Anders Björnsson: Svindleriets ädla konst. En idébiografi över Joseph Roth

Foto: Astrid Nydahl

Om kommunisten Egon Erwin Kisch var ”den rasande reportern”, är Joseph Roth ”den elake, fulle men briljante reportern”. Det var så han beskrev sig själv. Men i så fall var hans elakhet motsatsen till illvilja. Den elake står utanför – det gjorde Roth aldrig med sina kvicka utfall mot fördomar och förutfattade meningar. (Leif Zern i DN 19 maj 2010).

Jag har läst Anders Björnssons idébiografi över Joseph Roth (Dialogos förlag). Citatet ovan tog jag från en DN-recension av Judar på vandring, därför att det nästan ser ut som en sammanfattning av Björnssons infallsrika och mycket spännande bok om både författaren Roth, hans journalistik och författaren, samt hans liv och tid. Nog förstår man, ett antal gånger utspritt i texten, att Roth inte bara var en drinkare utan en alkoholist formligen besatt av spriten (även om han till en vän bedyrade att han ”bara dricker vin”).

Jag ska inte här fördjupa mig i biografiska fakta om Roth, däremot gärna visa på några av de passager som gör Björnssons bok så bra.

Björnsson pekar på tidsepokens betydelse. Det var en nationalismernas tid. Den gjorde till exempel Fredrik Böök till sionist därför att han tycks ha menat att det i Europa inte finns någon plats för judarna, han ser tidens allianser som ett sätt att "medverka till en judisk kolonisering av Palestina". Joseph Roth själv var däremot främmande för "det imperiella, för en övernationell riksidé" och Björnsson understryker att erfarenheten av första världskriget kom att prägla hela Roths tänkande och författarskap. 

Det är det judiska kärnlandet Galizien som blir jord och luft för en människa som kände sig främmande både inför den i väst präglade tidsandan av "uppblåst modernitet utan nämnvärda förtjänster" och den "anglosaxiskt-amerikanska civilisationens framfart", vilken han förargade sig över med en retorik "som låg nära den nationalsocialistiska propagandan" säger Björnsson.

Nå, juden Roth lät sig först bländas av Hitler. Juden Roth var stark motståndare till den nationalism som kallades sionism. "Roths antisionism är en protest, inte minst mot den obevekliga moderniteten," skriver Björnsson. När jag läser dessa intressanta passager så påminner jag hela tiden mig själv om att vi befinner oss i tiden före den stora katastrof som Hitlerregimens ansträngningar att helt ta död på den europeiska judenheten innebar, och före det israeliska statsbyggets faktiska existens. Efter 1945 kunde man naturligtvis se med helt andra ögon på sionismens utmaningar och möjligheter. Som nationalism var den förvisso densamma, men att bara begränsa den till en teoretisk/filosofisk sfär måste ha tett sig mycket svårare. Däremot menar jag att modernitetskritiken, inte sällan formulerad under 1900-talets första hälft, inte bara har kvar sin giltighet utan att den i ännu högre grad behöver lyftas fram idag. Vi lever bokstavligt talat i (post-) modernitetens sönderslitande och destruktiva storm mot allt som andas tradition, arv och kultur. 

Det som är viktigt för oss idag, är att konstatera att vi i Roth har en av den centraleuropeiska traditionens allra största författare/essäister/journalister. För att konstatera det behöver man inte tänka på urgamla idéer, ideologier eller politiska skolor. Och det slår mig att det var i västra Ukraina han växte upp, detta Ukraina som åter blir en frontlinje mellan stora militära och politiska krafter. Ett träsk omgav hans födelsestad Brody. Också det kan man kanske tolka symboliskt.

Roth beskrivs sedan ur en rad olika infallsvinklar. Hans författarskap diskuteras och analyseras. Och kanske bäst av allt: andra halvan av Björnssons bok innehåller texter av Roth. Man kan bekanta sig med detta urval för att se vem han var.

Man bör läsa Björnsson för att få en bra ingång till Roth. Och sedan går man till Roths egna böcker. En stor upplevelse ligger då framför en.

Etienne de La Boétie: Avhandling om frivillig underkastelse eller Mot envälde (Ersatz, översättning och inledning av Ervin Rosenberg)

Etienne de La Boétie

SÖNDAGSLÄSNING.

I sin essä Om vänskap (kapitel 27 i Essayer, bok 1, i översättning av Jan Stolpe) skriver Montaigne om ”en avhandling” med namnet Frivillig träldom av Etienne de La Boétie, och tillägger att ”folk som inte kände till den titeln har senare döpt om den och gett den det träffande namnet Mot en enda”, som författaren skrev ”som en stilövning mot tyrannerna och för att hylla friheten”. Montaigne uppger att Etienne de La Boétie ”på gravens rand” i sitt testamente anförtrott ”kärleksfullt sitt bibliotek och sina papper till mig”. 

Om man fortsätter läsningen inser man snart att Etienne de La Boétie och Michel de Montaigne hade en särskild relation. När nu Etienne de La Boéties skrift utkommer på svenska reder översättaren Ervin Rosenberg ut något om denna förbindelse. Han skriver bland annat att de två under några år var kollegor som rådmän och säger att den ”exceptionella vänskapen mellan dem (…) varade till 1563 då La Boétie dog trettiotre år gammal.”

