måndag 12 november 2018

Anders Johansson: Livet nära döden

Foto: Anders Johansson
                                                                         
Den som står i ett gott förhållande till träd kan aldrig bli riktigt olycklig. Jag längtar alltid till skogen och kunde vara ett jordiskt ombud som sålde insatser av träd till ett kommande trädskuggat paradis. Skogen är för mig på samma gång det stora okända och det välbekanta. Men jag måste medge att mitt intensiva umgänge ända sedan unga år med naturen alltmer har gjort mig till något av en främling inför samhället och kulturen och kanske också inför mig själv. Jag vill tillägga att naturen och vildmarken kräver ceremonier så som det obanade och ovissa alltid gör.
Svaret på alla frågor, sådana som hur, vad, varför, var, vem – det är ett gammalt träd i storm kanske kompletterad med metaforen att natten rör sig kring hela jorden med gryningen i släptåg. Medan vi lever dör vi hela tiden. Detta är en dialog vi måste föra.
Det hade jag gärna velat säga till min vän B. som sedan länge planerade att avsluta sitt liv för egen hand. Aldrig ska jag få veta slutet på hennes berättelse. Aldrig ska jag få veta varför hon i ett avgörande ögonblick såg åt andra hållet. Det finns en punkt i en människas liv då endast två samtalsämnen återstår: liv och död. Det är något oerhört i detta att människor är döda. Men döden är inget man för ett öppet och ärligt samtal med. Någon har sagt att döden får nästan mänskliga drag på nära håll men är fruktansvärd på avstånd. Den som står i begrepp att ta sitt liv bränner kanske sina brev, ser genom fönstret hur solen går ner och ser träden stå fram i relief. Kanske liknar då det mesta det som händer i en dröm; verkligt men ändå overkligt. Men bara en mycket olycklig människa har rätt att beklaga en annan, säger Ludvig Wittgenstein.
70 år går an, hade hon sagt, men inte 75.
För henne var religion trolldom. Hon såg med klara ögon genom alla illusioner och visste att hon inte skulle få något i gengäld. Vetenskapen har raserat de flesta av kristendomens grundvalar, ansåg hon och citerade Nietzsche som talar om den cyniska läran om personlig odödlighet. Jag försvarade halvhjärtat illusionen och klichén om något bortom döden, mest av  terapeutiska skäl. Jag är beredd att tro, och ljuga för mig själv bara för att ibland må lite bättre. Nog kunde jag önska att Gud fanns i min ordbehandlare. Jag intalar mig till exempel att det var Gud som sände lodjuret i min väg den där vårkvällen. Jag hade letat lodjur i femton år. Mitt förstånd säger nej till all religion men min känsla har vissa invändningar. Därför sitter jag ibland, som gamle Thoreau under en gran med en ostsmörgås med Gud på ena sidan och Naturen på den andra. Nog kan jag också uppskatta kristendomens empati. Det var rätt illa tidigare. Men egentligen vet jag att den döende förlorar sitt medvetande. Människorna runt henne blir till sist inte mer värda än flugorna i rummet, flugorna jämställda med det döende jaget, med ljuset och existensen som sådan.
B. och jag var rörande överens om att Darwin, som vi båda skrivit böcker om, förstörde barriären mellan djur och människa. Människorna, med sin odödliga själ hade alltid dominerat över djuren. Nu blev Mosebokens ord om människans kungliga överhöghet reducerade till en from förhoppning eller snarare en förlegad dröm.
Något Löftets land eller Atlantis finns knappast för sådana som oss. Vi äger inte – som pilgrimerna i The Canterbury Tales – ett mål. Deras destination var klart utstakad långt innan resan anträddes. De visste också att helvetet var den sämsta möjliga platsen. I dag finns det inte kvar som fysisk plats, bara som tillstånd. Helvetet är inte längre en metafor för ondska.
Träden, säger jag igen, ger mig den läkedom som jag hoppas ska ta mig genom kommande mörka nätter. Jag säger det som en besvärjelse.
Vi träffades en sista gång när hon höll ett föredrag i min stad.
Sedan sågs vi inte mer och när jag fick meddelandet om hennes död kände jag något av den malström där hon flöt bort och visste att det hon gjorde skulle stå framför mig som ett mörkt vägskäl under kommande år.
Vilka skäl har jag att gå vidare med mitt liv och försöka utvinna glädje ur mina återstående år? Det är detta jag här försöker göra klart för mig genom att skriva den här texten. Ett ögonblick glömde jag bort att B. är död och funderade på att skicka den till henne. Jag erinrade mig att när min mamma var död och hennes lägenhet utrymd ringde jag ändå hennes nummer bara för att få veta det jag visste, att numret upphört, att hänvisning saknades och att allt ersatts av tystnad.
