De tre riskerna. Friheten och maktmonopolen

Näckrosklädd sjö i Hammar. Foto: Astrid Nydahl

Det finns så mycket i det politiska och sociala spelet jag hade kunnat kommentera. För den som orkar titta på SvT:s nyhetssändningar finns det förstås en uppsjö av exempel på vad som pågår i vårt land. Jag orkar inte. Jag avstår varje dag.

Det jag behöver veta hämtar jag från nätet. Där finns det också en uppsjö. Så småningom lär man sig att skilja på äkta och uppriktiga röster som kritiskt yttrar sig om den förda politiken, och de röster som mest ställt in sig i Putinledet eller Trumpledet. Jag avstår förstås båda. 

Att stå i något av dessa led måste på längre sikt vara både tröttande och orsak till personliga nederlag. Att människor idag, så många år efter sovjetkommunismens fall och imperialismens alla nederlag - och parallella destruktivitet - med Vietnam som starkaste tidsmarkör i vår generation och Irak och Afghanistan som pågående katastrofer; ockupationerna, angreppskrigen och maktkonspirationerna styrda från Kreml och Vita huset, ens kan föreställa sig sådana lojaliteter som alternativ är för mig en gåta.

Friheten är inte en abstrakt storhet. Friheten är alltid konkret. Den som börjar bygga relativiserande teorier runt friheten, som vore den något att inhägna eller gömma, hamnar förstås direkt i någon av de totalitära fållorna. Oavsett om de finns i Moskva eller Washington finns det alltid en tredje risk. Den tredje risken är global men kan ändå i nio fall av tio knytas till det saudiska huset och dess wahhabism. Det tionde fallet hittar man i Teheran och Damaskus.