Etienne de La Boétie föddes 1530 i sydvästra Frankrike. Han blev alltså bara 33 år. Men det han lämnade efter sig och som vi nu kan läsa på svenska måste nog betraktas både som ett viktigt tidsdokument och som något att lära av idag.

Han tycks mena att det vore möjligt att bli av med en tyrann redan om vi som individer slutade ge denne vårt stöd. Rosenberg påpekar att ”han menade att det går att störta enväldet utan att bruka våld”. Faller en diktatur om folket markerar ovilja till stöd? Det är en delikat fråga. Spontant svarar jag nej på den. Men Etienne de La Boétie tycks ha ett annat perspektiv. Man kunde möjligen jämföra det med om majoriteten av ett folk upphörde att lägga sina röster i ett parlamentsval. Är makten – tyrannisk eller ej – legitim i en sådan situation? 

Etienne de La Boétie skriver en mustig och rak prosa, men den är späckad med lärdom. Han utgår från en konkret tid och situation, men han gör resonemangen allmängiltiga. Man bör förstås påminna sig själv om att det är stor skillnad på den tidens envälde och vår tids diktaturer.

”Var beslutna att inte underkasta er mer och ni är fria. Jag begär inte att ni störtar, nej, inte ens att ni rubbar honom, jag vill bara att ni upphör att ge honom ert stöd, då kommer ni att se honom falla likt en stor koloss, som störtar av sin egen tyngd och går i tusen bitar när sockeln den står på rycks undan.”

Man kunde säga att det i vår tid var ungefär det som hände med länderna i det som slarvigt kallades ”östeuropa”. Vi är folket sa man i DDR-demonstrationerna. Upproren svepte över alla dessa länder, tyrannerna störtades och den effektiva muren föll och gick i tusen bitar. Men var mekanismen bakom denna dramatiska utveckling bara att folken slutat ge regimerna sitt stöd? Det är en fråga som vår tid diskuterar, vänder och vrider på i det oändliga, och varje bok i ämnet fortsätter att fascinera. Det beror inte minst på att världen ännu styrs av många tyranner.

Etienne de La Boétie säger att det finns tre slags envåldshärskare: de första är valda av folket, de andra har med vapen erövrat makten och de tredje ”genom arv i sin ätt”. De folkvalda fick Europa erfara på grymmast tänkbara sätt. Hitler var tyskarnas val. De andra vet vi mycket om. 1900-talet var också militärkuppernas århundrade. Och nog kan vi säga att en tyrann som Nordkoreas Kim Jong-Un härskar därför att han ärvt makten av far och farfar. 

Vi lever i massornas och konsumismens epok. Etienne de La Boétie skriver om maktens olika metoder och konstaterar vid flera tillfällen att underhållningen och konsumtionen är två sätt att hålla undersåtarna på gott humör:

”Och de förfäade folken fann alla dessa tidsfördriv vackra, njöt av den innehållslösa underhållning de erbjöds.”

Och:

”De står där med sin längtan efter ägodelar och kommer inte vidare (…) och får dem alla att åstunda allehanda ting som skulle, inbillar de sig, göra dem glada och nöjda om de hade dem i sin ägo.”

I nästa andetag konstaterar han att det egentligen bara finns en sak som människan inte längtar efter eller begär: friheten!

”Arma, eländiga, vettlösa människor och nationer, ihärdiga i er olycka och blinda för er lycka!”

Det finns så mycket mer att säga om Etienne de La Boétie och hans lilla bok. Inte minst i Ervin Rosenbergs inledning kan man lära mycket om både personen, hans tid och de villkor som gällde för en fritänkare.

Oktobers sista färger

Landön. Foto: Astrid Nydahl

Den senaste månaden har varit ett fyrverkeri i naturen. Alla färger som visas oss före förmultningen.

Vid Bosarpssjön. Foto: Astrid Nydahl

Att befinna sig i dessa miljöer när konfrontationen människor emellan annars är vardag, ja det säger sig själv vilket jag väljer. Och alltid kommer att välja.

Vid Bosarpssjön. Foto: Astrid Nydahl

Storstadens lockelse och förbannelse

Manchester i september. Foto: Astrid Nydahl

Varje morgon samma reflex: dra isär gardinerna och se ut över korsningen. Regn eller inte? Ofta regn, inte värre än det brukar vara, ofta också en mulen dag med torrväder.

Skulle jag vilja dela vardag med en miljon andra människor? Aldrig i livet, trots att jag vet hur nära alla miljonerna befinner sig.

Sedan jag lämnade Malmö 1982 har jag aldrig bott i en stad, vare sig liten eller stor. Besöken jag gjort i sådana städer har aldrig varit mer än besök, ibland långa men för det mesta bara helt korta.

Vill jag tillbaka till Manchester och Liverpool? Att jag alls ställer frågan!

