. Denna ökning speglar de framväxande radikala grupperingar som rapporten beskriver. 

Rapporten beskriver även vilka budskap som miljöerna förmedlar, deras påverkansmetoder samt hur lokala myndighetsföreträdare upplever salafistisk och salafist-jihadistisk påverkan i svenska lokalsamhällen som Halmstad, Stockholm, Göteborg, Borås och Västerås.– Detta är ett förhållandevis nytt forskningsområde. Det saknas idag i stor utsträckning studier och forskning på de salafist-jihadistiska miljöerna i en svensk kontext. Framförallt saknas forskning om kopplingar mellan salafism och salafistisk-jihadism. Rapporten syftar till att bredda förståelsen för deras budskap och påverkansmetoder, säger Magnus Ranstorp. 

Rapporten är författad av Dr. Magnus Ranstorp, Filip Ahlin, Peder Hyllengren och Magnus Normark vid Centrum för Totalförsvar och Samhällets Säkerhet (CTSS) på Försvarshögskolan. 

Vad är skillnaden mellan salafism och salafistisk jihadism? 

– Salafism är en bokstavstrogen trosinriktning inom sunnitisk Islam som vill gå tillbaka till den muslimska religionen så som de uppfattar att den levdes och lärdes ut av de tre första generationerna av muslimer efter profeten Muhammed. Salafister motsätter sig alla förändringar, avvikelser eller förnyelser i religionstolkning och förkastar de fyra rättskolorna inom sunnitisk Islam. Salafism är starkt gränssättande mellan muslimer och icke-muslimer, mellan rena och orena muslimer, mellan män och kvinnor, mellan halal (tillåtet) och haram (förbjudet), mellan Islam och Väst. Militanta aktivister inom salafismen benämns salafistiska jihadister. Terrororganisationen Islamiska Staten (IS) består av salafistiska jihadister, säger Magnus Ranstorp. 

Tankar för tänkande människor. Några heta boktips för sommaren

Foto: Astrid Nydahl

Idag vill jag, för läsandet, tänkandet och lärandet rekommendera några sommarböcker. Jag har tidigare recenserat dem här i bloggen, så detta är bara små utdrag ur recensionerna.

Rob Riemens nya bok To fight against this age innehåller två essäer, den första har redan hunnit skapa debatt och diskussion i hemlandet Holland. The eternal return of fascism heter den. Det är en essä som i många avseenden går tillbaka till Riemens förra bok, Nobility of Spirit som kom 2008.Den essän är ett vitalt angrepp på i princip allt som nu sker i Europa. Det kallas förstås framsteg men är enligt Riemen en veritabel skrotning av europeisk kultur. Denna skrotning, man kan kalla den för förfall också, påverkar allt av betydelse som är icke-materiellt: skolundervisningen, universiteten, medierna etc. Han citerar Paul Valéry som på 1920-talet, alltså för hundra år sedan, påpekade att ”the average always tends to descend to the lowest sort”, och drog slutsatsen, att ”there is no longer any use for a Shakespeare, a Bach, a Descartes, poets and thinkers, irreplaceable intellectuals.”

***

Olivier Roy är född 1949 och statsvetare. Han är professor vid The European University Institute (EUI) i Florens och har tidigare publicerat böcker om bland annat Afghanistan, Turkiet och islams sätt att förhålla sig till sekulariseringen.

När jag nu började läsa Jihad och döden (översättning av Johan Öberg) ställde jag mig allra först frågan varför Roy är kontroversiell i kretsen av forskare och debattörer kring islamismen, jihadismen och kriget mot oss otrogna. Jag förstod ganska snart varför.

Roy introducerar här ett perspektiv som kanske inte ses särskilt ofta. Han skriver in de unga, europeiska jihadisterna i en kontext som varken är religiöst islamisk eller som har annat mål än döden, således inte heller det vitt omtalade ”kalifatet”

***

När islamistiska rörelser spottar på nationella symboler i de europeiska länder som gett dem både uppehållstillstånd och medborgarskap är det en krigsförklaring. Enzensberger analyserade redan då en mekanism som har med detta att göra, och han skrev:

”Angrepp och försvar går inte längre att särskilja. Mekanismen liknar blodshämndens. Allt fler människor sugs in i denna virvel av skräck och hat, tills man har nått ett tillstånd av fullkomlig asocialitet."

