Renässans för rastänkandet? Altrights bud

Skärmdump från Sveriges Television 

Vill man bekanta sig med rastänkandets och judehatets amerikanska ”intellektuella” finns boken för studierna nu utgiven, A fair hearing. The Alt-Right in the words of its members and leaders (Arktos). Det är en djupt obehaglig läsning som kretsen kring altright-rörelsen i Amerika och dess svenska avläggare kring nätportalen Motpol kokat samman. Inte så sällan vill jag lägga ifrån mig boken, fylld av äckel inför det som formuleras. Att jag alls köpt den och bryr mig om den beror på att den ska användas för det projekt jag tidigare talat om i bloggen. Ska man skriva om samtidens fenomen måste man veta vad man talar om. Slarviga generaliseringar, vilka är så vanliga i Sverige, är det ingen som är betjänt av.

Hur hantera den? Man kan med fördel börja med att titta på de medverkande. Vilka är de? Några av dem är mycket kända, också internationellt, andra är bekanta för människor som gjort sig omaket att studera den nygamla rörelsen i efterdyningarna av Trumps presidentkampanj och valseger.

Den mest kände är förstås Richard Spencer. Han är sedan länge aktiv som rasideolog i USA och blev mycket uppmärksammad i samband med Trump-valet. Han har setts på film göra heil-hälsning och var en framträdande figur i Unite the Right-spektaklet i Charlottesville, Virginia i augusti 2017. Han stödde förstås Trumps kandidatur, kallade hans seger för ”viljans triumf” och uttryckte tillfredställelse över Steve Bannons plats i Vita huset.

En annan internationellt välkänd figur i boken är Kevin MacDonald. Han har framför allt gjort sig känd för boken Kulturkritiken (The Culture of Critique; An Analysis of Jewish Involvement in Twentieth-Century Intellectual and Political Movements) och att hans ämne i boken är The Alt-Right and the Jews är väl inte att förvåna det minsta.

Från svenskt håll medverkar Arktos förläggare Daniel Friberg som skrivit en text i sitt favoritämne, metapolitiken, samt också kroppsbyggaren och youtube-propagandisten Marcus Follin. Att hans bidrag är en utskrift av en muntlig framställning gör den nog varken sämre eller bättre, eftersom den i princip består av samma sockrade luft som maränger innehåller, och därtill propagerar för något så banalt som att ”stänga vägen för reträtter” (en retorik som hämtad från 1970-talets vänster präglar sådana s.k. argument).

Intressanta för fortsatta studier är möjligen texterna om kvinnans respektive mannens plats i samhället och familjen. Där framstår altright-rörelsen som en direkt och ogenomtänkt reaktion på de faktiska förhållandena i västerlandet. Demagogin utgår då ifrån de särskilt bedrövliga omständigheterna med skilsmässor, ensammammor, sexuella övergrepp och annat som blir argument mot yrkesarbete, social bildning och intressen utanför köket och barnkammaren. 

Riktigt obehagligt blir det först när judarna – jodå, här kommer de igen som exempel på förfallets orsak – skuldbeläggs för detta. Rent komiska övertoner får det när judarna dessutom utpekas som ”skyldiga” till homosexualitet, oklara könsidentiteter, mediacensur, mångkultur, muslimska invandring etc. ”Man ska aldrig tiga om det organiserade judiska samhällets roll i samtidens missnöje, vilket måste betraktas som ett uttryck för judisk makt.”  

Ungefär så argumenterar man. Är man missnöjd med samhällsutvecklingen idag – vilket ter sig alldeles självklart för många av oss – ska man alltså söka orsaken till det hos judarna! Det är en livsfarlig sammankoppling som tidigare under det nära förflutna fått katastrofal följder.

Kevin MacDonald är nu inte ensam om att formulera denna postmoderna – eller samtida – antisemitism. Det gör tidigare nämnde Spencer också, liksom bokens redaktör George T. Shaw (pseudonym), som bland annat skriver: ”Judarna inte bara besitter en obscen maktnivå i västerlandet, de använder denna makt för att skada vit ursprungsbefolkning.”

Ändå är bokens kanske obehagligaste text den av juristen och författaren Augustus Invictus (också en pseudonym); han skriver om ”fysiskt avlägsnande” av denna nya högers fiender. Jag läser texten med känslan av att han faktiskt förespråkar dödandet av vänsteraktivister och politiska liberaler. Slutsatsen i hans resonemang uttrycks så här: ”Leftists must be physically removed from our society.” Men han resonerar gärna om metoderna. 

Man kan ju inte kasta dem i havet från helikoptrar som under Pinochets tid i Chile, säger han, eftersom det skulle vara en oduglig metod. Nej, metoden måste vara betydligt radikalare: den fysiska utplåningen ”måste vara våldsam och därtill också särskilt omänsklig” (sidan 211). Det är ingen buskablyg man som skriver. Han avslutar sin text så här: 

”Physical removal and the restauration of order is possible within the bounds of the Constitution. To delay the ultimate showdown is simply to postpone the inevitable, and to surrender the initiative.”

Vid sidan av sådan krigsretorik kan jag bara konstatera att boken är en föga sofistikerad argumentation för ras-tänkandets återupprättande. Den talar mycket om hur olika hudfärger och kroppsformer gör en till vän eller fiende, och de resonemang som förs om icke-vita folks eventuella brist på begåvning förvandlar politiska, sociala och civilisatoriska faktorer till rasproblem. Det är således en form av klarspråk som talas i altright-kretsen. I alla fall är just det på sätt och vis välgörande, eftersom det inte invaggar oss i en föreställning om att vi skulle ha att göra med ett politiskt eller kulturellt alternativ. I själva verket representerar alt.right det absoluta mörker som västerlandet redan sett mycket avskräckande exempel på.