Tolstoj läst av Stefan Zweig 1939

Två dagar finns antecknade. På omslaget står skrivet med blyerts 22/11-39.

Det är inte ens barndom jag går i denna stilla och folktomma midsommarhelg. Jag letar mig ner i det som var min föräldragenerations liv. Under det andra förödande världskriget utkom i Köpenhamn en bokserie som hette Udødelige tanker. 

På ett antikvariat i stadens centrum hittade jag för några år sedan denna fina bok av Stefan Zweig. Den har titeln Tolstojs udødelige tanker. I udtog ved og med indledning af Stefan Zweig.

Bokserien utgavs av Martins förlag och det kommande året, 1940, skulle det utkomma fyra nya volymer. En bok av André Gide om Montaigne, en av Julian Huxley om Darwin. Vidare Heinrich Manns bok om Nietzsche och Theodore Dreisers om Thoreau. 

Redan utkomna fanns André Maurois om Voltaire, Thomas Manns om Schopenhauer och Romain Rollands om Rousseau.

Vi vet vad som hände i Europa 1939-1940. Naturligtvis hade jag inte en tanke på att det skulle varit en fördel av ha levat då. Det som slår mig med sådan kraft är istället det faktum att vi kan gå tillbaka till de åren och finna annat än de totalitära lärornas predikanter och lydiga, följande massor. 

Jag slår upp Tolstojboken och läser Zweigs ord:

... den formentlige Retfærdiggørelse af Krigen, som nødvændig og retfærdig, med Lovprisninger og Forherligelsen af de krigerske Bedrifter, med Bønner for Flaget og Fædrelandet og den hyklede Omsorg for de saarede, demoraliserer Menneskene mere paa ét Aar end Millionevis af Røverier, Brandstiftelser og Mord, der i Aarhundredernes Løb bliver begaaet af Enkeltmennesker under Lidenskabens Indflydelse.

Något att begrunda dagarna framöver.