Anders Johansson: en dikt för torsdagen

Foto: Anders Johansson

Då och då 

gör de sig ännu påminda,

mina företrädare i huset,

trots att vi bott här

mer än 30 år.

Kanske minns de träden

i vinternatten när de 

lämnade huset i en tystnad

som inte var deras.

Det finns så många tystnader,

dödens är bara en av dem.

Deras ögon betraktar oss

men så svaga som om

de endast är reflexer av ögon.

Våra liv, viskar de

med nycklar i sina händer

och trevar efter blod och skatter

utspillda på sovrumsgolvet.

Det finns ingen anledning

att snabbt besvara deras frågor

och lämna bitmärken

i varandras skinn.

Snart sitter vi 

i samma båt:

en flytande trädgård

vid gatans slut.

Vi måste leva

i en större tunnhet:

Som en trollkarl

som är oförmögen

att återvända från den plats

han försatt sig i.

Kanske hade vi

endast plats i en dröm,

i vilken ingen ville

något särskilt.

Som om det bara

var livet som gjorde

sig påmint.

Jag undrar bara

när ska de skickas

vykorten som blev kvar?