Hur vore det att äta julmiddag med sina inneboende? Hur att förlora ett barn på ett tåg som avgått tidigare än man trodde? Kanske känna doften av fuktiga löv medan bomberna faller över staden?
I den nu utgivna volymen noveller av österrikiska Marlen Haushofer (1920-1970) kan vi bekanta oss med sådana situationer och många fler. Det som förenar dem är möjligen känslan av gungfly. Under läsningen frågar jag mig vad som är verkligt, vad som är inbillat och vad som är dröm. Ibland är det klart uttalat, som när Kvinnan med de intressanta drömmarnaträder fram. Bikten är också intressant, av det enkla skälet att allt den unga flickan gjort är att älska en man, och att stunden med prästen får henne att se föremålet för sin kärlek sådan han verkligen ser ut. Rätt ful alltså.
Berättelsen om kvinnan som sista krigsvintern reser med tåg tillsammans med sin treårige son från Nordtyskland till Österrike är kanske ändå den som starkast berör mig. Hur för man sitt barn i säkerhet så fasansfulla dagar som dessa?
Marlen Haushofer är mest känd för sin roman Väggen. Den står kvar här i biblioteket och jag läser den med ojämna mellanrum. Det är en djävulskt skickligt komponerad roman om något som kunde se ut som både den yttersta dagen och ett drömtillstånd för en misantrop.
På novellsamlingens ena flik citeras översättaren Anders Björnsson för att ha sagt att ”hennes prosa är gnolande, inte påstående”, och att man i hennes noveller kan känna ”doften av cigarrettrök, av lera, man hör slitna fraser, känner beklämning och modlöshet i luften.”
