Anders Johansson: Ölands Stora Alvar

Foto: Anders Johansson

Som alla landskap gör Stora alvaret oss sorgsna därför att det förminskar människorna. Men det är en upphöjd sorgsenhet; så stiliserat vackert är landskapet att det ger oss en illusion av varaktighet.

Det föreligger en avgörande skillnad mellan att å ena sidan tala om Stora alvaret och å den andra förstå det. Kan vi förresten någonsin identifiera oss med ett landskap? Man måste föreställa sig ett längre historiskt perspektiv och  kanske tänka sig en man och en svankryggad häst vid horisonten, rök ur skorstenar, några fårhjordar med vaktare; djuren vallades hela dagen på bete i det trädlösa landskapet och stängdes på kvällen in i ett fårhus. Människor och djur avtecknade sig som silhuetter i det trädlösa landskapet. Väderkvarnarnas konturer får vi inte glömma. De tillhörde horisonten lika mycket som de enstaka vindpinade träden. Jakten på det som var brännbart var ett alltid närvarande och plågsamt problem. De fattiga i detta landskap, och de var många ännu under början av det förra seklet, hade sin  hunger och trötthet gemensam.

Vad talade människorna om som bodde i byarna och på malmarna runt Stora alvaret? Vissa saker, sådana som Gud och döden, var nog för stora att nämna vid namn. Landskapets estetiska kvaliteter eller brist på skönhet var nog inte heller något som dryftades. Säkert samtalade man mest om det som var ändamålsenligt, om möjligheterna, om att överleva, om att färdas torrskodd över vattensjuk mark om våren.

Man vandrade till fots, och den som måste gå långa vägar får inte vila länge. Men det fanns märken, kanske ett flyttblock, där man tog sig rätten att stanna till en stund, och ett ögonblick lägga ifrån sig sin börda.

Allt var egentligen avlägset på Stora alvaret, kyrktornen, byarna, människorna. När man äntligen kom fram hade man den långa återvägen att beträda. Det enda som kunde rättfärdiga de många och tröttsamma stegen var tanken på att komma hem. Att komma hem kunde också betyda att komma till himlen. För många av de fattiga och svältande var detta det stora hoppet. Vilka ord använde man för detta? Dristade man sig till att säga - ”komma till himlen” eller sa man det på något annat vis? De starkast troende sade nog ”komma hem”.

Det vindpinade, om sommaren torra landet, gjorde människorna törstiga, så mycket mer som maten var salt för att kunna förvaras och stå sig under långa tider. Det torra, ofruktbara var en passage, som måste övervinnas. En källa var en möjlighet. Källans vatten var alltid en gåva, en attraktion, kanske ett mirakel. Söker vi oss inte alltid till vatten? Kanske närmar sig livet och döden varandra vid tanken på en vattenkälla: att inte hinna dit eller att försvinna i dess djup utan spår och uppgå i jord och himmel.    

Vid källan möter man sitt eget liv – och generationer av andras; människors och djurs. Där förtätas hela nejden till något här och nu och något samtidigt bortklingande, som en röst i fjärran. Källan gör det möjligt att förstå något som inte kan sägas med ord och liknar på så vis himlen. Kanske ger den anledning till tankar som går långt bortom människors egentliga vardag och karaktär, och inger därmed en smula hopp.

Att se ner i en källa kan vara som att betrakta ett äldre fotografi; en svag rörelse är skönjbar, och en stor stillhet. Vi ser något som både finns och inte finns. På fotografiet har motsättningar utjämnats; människorna har samma specifika vikt. De uttrycker alla, precis som vattenbubblorna som når ljuset, en stor förvåning; som om de plötsligt befann sig i ett nytt element.

På Stora alvaret är man egentligen ingenstans. Man är alltid på väg, kanske tillbaka till något; till historien, barndomen, en midsommarafton i ungdomen. Den vida slätten kanske skrämmer oss därför att den gör oss anonyma. Långt där ute, mitt i ingenstans, har det hänt att jag börjat sjunga bara för att försäkra mig om att jag finns. Som om jag med orden ville validera mitt liv. Det är motsägelsefullt eftersom det här landskapet egentligen gör alla ord överflödiga. Det passar sig inte med fagert tal eller pladder ute på den stora heden. Kanske är det därför vår tid inte gärna uppsöker den? Men alvaret har ofta gett mig den känslan att jag befinner mig på flera platser samtidigt – kanske i min sjöbod i Kalmar, men så påverkad av hedens stränga skönhet och ande att jag ser den livs levande framför mig.

Solen och havet och döden är unika eftersom de sätter ramen för våra liv. Och, vill jag tillägga, friheten. Vad betyder frihet? En klassisk definition är frihet från hinder. I dag när rörelsen med hjälp av maskiner nästan blivit ett självändamål är det lätt att se paradoxen: för 1800-talets människor vid kanten av Stora alvaret var rörelsen, förflyttningen till fots, en nödvändig del av livet, ofta en plåga. Det kan räcka med att titta ner i historien och följa fattigfolket på östra Ölands malmar när de till fots gav sig av över alvaret med fisk eller en korg med några ägg, som skulle säljas på fastlandet. Många var så fästa vid detta landskap att de föredrog nöd framför emigration. Men landskapets egna rörelser är små och nästan osynliga, medan staden hela tiden själv är i rörelse, genom att byggnader kommer till och andra försvinner, gator ändrar utseende; för att leva med i en stad måste man själv vara i rörelse. Att återvända till en barndomsstad efter många år är att återvända till en dröm om den.

Naturligtvis är det i grunden alldeles omöjligt att sätta ord på landskapet. Förklara det går inte såvida man inte nöjer sig med geologin, botaniken eller någon annan avgränsning. Men tolkning är å andra sidan onödigt för upplevelsen. Det är inte möjligt att förklara det stora enkla. Eller, för den delen, högsommarens vind och ljuden från gräshopporna, som flyger över den torra marken. Kanske är det så att allt detta ljuder starkast och mest fulltonigt inom vandraren?

Våra idéer om saker och ting är nog vid närmare begrundan halvt om halvt känslor. Landskapet har en emotionell kvalitet som det är omöjligt att analysera och påstå att den är glad eller sorgsen, lycklig eller olycklig. Mycket kan vi nog ha synpunkter på, men landskapet bara är. Det hindrar inte att vi ständigt, med oss själva som utgångspunkt, försöker läsa vår omgivning. Vi strävar efter att finna likheter mellan oss och andra, och vi vill att landskapet ska ha en mänsklig temperatur. 

I konsten tar vi oss rätten att betrakta naturen sådan vi vill att den ska vara. Det är ett sätt att tvinga verkligheten att foga sig efter oss. Men det är landskapet och naturen som får sista ordet.

Man kan gripas av den tanken, att just så här såg världen ut innan historiens ridå gick upp. Stora alvaret är fortfarande ett hårt, vackert, rent, ödsligt landskap. Det är himlen, lärksången och den kupade jorden ut mot havet, som kanske djupast griper tag i vandrarens tankar och föreställningar. Det flödande ljuset tillhör prärien, men det är också oceaniskt; havet är nära. Skalan är nu en gång sådan att allt måste bli opersonligt och bortom det mänskliga. Men det är just det som gör detta landskap så vackert, och för den som lärt känna dess väsen så intagande, att det aldrig släpper sitt grepp. Stora alvaret är ett land, som inte riktigt vet var det hör hemma, ett slags ingenmansland; det är en liten värld utanför världen, nära men ändå fjärran. Här förenas på ett särskilt sätt naturens och människans liv. Och där landet slutar möts himmel och hav i en explosion av ljus. Det är ett landskap, som det är lätt att skrämmas bort från. Men man kommer tillbaka. Man kommer alltid tillbaka. Det är denna magi som är det öländska världsarvets verkliga potential. Och ett världsarv har bedömts vara av omistligt värde för hela mänskligheten