Anstormningen och hoten. Politiska, sociala och privata smärtpunkter

Foto: Astrid Nydahl

När jag låg på kirurgens undersökningsbord talade jag med läkaren och de två sköterskor om tillståndet i riket. Det är inte svårt att hitta oroliga, rädd eller arga människor.

Efter kulsprutselden och tre döda i senaste Malmö-attacken sägs ett och annat klarna, men allt är ju egentligen glasklart sedan mycket länge. Att de döda och skadade inte hade särskilt djupa rötter i Malmö eller Svedala behövde man egentligen inga bekräftelser på, men med sådana attacker blir spiken i kistan definitivare (minns metaforen: det är Sverige som är kistan!).

Vårt land slits sedan länge sönder av dessa importbeteenden (och förstås av allt det andra som befinner sig på den linje där gangsterismen och sektideologin utgör var sina tydliga punkter). De tungt beväpnade ligor som härjar borde för länge sedan ha gripits och på livtid utvisats från landet.

På den privata front som medger tankeutrymme blev det idag lite ljusare i tunneln.

Beskedet jag fick med hem från sjukhuset var positivt i ett bestämt avseende. Jag kommer att opereras under narkos i oktober och så ska saken vara avklarad.

Kanske tar jag en kopp kaffe på stan för att fira. Eller uppriktigt sagt: vad finns det att fira?