 |
| Foto: Anders Johansson |
Andra får berätta sin version
av världens skapelse
och den stora ensamheten.
Jag har min arts tålamod och hat.
Djuren har natten.
När mörkret fallit,
talade de döende djuren,
som lämnats i skogarna
sedan det sista skottet fallit.
Ett av dem sade mitt namn
som om det lånat
en människas röst.
Kanske var det inte mitt namn
men något som avlägset liknade det,
ett minne vi delade
av samma vattenhål.
Kanske var det inte heller
en människas röst,
men vad det än var
blev jag stående
mellan träden
medan natten blev stilla.
Och allt som var jag
sjönk nedanför månen,
medan natten förvandlades
till ett väldigt djur
och lukten av blod och ruttnande kött
drog med vinden genom skogen.
Och jag förstod,
som aldrig tidigare
hur ensamt
det här livet är.
För Ingegerd Erlandsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar