Den stora branden i London och Pepys dagboksanteckningar

Stora branden i London 1666. Okänd konstnär

"... allt efter den långa torkan visade sig vara brännbart, ja själva kyrkstenarna..." (Samuel Pepys i dagboken, den 2 september 1666).

När jag läser Samuel Pepys dagbok (svensk översättning av Jane Lundblad) stannar jag förstås särskilt till i hans dramatiska anteckningar kring den förödande brand som ödelade det mesta (13.200 hus och 87 kyrkor) av London i september 1666. 

Och så fäster jag mig vid att han också noterar att den kommer efter "den långa torkan". Kampen mot elden var tröstlös. Man sprängde till slut hus för att skapa brandgator, men hettan var så stark att elden hoppade från kvarter till kvarter. Om allt började med en anlagd brand vet jag förstås inte, men det talas om både det och en bageriugn som inte stängts för natten. Bagaren Thomas Farriner anges som tänkbar gärningsman.

Det är omöjligt att läsa den skildringen av Pepys utan att tänka på vad svensk press skrivit denna sommar om värmen, hettan, skogsbränderna. Det ser nu ut som om 2018 är vändpunkten för den jordiska existensen. 

Det ser rentav ut som om torkan och skogsbrändena blir det bokstavligen sista halmstrå som den politiska klassen kan klamra sig fast vid den 9 september. Många kommer att vandra just den vägen till båsen, frågan är hur många.

Jag har alltid misstrott den politiska makten och dess tjänstvilliga medarbetare i mediakollektivet. Jag gör det i lika hög, eller ännu högre, grad nu. När alla ylar med vargarna är det dags att reda sig ett bo någon annanstans. 

I min hemtrakt har det varit ett stort antal bränder den senaste månaden. De har upphört nu. Polisen har nämligen gripit en kvinna misstänkt för flera av dessa mordbränder. Torkan behövde hjälp på traven för att bli eld. 

Att det är missväxt i år är sannerligen inget unikt (att vi inte står utan jordbruksprodukter har orsaker som är både inrikes- och utrikespolitiska). 

Att detta års torka framställs som hela jordbruksnäringens slut ingår också i den mediala domedagsberättelsen. Med en sådan berättelse kan man undvika att tala om andra och betydligt akutare hot mot såväl människor som kulturer i Europa.

Läs på om Londonbranden 1666, eller om andra liknande brandkatastrofer, och notera likheterna med 2018.