Anders Johansson: Sång om nattens träd

Foto av Anders Johansson som berättar: Vårens höjdpunkt var ändå tjäderspelet. Jag tillbringade två nätter i skogen. Vardera gången 15 timmar, den senaste i tre graders kyla. Det var ett stolleprov, men ett underbart sådant och jag blev rikt belönad i fråga om bilder.

I.

                                                             

Från djuphålorna

tränger vattnet fram

som stjärnor,

fulla av ben

och mirakler.

Hur lång

är döden?

Nattens måne

reser sitt tidvatten

i oss.

Molnen lovar något

under

horisonten.

  

Himlen kan ibland nedstiga

som en fjäril

med papperstunna vingar,

en av många former

av försvunnen skönhet.

Så återvänder döden

i drömmen,

som ett skri av fruktan

för sönderfallet.

Men vem kom på tanken

att konstruera en världsbild

innanvärlden

var känd och upptäckt?

Alla här i trakten vet

att de ska dö.

De flesta har redan skrivit

sina testamenten

eller åtminstone

ett avskedsbrev.

Men några är inte övertygade om

att döden är evig

och tröstar sig med tanken

att den endast är tillfällig.

Någon tror sig med böner

kunna hindra världens gång.

Själv mumlar jag: 

så vacker den är, världen

den här kvällen

i skymningen

när allt,

också mina fotspår

har en skugga.

Vid ruinkullarna,

och imperiedrömmarnas slagfält

är gräset alltid grönt

om våren.

Män och kvinnor omfamnar

varandra i sten på äldre gravar

och säger det

som aldrig blev sagt;

en hand av sten sträcks ut,

en åtbörd mest lik en smekning.

Men skogen svarar:

Du ska inte minnas.

En halvt utsuddad måne

skar sina dalar

mellan molnen.

Vid midnatt

är vi närmast döden.

Då stod han på tröskeln,

som om det sista ljuset

sökte det glömda.

Så föll en skugga,

den gav upp konturen

av hans kropp

till omgivningen.

Jag tänkte som i ursinne:

I varje hotellrum finns

en bild av havet,

som visar hur det rör sig.

Men vem säger att idén är nog?

Då stod han där, på nytt

- en illusion,

välvd kring vind och tystnad.

Och var borta.