Norr om kärleken söder om hatet

Oktoberlöv. Foto: Astrid Nydahl

I Guntram Vesper fick vi en av de stora författarna från dåvarande Västtyskland. Han är född 1941 och debuterade med den märkvärdiga romanen Norr om kärleken söder om hatet 1979. Redan 1982 kom den på svenska i Eva Liljegrens översättning. Han lever idag i Göttingen.

Som så ofta är det typiska har svenska förlag, så vitt jag vet, inte brytt sig om hans författarskap på 36 år. Hur kan det komma sig? Jag antar att det i grund och botten handlar om den engelskspråkiga litteraturens totala herravälde. Debutboken finns däremot att hitta antikvariskt.

Varför skulle man bry sig? Varför skulle man alls läsa hans debutbok? Låt mig säga så här: den riktiga litteraturen, den som inte säljs som pallvara eller syns i vartenda storköp, brukar finnas kvar i läsarens minne. För egen del är sådana böcker också återkommande läsning. Om det går en handfull år mellan läsningarna tar man sig in i sådan böcker med frisk och nyfiken blick.

Om Vesper skriver Per Landin (DN 9 mars 1986):

Det är svårt att i några få ord beskriva hans författarskap, men känslan av ångest och utsatthet är gemensam och löper som en röd tråd genom allt han skriver. Ett förhärskande inslag är också den mycket personliga upplevelsen av historien, där han själv deltar och identifierar sig med människor och platser i det nära förflutna.

 Det är alltså dags för omläsning av Norr om kärleken söder om hatet.

Delphine de Vigan: Lojal (Sekwa förlag, översättning av Maria Bodner Gröön)

Om alla samtida franska författare skrev som Delphine de Vigan skulle jag förmodligen inte läsa annat. Särskilt minnesvärda är Dagar utan hunger, Ingenting kan hindra natten och Baserad på en sann historia. När nu hennes senaste roman, Lojal, utkommer i svensk översättning kan jag bara konstatera att hon gjort det igen.

Lojal är, som titeln antyder, en berättelse om människor som håller just lojaliteten högt. Den kan vara djupt rotad och äkta, men den kan också vara sken och vardagsteater. Båda sätten att uttrycka lojalitet finns förvisso i denna värld av mänskliga tillkortakommanden, tragedier och omöjliga situationer. 

I centrum står de två skolpojkarna Théo och Mathis. De har knappt ens blivit tonåringar när de får smak på den livsfarliga alkoholen. Deras hem ser mycket olika ut, en lever i en på ytan välfungerande familj med framgångsrik pappa och en hemmafru som mamma. Den andra, Théo, har redan fått se var allt kan sluta när det går åt skogen. Att han ens måste bo varannan vecka hos sin pappa är en skriande orättvisa, men så är nu livet en gång konstruerat.

Delphine de Vigan. Pressbild
från förlaget.

I skolan försöker lärarna navigera. En av dem, Hélène, känner igen en dåraktig barndom från sitt eget liv och vill hjälpa, ställa till rätta. Det blir inte som hon tänkt sig. Théos mamma är inte särskilt redo för några seriösa diskussioner. Och Mathis mamma röjer av en ren tillfällighet något som för alltid gräver ett djupt dike mellan henne och maken.

Livssituationer som kan se ut som om de vore ”ordinära” och inget att orda om spricker och det ena följer på det andra. Inte bara alkoholen är olyckans motor, det finns så många andra faktorer.

Delphine de Vigan har skrivit en roman som skakade om mig ordentligt och jag hade svårt att lägga den ifrån mig. Inte ens när jag vänt blad en sista gång ville jag det, ty också i det outtalade anade jag den katastrof som läsaren blir åsyna vittne till. Jag rekommenderar den varmt för vinterhalvårets mörka kvällsläsningar.

Manipulationer och människomönster

Bosarpssjön oktober. Foto: Astrid Nydahl

”Elektroniska medier har förmågan att underlätta mänskliga val och att manipulera deras respektive sannolikheter, men absolut inte rätt att göra dessa val.” Zygmunt Bauman i Retropia (svensk utgåva hos förlaget Daidalos i månadsskiftet oktober-november)

En sak tycker jag mig ha lärt under alla dessa år i bloggvärlden. Det är att mycket blir antingen missförstått eller förvandlas till monster i kritikerns verksamhet. Jag lever numera ett konsekvent solitärt liv, så vad andra tycker, tänker och sladdrar om är, om inte likgiltigt så i alla fall mindre intressant.

Sverige är ett land där det extrema alltid härskar. Se på tatueringskulturen. Inget annat land jag besökt är så söndertatuerat som vårt. Se på shoppingbetongen och galleriorna; när man i USA visar upp dem tomma och avråder andra från att begå dessa miljardmisstag, byggs de i stor utsträckning alltjämt hos oss.

Så är det förstås också med de elektroniska medierna. Hur mycket är manipulation? Hur ser mänskliga val ut i ett digitalt flöde som absolut inte premierar annat än kollektivreaktionerna? När Zygmunt Baumans sista bok anländer inom kort förväntar jag mig kloka analyser av detta fenomen och tankar kring hur man kan förhålla sig.