”Faderns sätt att vika ihop tidningen
avslöjar hans oro för världsläget.
Med slamret i diskhon försöker modern tysta
sina egna tankar.”
(Werner Aspenström: ur Flickan och spindeln, i boken Ty. Elegier och andra dikter)
Det sägs att han fortfarande är mycket läst och älskad, poeten Werner Aspenström. Skulle någon ändå ha glömt honom kommer det nu en fin bok. Tretton texter av olika Aspenströmläsare, tolv skrivna nu och en trettonde av Hans Isaksson (1942-2015) om ”Bengt Emil Johnsons samspråk med Werner Aspenström”.
De medverkande utgör en fin blandning av äldre herrar och damer i sällskap med yngre poetiska och litterära talanger i vårt land. Man ska alltså varken bli förvånad över att Madeleine Gustafsson (född 1937) finns alldeles efter Jonas Gren (född 1981) eller att Lennart Sjögren (född 1930) finns i samma bok som Elise Ingvarsson (född 1979).
Övriga medverkande är Gunnar D. Hansson, Hans Isaksson, Arne Johnsson, Ida Linde, Lotta Lotass, Eva Runefelt, Elisabeth Rynell, Jesper Svenbro och Peter Törnqvist. Staffan Söderblom har redigerat boken och därtill skrivit en fin inledning. Det är förstås Aspenströms hundraårsjubileum som ger denna antologi luft under vingarna.
Jonas Gren börjar läsningen efter Söderbloms inledning. Gren tar sig an ”stuvbiten” - , detta ”som blev över,/ som blivit liggande kvar inom dig/ bland skärvorna efter våra drömmar/ om en osöndrad värld…” Dikten jag citerar ur är Det som blev över, och Gren skriver: ”Förutom jagets ensamhet och världens ofullständighet kretsar Det som blev över kring de specifika livsvillkoren för människan i moderniteten.” Det är en uppfordrande text om våra villkor och kanske rentav vår förmåga att ta oss vidare, trots att ”vi saknar visshet” om det mesta.
Madeleine Gustafsson vandrar så vackert med Saarikoski och Simone Weil och når fram till den postuma essä- och artikelsamlingen Reflexer, och hon konstaterar att Aspenström var väl förtrogen med det faktum att själen ska matas med bilder. De bilderna behöver vi för att minnas och navigera, och eftersom de bleknar framåt livets höst måste vi påminnas om dem: ”Klent dagsljusminne och livlig drömverksamhet hör samman” skrev Aspenström. Där nere, i det undermedvetna, rör sig dock bilderna och hållbarast är de äldsta.
Elisabeth Rynell inleder magnifikt med raden ”Det snöar så lämpligt idag när jag sätter mig till för att skriva något om Werner Aspenström.” Hon berättar om sin läsning av 66 dikter som kom i FIB:s lyrikklubb 1973. Hon kan inte låta bli att nämna det som så många hejdat sig inför: ”det outsägligt vackra ansiktet”. Jag har själv tänkt på hur lätt man framkallar det när man läser honom. Så är det sannerligen inte med alla poeter.
Dikten Snöbrev börjar så här: ”Ett brev sänder jag dig nu/ syster på den blå verandan/ ett brev skrivet i snö/ med svar på dina många frågor./ En häst och en ryttare av snö/ ska bära det till din dörr.”
Rynell konstaterar att det finns en samtalston i denna dikt, men att vi ställs inför något som är samtidigt hemlighetsfullt och intimt. När hon går vidare med De levande och de döda från samma samling heter det att den är ”den verkligt tunga dikten”. Hon säger att det finns ett litet antal dikter i vars återklang ”jag rört mig genom mitt liv” – detta är en av dem. ”Werner Aspenström har med sin poesi varit en av dem som försett mig med verktygen jag behövt för att kunna leva, kunna ta mig fram genom livet.” Låter det överdrivet? Det hade det kanske gjort om någon annan sagt det, och om det handlat om en annan poet än Aspenström. Kanske säger hennes ord i själva verket det som behöver sägas om honom.
Den här antologin är en utomordentlig inkörsport till hans rika författarskap.
