Tankar för tänkande människor. Några heta boktips för sommaren

Foto: Astrid Nydahl

Idag vill jag, för läsandet, tänkandet och lärandet rekommendera några sommarböcker. Jag har tidigare recenserat dem här i bloggen, så detta är bara små utdrag ur recensionerna.

Rob Riemens nya bok To fight against this age innehåller två essäer, den första har redan hunnit skapa debatt och diskussion i hemlandet Holland. The eternal return of fascism heter den. Det är en essä som i många avseenden går tillbaka till Riemens förra bok, Nobility of Spirit som kom 2008.Den essän är ett vitalt angrepp på i princip allt som nu sker i Europa. Det kallas förstås framsteg men är enligt Riemen en veritabel skrotning av europeisk kultur. Denna skrotning, man kan kalla den för förfall också, påverkar allt av betydelse som är icke-materiellt: skolundervisningen, universiteten, medierna etc. Han citerar Paul Valéry som på 1920-talet, alltså för hundra år sedan, påpekade att ”the average always tends to descend to the lowest sort”, och drog slutsatsen, att ”there is no longer any use for a Shakespeare, a Bach, a Descartes, poets and thinkers, irreplaceable intellectuals.”

***

Olivier Roy är född 1949 och statsvetare. Han är professor vid The European University Institute (EUI) i Florens och har tidigare publicerat böcker om bland annat Afghanistan, Turkiet och islams sätt att förhålla sig till sekulariseringen.

När jag nu började läsa Jihad och döden (översättning av Johan Öberg) ställde jag mig allra först frågan varför Roy är kontroversiell i kretsen av forskare och debattörer kring islamismen, jihadismen och kriget mot oss otrogna. Jag förstod ganska snart varför.

Roy introducerar här ett perspektiv som kanske inte ses särskilt ofta. Han skriver in de unga, europeiska jihadisterna i en kontext som varken är religiöst islamisk eller som har annat mål än döden, således inte heller det vitt omtalade ”kalifatet”

***

När islamistiska rörelser spottar på nationella symboler i de europeiska länder som gett dem både uppehållstillstånd och medborgarskap är det en krigsförklaring. Enzensberger analyserade redan då en mekanism som har med detta att göra, och han skrev:

”Angrepp och försvar går inte längre att särskilja. Mekanismen liknar blodshämndens. Allt fler människor sugs in i denna virvel av skräck och hat, tills man har nått ett tillstånd av fullkomlig asocialitet."

Man skulle kunna säga att Ulrike Guérot med sin stridsskrift Den nya inbördeskriget. Ett öppet Europa och dess fiender (översättning av Svenja Hums) uppdaterar denna diskussion. Hon gör det på ett både frejdigt och provocerande sätt. Hennes främsta tes är att Europa behöver en politisk nydaning, att nationalstaten spelat ut sin roll och att en verklig europeisk union kräver något helt annat än det EU vi nu lever med. Vi måste, säger hon, ”överge det nationella tankesättet”, och för att få slut på den europeiska inbördeskriget duger det inte att bara ”motarbeta högerpopulisterna eller ställa liberal och illiberal demokrati mot varandra”. Det hon kallar högerpopulister är just de politiska rörelser som vill återupprätta nationalstaten i alla avseenden och hon menar att unionsvänner bör vara tacksamma mot dem - trots att hon är en stark motståndare till dem - eftersom deras agerande är en reaktion på problemen ”och inte det som orsakar dem”. Till sin argumentation använder hon mer eller mindre kända verk av Stefan Zweig, Franz Marc, Julien Benda och som sagt Enzensberger.

***

Jag läser i Adam Zagajewskis bok Slight Exaggeration ( engelsk översättning av Clare Cavanagh, 2017):

"They´re just living." I am, too. I live with them, and I´ll die with them.

Om människor ändå fick lov att leva och dö i fred, om människor fick vara med under hela den processen utan att despoterna kunde ingripa med terror, tortyr och död. Så förhåller det sig inte. Istället tycks vi vara på väg in i en epok där också Europa på nytt ska präglas av döden och dess läger. De flesta ryckte på axlarna inför rohingyas öde. Inför vilka folk här i Europa ska vi ånyo rycka på axlarna? Jag tror mig veta svaret och det är inte gripet ur luften.

***

Bukspottkörteldagbok (i översättning av Ildikó Márky och Gunnar D Hansson) är i konkret mening ingenting annat än en sjukdoms- och dödsdagbok. Péter Esterházy börjar skriva denna dagbok i slutet av maj 2015 när han fått sin cancerdiagnos. Men han känner bara till sanningen om sjukdomen. Om utgången vet han förstås ingenting. Ändå är det dödens skugga som lutar sig över anteckningarna och ger dem den dunkla föraning om sanningen som redan är känd för läsaren. Det är förstås en både tragisk och tung läsning. Men bara i den meningen. Om man försöker anstränga sig så ser man också något annat. Den Péter Esterházy som har såväl självironin som humorna i behåll, den författare som med briljans kan berätta om också de mest bedrövliga tillstånden där inne på sjukhuset och i samvaron med sin oroliga familj.

***

Hur ser den antisemitiska process ut som kulminerar med Förintelsen? Var i Europa härjar den och på vilka platser tycks Europas högst olika folk och regeringar redo för nationalsocialismen i allmänhet och Hitlers avsikter i synnerhet?

Med sådana frågor i bakhuvudet kan man påbörja läsningen av Götz Alys nu till svenska översatta verk Europa mot judarna 1880-1945 (Daidalos, översättning av Jim Jakobsson). 

I Alys gärning finns ett särskilt fokus på vad som skulle kunna betecknas som ”nyttan” av pogromer och mord riktade mot judar. De befolkningar som lärde sig att de fördrivna eller dödade judarna lämnade egendom efter sig – om inte annat så en bostad – kunde också drivas av just nyttan. 

Besvikelsen över de judar som återvände som överlevande från de nazityska dödslägren talar sitt tydliga språk. De hälsas inte välkomna hem. Tvärtom, eftersom deras bostäder och annan egendom redan tagits över av andra människor. I Alys verk finns många talande exempel. Jag tänker t.ex. på vad en polsk magistratstjänsteman yttrade i en tidigare epok, dock fullt signifikativt också för 1940-talet: ”Vi skall beröva judarna allt och de arma kristna barnen kommer att ha allt i överflöd.”