Det ges inget val. Jag läser Strauss o Camus

Shifnal, England. Foto: Astrid Nydahl

Jag vill bort från denna samtid. Den är en förljugen, falsk och av självbedrägeriet präglad tid. Jag ser hos Botho Strauss mycket som jag kan nicka igenkännande åt. I Kopistens misstag skriver han att de "flesta nu levande skriftställare har som om det vore en självklarhet gjort upp i godo med makthavarna, det gamla sättet att skriva har försonats med den moderna tiden. Nu har, oförhappandes, en vägran att finna sig i ett sådant 'aggiornamento' kommit in i själva arbetet, och den författare som följer sitt skrivandes förtrollade stig har knappast något annat val än att långsamt men säkert avlägsna sig från sin tid." 

Precis så! Det ges inget val. Jag avlägsnar mig, bit för bit. Genom att stryka namn i adressboken - den är snart tom, de verkliga vännerna lyser som fyrar mot den mörka natthimmel som annars präglas av de anlagda bränderna i förorter och skogar - och steg för steg avstå från den mediala offentligheten kan jag också bättre värdera utsagor om det fria ordet. När jag beslutade mig för att avstå från varje medverkan i svensk dagspress - det börjar bli många år sedan nu - var det en av flera tankar som mognat. Den västerländska förmätenhet som gör varje frihet till något man kan ha eller mista vänder jag mig med hela mitt väsen emot. Som om vi kunde ha en blott ungefärlig yttrande- och tryckfrihetslagstiftning, som om åsikterna kunde bötfällas och tankarna fängslas, utan långgående följder för samhällskollektivet.

Så gestaltar sig tillvaron för mig, oavsett vad jag läser, hur jag tänker eller resonerar. Det är upp- och nedvända världen från början till slut. Det är en värld där det groteska alltid kommer i första rummet.

”Så lätt det vore om jag gav efter för all den fasa och avsky som den här världen inger mig, om jag ännu kunde tro på att människans uppgift är att skapa lycka! Tiga åtminstone, tiga och tiga ända tills jag vet med mig att jag har rätt att…"

Så skrev Camus i dagboken. Just nu tycker jag att det finns skäl att upprepa hans ord ofta. Och så tänker jag, självrannsakande: är det tiga jag måste göra, eller finns det ett tigande som innebär en stilla protest? Skulle jag vara en bättre människa om jag deltog i de politiska omröstningar som kallas val? Varför tycks jag alls bry mig? Jag lyssnar till Camus igen:

”Att katastrofen till sitt väsen är absurd förändrar inte faktum. Det gör existensens inneboende, ännu större absurditet synlig och mer påträngande.”