Les Murray: Demonstration, ur Dikter från den efterblivna landsbygden

Foto: Anders Johansson

Vilken klass som än utgör er mask
kommer jag från en mycket lägre.
Bland era utstyrslar är jag en paria.
Inget en mobb gör är hederligt,

inte till en början, inte bromsat till media,
inte när det är polis. De första demos jag såg,
före plakatens tid, var riktade mot mig
ensam, i två år, med talkörer

varje dag, med halvförbindliga
tråcklanden dessemellan och högdragen
moralisk feghet som höll undan kjoltygen.
Jag lärde mig er världsordning då.

(Les Murray. Ur dikten Demonstration, översättning Stewe Claeson, Jonas Ellerström, Lars-Håkan Svensson)

Konstantinos Kavafis: Sammanräkning

Foto: Anders Johansson

Jag undersöker inte huruvida jag är lycklig eller olycklig.
Men en sak tänker jag allltid på med glädje -
att i den stora sammanräkningen (deras sammanräkning
som jag avskyr) som har så många siffror, är jag inte en av
de många enheterna. Jag har inte inräknats i den totala
summan. Och denna glädje räcker för mig.

Konstantinos Kavafis: Sammanräkning, 1897, ur Den osannolika gryningen, översättning av Vasilis Papageorgiou o Lo Snöfall

Att "öppet välja flykt och avdrift"

Jag är tyst idag också. Här nedan ett utdrag ur Karl Vennbergs dikt Fiskefärd från 1949. Just så är det när man tröttnat och bestämt sig att "öppet välja flykt och avdrift". 

Foto: Astrid Nydahl

Att sedan så småningom tröttna,

sträcka ut sig på rygg i fören

och med båden driva

vind för våg,

mot land, från land;

ta fram sin pipa,

rensa ur den, blåsa skaftet rent från tobaksolja

stoppa den med nyköpt Kalmar Nyckel,

tända,

dra i djupa lugna bloss.

Vilken fin balans i rökens slinga

och i några droppar Aalborgs.

Smita undan, gå ur vägen?

Ja.

Lägga ut från varje strand,

komma på förtrolig fot med varje våg,

öppet välja flykt och avdrift.

Hemvan blev jag aldrig,

mötte vänner blott i

lönntrappan till skygga tankar, outsagda känslor;

tände spefull eller hänförd eld

när lust till eld föll på,

men svedde alltid ögonbrynen på den eld jag tände.

I går kom årets sista hölass under tak.

Jag körde själv längs äng med brunört, timjan,

gulmåra och blodrot,

och höet sövde mig med doft av mynta.

Kanske jag kan räkna med förnyat uppskov?

Svalorna och elden

må ha rätt att svara.

Karl Vennberg: ur samlingen Fiskefärd (1949), dikten med samma namn

Den stängda världen. Om den omöjliga och meningslösa närvaron

Foto: Anders Johansson

Om världen är stängd. Omvärlden är stängd. Två formuleringar med delvis olika innebörder.

För mig som uthärdar sommaren och planerar för andra septemberveckans avfärd blir det allt tydligare nu. Världen är stängd för mig. Omvärlden är stängd. Skälen är många. Låt mig förklara en stund före "tystnaden".

Den stora och överväldigande orsaken är politiken. Det är nu mindre än två månader till valet. I maktens rum oroar man sig förstås. I den så kallade "oppositionen" och dess nätsidor vädrar man verklig morgonluft, den där befriande, av dagg fuktiga och solstrålar så ljusa morgonluften. Gör jag det? Nej, det gör jag inte. Vad i hela friden skulle jag kunna göra för att förhindra islamisering och demografiska hot? Inte ett skvatt. Det fattas inga avgörande beslut i ett valbås! Det finns inga metoder att påverka maktens inre cirkel, oavsett om försöken görs i Stockholm eller Bryssel.

Den andra orsaken är den bedrövliga nivån på alla offentliga samtal. Jag blir rent fysiskt illamående om jag råkar sätta på en nyhetssändning eller läser en "debatt" på nätet. Det är som om alla - verkligen alla - bestämt sig för att allvar och mening kan mätas i antalet glåpord och förolämpningar. 

Den tredje orsaken är en tung, existentiell trötthet. En ovilja att återinträda i den stängda världen. Vad hade jag där att göra? Jag befann mig där av ett enda skäl: jag var medskyldig, lystet "engagerad" och av frilansandet för alltid mediaskadad.

Ska de tekniska möjligheterna köras till tippen? Det är den frågan som hänger över mig varje dag. När jag vandrar i viken finns det absolut inga meddelsebehov, inga behov ö.h.t. vid sidan av tillgången till nätbanken och mail-funktionen.

Den som lever får se. Så heter det. Vad kan jag göra annat än vänta?

Seneca: Breven till Lucilius (Daidalos, översättning och inledning av Magnus Wistrand)

Foto: Anders Johansson

”Gårdagen fick jag dela med min sjukdom: förmiddagen lade den beslag på men eftermiddagen fick den ge med sig. Alltså prövade jag först min tankeförmåga genom att läsa.” Seneca

Att lämna samtiden och stiga ner i ett avlägset förflutet, se där ett recept som fungerar varje gång. Denna sommar befinner jag mig alldeles i början av vår tideräkning. Det är förlaget Daidalos förtjänst. De har utgivit den drygt 600 sidor tjocka kompletta utgåvan av Senecas brev till Lucilius.

Vem var Seneca? Han föddes runt år 4 i Corduba (Córdoba) i den romerska provinsen Hispania Baetica. Föräldrarna tillhörde den tidens överklass och hade en stor rikedom. Han skickades till Rom för utbildning, där han studerade litteratur och retorik, men Magnus Wistrand påpekar att han tidigt blev intresserad av filosofi trots faderns uppenbara motstånd.  Det var där och då han kom i kontakt med stoikerna och han skulle komma att bli stoicismen trogen hela livet.

”Jag har filosofin att tacka för mitt liv och den är den minsta av mina skulder.” Seneca

Seneca led av dålig hälsa. I trettioårsåldern insjuknande han allvarligt under ett besök i Egypten men kunde vid tillfrisknandet återvända till Rom där han började sitt liv som ämbetsman och kvestor (med bl.a. uppgiften att hålla uppsikt över finanserna i provinserna).

Han landsförvisades dock till Korsika efter en påstådd kärleksaffär med Caligulas syster Julia Livilla. Tiderna skulle komma att förändras då Claudius gifte om sig med Julia Agrippina, och då hon sökte en bra lärare till sonen föll lotten på Seneca. År 65 skulle dock Seneca falla offer för en större utrensning och Seneca dömdes att begå självmord.

I sin inledning berättar Wistrand inte bara om personen Seneca utan också om hans omfattande verk. Där återfinns förstås dramerna, men det anses vara just Ad Lucilium epistulae morales – Brev i moraliska ämnen till Lucilius – som är att betrakta som det viktigaste. Det rör sig om 124 brev.

Wistrand säger att det rått osäkerhet om huruvida detta verkligen är autentiska brev till en annan person, eller om det rör sig om litteratur i brevform. Han rekommenderar också en läsning som inte slaviskt sker i turordning: ”Det går utmärkt bra – och är till och med att rekommendera – att läsa dem i vilken ordning som helst allt efter vad man för tillfället är intresserad av.”

Utgåvan är kompletterad med en omfattande ämneslista, så man vet vad respektive brev huvudsakligen handlar om. Kanske bör man också fördjupa sig i den diskussion som genom tiderna handlat om huruvida Seneca var en hycklare. Skälet till det är att han besatt en väldig privategendom – och därmed makt! – samtidigt som han predikade asketism och förakt för pengar och materiella tillgångar. På den punkten går det utmärkt väl att känna igen sig vid en jämförelse med vår tids pseudodiskussioner.

”Dygden behöver ju ingen yttre prydnad: den äger sin egen storhets skönhet och helgar den kropp den befinner sig i.” Seneca

Nå, det är breven som jag fäster min blick vid. Att läsa dem är en sällsam upplevelse. Den kräver ständiga påminnelser om vilken tid de är skrivna. När jag läser så gamla texter är det ingen självklart att jag förväntar mig igenkänning och får ständiga tankar kring hur lika vi människor är, oavsett vilken tidsålder vi levde i.

Senecas brev är framför allt en mycket nyttig påminnelse om det allmänmänskliga. Och jag glömmer inte bort att det är en fantastisk översättning som sätter mig i förbindelse med texterna. Om sommaren är för het rekommenderar jag den här boken för höst- och vinterläsning, inte minst för att den bidrar till en förskjutning bort från samtida futtigheter och politiska banaliteter. Det vi lär av Seneca är människans villkor på gott och ont. Och att vi, trots mycket olika yttre villkor, ändå tycks påminna starkt om varandra också när tvåtusen år skiljer oss i tid och rum.

Seneca skriver:

”Tro mig, sann glädje är en allvarlig sak. Eller tror du att det är med glädjestrålande anlete och, som våra bortskrämda sprättar säge, ’med ett godmodigt leende´som någon enda föraktar döden, öppnar sitt hus för fattigdomen, tyglar sina njutningar och övar sig i att uthärda smärta? Den som funderar på sådana ting upplever en stor men ingalunda inställsam glädje. Jag vill att du ska äga en sådan glädje: den kommer aldrig att upphöra när du väl förstått varifrån den hämtas (…) Käraste Lucilius, gör det som är det enda som kan göra dig lycklig: kasta åt sidan och trampa under fötterna allt det som glänser på ytan, som någon annan lovar att ge dig och ställer i utsikt från någon annan; se till det sant goda och gläd dig över det som är ditt eget.  Men vad är då detta ’som är ditt eget’? Jo, det är du själv och därtill den bästa delen av dig.”  

Här skriver Arne Melberg om boken i Svenskan.