Man skulle kunna säga att Ulrike Guérot med sin stridsskrift Den nya inbördeskriget. Ett öppet Europa och dess fiender (översättning av Svenja Hums) uppdaterar denna diskussion. Hon gör det på ett både frejdigt och provocerande sätt. Hennes främsta tes är att Europa behöver en politisk nydaning, att nationalstaten spelat ut sin roll och att en verklig europeisk union kräver något helt annat än det EU vi nu lever med. Vi måste, säger hon, ”överge det nationella tankesättet”, och för att få slut på den europeiska inbördeskriget duger det inte att bara ”motarbeta högerpopulisterna eller ställa liberal och illiberal demokrati mot varandra”. Det hon kallar högerpopulister är just de politiska rörelser som vill återupprätta nationalstaten i alla avseenden och hon menar att unionsvänner bör vara tacksamma mot dem - trots att hon är en stark motståndare till dem - eftersom deras agerande är en reaktion på problemen ”och inte det som orsakar dem”. Till sin argumentation använder hon mer eller mindre kända verk av Stefan Zweig, Franz Marc, Julien Benda och som sagt Enzensberger.

***

Jag läser i Adam Zagajewskis bok Slight Exaggeration ( engelsk översättning av Clare Cavanagh, 2017):

"They´re just living." I am, too. I live with them, and I´ll die with them.

Om människor ändå fick lov att leva och dö i fred, om människor fick vara med under hela den processen utan att despoterna kunde ingripa med terror, tortyr och död. Så förhåller det sig inte. Istället tycks vi vara på väg in i en epok där också Europa på nytt ska präglas av döden och dess läger. De flesta ryckte på axlarna inför rohingyas öde. Inför vilka folk här i Europa ska vi ånyo rycka på axlarna? Jag tror mig veta svaret och det är inte gripet ur luften.

***

Bukspottkörteldagbok (i översättning av Ildikó Márky och Gunnar D Hansson) är i konkret mening ingenting annat än en sjukdoms- och dödsdagbok. Péter Esterházy börjar skriva denna dagbok i slutet av maj 2015 när han fått sin cancerdiagnos. Men han känner bara till sanningen om sjukdomen. Om utgången vet han förstås ingenting. Ändå är det dödens skugga som lutar sig över anteckningarna och ger dem den dunkla föraning om sanningen som redan är känd för läsaren. Det är förstås en både tragisk och tung läsning. Men bara i den meningen. Om man försöker anstränga sig så ser man också något annat. Den Péter Esterházy som har såväl självironin som humorna i behåll, den författare som med briljans kan berätta om också de mest bedrövliga tillstånden där inne på sjukhuset och i samvaron med sin oroliga familj.

***

Hur ser den antisemitiska process ut som kulminerar med Förintelsen? Var i Europa härjar den och på vilka platser tycks Europas högst olika folk och regeringar redo för nationalsocialismen i allmänhet och Hitlers avsikter i synnerhet?

Med sådana frågor i bakhuvudet kan man påbörja läsningen av Götz Alys nu till svenska översatta verk Europa mot judarna 1880-1945 (Daidalos, översättning av Jim Jakobsson). 

I Alys gärning finns ett särskilt fokus på vad som skulle kunna betecknas som ”nyttan” av pogromer och mord riktade mot judar. De befolkningar som lärde sig att de fördrivna eller dödade judarna lämnade egendom efter sig – om inte annat så en bostad – kunde också drivas av just nyttan. 

Besvikelsen över de judar som återvände som överlevande från de nazityska dödslägren talar sitt tydliga språk. De hälsas inte välkomna hem. Tvärtom, eftersom deras bostäder och annan egendom redan tagits över av andra människor. I Alys verk finns många talande exempel. Jag tänker t.ex. på vad en polsk magistratstjänsteman yttrade i en tidigare epok, dock fullt signifikativt också för 1940-talet: ”Vi skall beröva judarna allt och de arma kristna barnen kommer att ha allt i överflöd.”

Ellen Key om vem som "ännu icke äro människor"

Ellen Keys ord i en understreckare från september 1921 får ni hålla till godo med idag. Själv är jag inte ens i närheten av datorn. 

Det är min egen dag idag och den låter jag helt ägnas åt en del av den närmaste kretsen; fragment av den i form av barn och barnbarn kommer att vara mig nära rent fysiskt. 

Ellen Key är alltjämt något av det bästa man kan läsa på svenska språket. Även om jag förstås inte är överens med henne i allt - till exempel om vad rösträtten som sådan betyder - vill jag påstå att just detta stycke är mer än minnesvärt:

Emedan flertalet män – och deras kvinnor med dem – ännu icke äro människor kommer den kvinnliga som den manliga rösträtten ej att betyda mycket. Ryssland har t. ex. sedan 1917 givit sina kvinnor samma rättigheter som männen. 

Men varken de ena eller de andra hava hindrat det tillstånd, vars fasor nu framkallat världens hjälpverksamhet. Det gäller att rädda vad som ännu kan räddas: av framtiden i och genom barnens liv, av nutiden i och genom deras föräldrars, av det slaviska folk, vars innersta väsen är en av de underbara nådegåvor, Europa i fullaste mått behöver.