 |
| Anne Youngson. Foto: © Colin Hawkins |
De är båda komna till den punkt i livet då de egna barnen är vuxna och utflugna. De har båda en livserfarenhet att se tillbaka på. Det har deras författare AnneYoungson också. Hon debuterar i pensionsålder efter ett långt arbetsliv i bilindustrin och det sker med brevromanen Vi möts på museet.
Brevväxlingen har sin bakgrund i Peter Vilhelm Globs bok Mossarnas folk 1966 och i Seamus Heanys dikt Tollundmannen. En grupp skolflickor har skrivit till Glob och boken är tillägnad dessa skolflickor. Tina Hopgood skriver nu till Glob från sitt hem i Bury St Edmunds i ett försök att nå honom. Hon får svar av Anders Larsen vid Silkeborgsmuseum i Danmark. Glob är förstås sedan länge bortgången, men Larsen vill gärna bistå henne. Där och då uppstår en fascinerande vänskap, en förbindelse som går genom det skrivna ordet i breven till respektive persons hjärta.
 |
| Tollundmannen, brevväxlingens upphov |
Det händer saken under tiden de brevväxlar som höjer berättelsens temperatur, men ingen av dessa ter sig på minsta sätt omotiverad. De speglar helt enkelt Tinas och Anders liv. Ska de komma att ses på Silkeborgs museum? Tina kom sig aldrig för att resa dit med sin bästa väninna. Och Anders vill verkligen ta emot henne. Frågorna kring detta löper som en röd tråd genom bokens alla brev, ibland mycket korta men ofta långa med inbakade berättelser.
När boken går mot sitt slut tar en mild melankolisk känsla över. Den lägger sig som ett filter mellan dem, den kan förvisso inte få det djupa brevsamtalets betydelse att minska men den ger allt som dittills sagts nya dimensioner och komplikationer. Egentligen är det nog det som gör att jag tycker om boken. Den blir aldrig inställsam eller flirtar med läsarens behov av lyckliga slut eller svar på alla frågor. Därmed är bokens berättelse också en trovärdig motsvarighet till livet självt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar