”Så här på gamla dar” mumlar man ibland inför världens och människornas gång. Mycket har man förväntats göra i sextiosex år och mycket har man också gjort. Ändå drabbas man av en gråstarråterblick vid läsningen av Nina Lekanders egen Höga visa. För vad är det här, annat än en jublande och spritt språngande självklar lovsång till det mogna, ja rentav det sena, livets möjligheter och sexuella förlösningar.
Nina Lekander har man läst under åren. Kanske allra mest på Expressens kultursida. Hennes närvaro i en huvudstadskultur som medgett friare andning på Öland är naturligtvis lika påtaglig i den nya boken. Bara det att huvudstaden inte längre är Stockholm utan Berlin. Vad gör man på gamla dar om man plötsligt förälskar sig i en människor som är ännu äldre, och alla slussar öppnas inför något man alltför länge inte ens anat fanns? Man ger sig hän! Det gör Nina Lekander. Hon ger sig hän på alla sätt och vis, och i och med det upphävs också mycket av det som är manligt, kvinnligt eller något tredje.
Hennes Hansi blir Hans Höghet och han kan bara beundras, från tunna händer till högrest organ. Hon dyrkar honom, men hon gör det i en ömsesidighet där hon själv dyrkas.
Den här boken skulle jag vilja sätta i händerna på varje läskunnig yngre kvinna. Jag skulle säga: läs det här och fundera på om du ska hänga läpp resten av livet eller om du ska bejaka och njuta det du drömmer om. Strunta i att tiden är misogyn och fixerad vid än det ena, än det andra uppropet. Lev!
Nina Lekander kan tala till oss alla. Blir vi generade finns det skäl. Blir vi inte generade, så mycket bättre då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar