måndag 26 november 2018

Marlen Haushofer: 18 noveller (Celanders förlag, urval och översättning av Anders Björnsson)

Hur vore det att äta julmiddag med sina inneboende? Hur att förlora ett barn på ett tåg som avgått tidigare än man trodde? Kanske känna doften av fuktiga löv medan bomberna faller över staden?

I den nu utgivna volymen noveller av österrikiska Marlen Haushofer (1920-1970) kan vi bekanta oss med sådana situationer och många fler. Det som förenar dem är möjligen känslan av gungfly. Under läsningen frågar jag mig vad som är verkligt, vad som är inbillat och vad som är dröm. Ibland är det klart uttalat, som när Kvinnan med de intressanta drömmarnaträder fram. Bikten är också intressant, av det enkla skälet att allt den unga flickan gjort är att älska en man, och att stunden med prästen får henne att se föremålet för sin kärlek sådan han verkligen ser ut. Rätt ful alltså.

Berättelsen om kvinnan som sista krigsvintern reser med tåg tillsammans med sin treårige son från Nordtyskland till Österrike är kanske ändå den som starkast berör mig. Hur för man sitt barn i säkerhet så fasansfulla dagar som dessa?

Marlen Haushofer är mest känd för sin roman Väggen. Den står kvar här i biblioteket och jag läser den med ojämna mellanrum. Det är en djävulskt skickligt komponerad roman om något som kunde se ut som både den yttersta dagen och ett drömtillstånd för en misantrop.

På novellsamlingens ena flik citeras översättaren Anders Björnsson för att ha sagt att ”hennes prosa är gnolande, inte påstående”, och att man i hennes noveller kan känna ”doften av cigarrettrök, av lera, man hör slitna fraser, känner beklämning och modlöshet i luften.”



söndag 25 november 2018

Kustens stillhet, mullret i fjärran

Foto: Astrid Nydahl

Timmar av återseende idag. Strand av ensamhet. Mossa, kottar och tallkvistar för julpynt. Tankarna på Stefan Zweigs memoarer: "Solen lyste stark och klar när jag gick hem. Med ens gav jag akt på min egen skugga framför mig, precis som jag såg det förra krigets skugga bakom det nuvarande." Jag ska åter läsa boken och ställer mig själv frågan: hur vet en människa när hon lever i en förkrigstid? Förmodligen inte förrän kriget brutit ut och hon kan säga att hennes värsta farhågor besannats. Zweig skriver slutraderna i sin bok när Hitlers Tyskland angripit Polen och England förklarat Tyskland krig. Han skulle inte leva länge till. Han såg inte någon möjlighet att fortsätta leva i en värld där massmordet skulle bli vardagsmat: 
"Vi som redan bar ödets brännmärke var alltså hänvisade till oss själva..."
Stillheten griper mig när jag vandrar där. Inte ett enda erbjudande, inte en enda konsument i sikte. Mare Balticum. Samma vila året om. Men helst nu. Vit sedan en dryg vecka. Med bättre blick för vad som är väsentligheter och vad som inte är det. De tunga, mörka molnen driver då och då förbi och skymmer solen. Redan tidig eftermiddag sänker den sig för att snart försvinna. Medicinerna är hämtade på sjukhusapoteket, det finns kaffe och isvatten för eftermiddagen. Jag ska snart ta itu med Zweig igen, den plågsamma frågan hänger över mig hela tiden: 
"Ju mer den politiska spänningen skärptes, desto mer drog jag mig undan alla samtal..."
Kan det vara en ny förkrigstid vi lever i? Bör vi dra oss undan alla samtal?