B. hävdade att hon inte stod ut med att bli gammal och alltmer sjuk.
Jag märker att mitt förhållande till döden har ändrat form under åren. Jag är hela tiden medveten om att jag ska dö men också med åren i ökad grad medveten om livets skörhet och dess smärta. Någon moralisk bragd är inte överlevandet. Allt mer märker jag att döden är mera närvarande, inte minst i de dikter jag skriver. Ännu vill jag inte kalla det fruktan, mer fakta, något ofrånkomligt, något som är omöjligt att undvika. Tanken på döden tar mig bort från den värld jag tycker mig ha arbetat upp så att jag nu står med bara en fot säkert i tillvaron. Om jag vaknar tidigt, vilket ofta händer, tänker jag vanligen tillbaka på mitt liv. Särskilt är det min tanklöshet, mina felsteg och dumheter som kommer för mig. Däremot funderar jag sällan vid denna tidiga timme på de stora sammanhangen, sådana som den globala uppvärmningen, miljökatastrofer o s v. Nyheter och mediebrus har jag sedan länge i stort sett valt bort eftersom jag så sällan kan förbinda allt detta med mitt eget liv. Jag störs av det och tycker att rösterna är för pompösa och självgoda. En annan sak jag lagt märke till är att barnet i mig, mina tidiga upplevelser, allt oftare tränger upp i mitt medvetande. Tydligare än senare erfarenheter tycks de ha graverats på medvetandet. Jag vill nästan påstå att barnets medvetande hänger som en matris över ett senare; kanske hänger det samman med att barnets värld står närmare den hjälplöshet som fanns före mig men som jag ändå hänger samman med.
Man kan närma sig döden som en ansvarslös turist, med pessimism som jargong, konvenans och god ton, och man kan göra det med stort allvar. Döden var förr, så sägs det ofta, en naturlig del av vardagen, en påtaglig realitet. Men självmordet var desto mer tabubelagt och skuldbelagt. Här finns en paradox eftersom det världsligas förgängelse länge framhävdes. Ja, man frossade i Memento mori – kom ihåg att du ska dö.
Människan är väl den enda varelse som funderar över hur hon blir sedd, efter döden. Det animala medvetandet och det fullt mänskliga skiljer sig möjligen åt på en punkt. Djuren känner och drömmer men tycks inte föreställa sig döden. Bara människan lever sitt liv ansikte mot ansikte med föreställningen om ett slut. Det är väl strängt taget detta som gör oss till dem vi är. Men när man planerar sin död har man i någon mening gett upp. Man gör så att säga ett val när möjligheten till val inte längre finns. Jag tror att det är just detta som får mig att tvivla på dödshjälp och på självmordet som utväg. Den möjligheten kastar sin skugga bakåt. Vi lever i grunden en fiktiv tillvaro som bestäms av familjeförhållanden, vetenskapliga föreställningar, anpassningar till historien osv. Men då och då bryter det personliga hos oss igenom i form av sorg, kärlek osv Det är då tiden förvandlas till ögonblick. Borde vi i läkande syfte resa minnesstenar över de ögonblick i det förflutna som skimrade? Kanske är det högsta vi kan hoppas på i detta liv ögonblick av fullständig närvaro, fria från förväntningar om det förflutna och framtiden.
En vän uttrycker den saken så här: ”Sett över ett livsperspektiv är livet, tycker jag, något man lätt skulle kunnat undvara. Det är de enstaka ögonblicken som är omistliga och så stannar man.”
Å andra sidan beundrar jag modet hos min vän som alltid tog livet i sina egna händer, liksom sin död. Att kasta loss och ge sig av är en sak – att vara utan destination en annan. Att överlämna allt, också sitt kamouflage till ingenting i ett hus som inte längre finns, det kräver mod. Det kräver både mod och härdighet att gå genom mörker och djupare mörker utan att vända om.
Men finns det inte en lycka i det förhållandet att man har haft den enastående turen att få finnas till? Borde man inte, säger jag till mig själv, upprepa att man faktiskt finns på jorden någon tid och med Heidenstam instämma i hans gravskrift: ...Mig förunnades det ofattbara att som människa få leva några år på jorden. Gläd dig du, som än ser solen.
Miraklet är att fortfarande vara vid liv.
Hur samlar man styrka att fortsätta? Om det är något som är värt att hylla är det ändå förmågan att överleva. Det egendomliga inträffar att när jag skriver den här texten om min vän B. får jag ett brev från en okänd kvinna som läst något jag skrivit. Hon berättar om den bittra kamp hon och hennes man utkämpat mot hans aggressiva cancer. Under lång tid har de kastats mellan hopp och förtvivlan. Nu skriver hon: ”A:s. elaka lymfom är tillbaka och dessvärre tål han inte mer behandling. Sjukhuset försökte, men han höll på att dö då varken benmärg eller hjärta stod pall. Nu är han hemma, svag och med beslut om palliativ vård. Själv är jag utmattad och förkrossad. Det är en mild brittsommar och dörren mot trädgården står öppen. Det går inte att göra något annat än att ta en dag i sänder.”
Den ena tar sitt liv och den andra kämpar för att behålla det.
Måste vi böja huvudet inför livets stora gåta? Det är retorik naturligtvis, men här finns inget rätt eller fel. Inget är sant förrän vi tror på det. Vi är var och en en fråga och ett svar (ett påstående som närmar sig retoriken; men jag kunde inte låta bli). De döda och levande omger oss alltid. Avståndet mellan dem tycks mig med åren bli allt mindre. B. förblir min vän i ett panteon där det finns både människor och djur, som jag höll av medan de levde på jorden. Vi delar fortfarande världen som tankar och minnen och vi ska leva tillsammans i det förflutna, alla vi någonsin förlorade och minns. Döden är den naturliga konsekvensen av livet och som sådan inte en olycka. Ändå är döden den stora olyckan, den enda. Döden är den universella motsägelsen. Den är väl sällan skön. Det hör antagligen till ovanligheterna att någon dör mitt inne i en vacker dröm. Snarare föreställer jag mig dödskampen som det naturliga slutet på livsloppet.
Vi hinner aldrig bygga ett hem på tillräckligt fast grund därför att inget varar för alltid. Befinner vi oss inte alltid vid kanten av något? Kanske är livet bara en gammal traktor som står och svalnar efter en lång arbetsdag?
Jag sitter under det utskjutande taket vid min sjöbod och ser regnet strömma över viken en höstkväll. Jag räcker ut mina händer för att känna vätan; som för att möta ett språk som inte är mitt. Jag förställer mig regndropparna som ord, vilka faller ur sitt linjära sammanhang och öppnar hål i marken, i en annan dimension.
Djuren håller sig till det väsentliga, att finnas. Människans illusioner är väl närmast hennes adelsmärke. En av dem är den tänkta kontinuiteten i levandet. Vi har trott på så mycket som visat sig vara fel.
Ett ord kan spridas ut och slå rot.
Ordet självmord har en vidsträckt betydelse. Det innehåller äldre klanger av både fruktan och skam, som spöken bakom sin nuvarande sekulära karaktär. B. var den mest sekulära person jag mött. Jag vill påstå att hon älskade idéerna mer än den blå himlen som ingenting visar och är oändlig. Det är sorgligt – men kanske följdriktigt att någon som hyllar sanningen till sist inte vill leva. Hennes medvetande behövde uppenbarligen endast stimulansen av kunskaper för att svinga sig över avgrunder i det förflutna och framtiden. Ordet självmord sträcker sig från epitaf till graffiti, från eufemism till förbannelse. Det äger inte en tillstymmelse av tröst eftersom det är något ouppklarat som inget visar. Det finns ingen dödsbädd att samlas vid eller någon sammankomst vid vilken man talar ut.
I denna ordets ekokammare tänker jag tillbaka på min vän som jag egentligen vet ganska lite om. Även om vi kände varandra under nästan ett halvt sekel var det inte många gånger vi träffades. Men det var en pålitlig vänskap med brev och datorsända meddelanden. Hon läste ibland mina texter och jag läste hennes. Det var som en stark röst för djurens rättigheter jag först mötte henne. Jag ser henne alldeles levande framför mig än i dag: hennes goda ögon och hennes skarpa ord. Hon var också människovän, även om vi båda tyckte att det kostade på. Vi delade den uppfattningen att människovärde är något man måste förtjäna. Man har det inte. B. var besatt av tanken att söka sanningar i en värld där det finns så mycket mer av tro än av vetande. Hon uttryckte saken så här: Att tro är att veta något som vi inte vet om det är sant. Det var också detta som kom att sysselsätta henne i den akademiska karriären som förde henne till en docenttjänst.
Hennes rationella, osentimentala syn på livet blev, tror jag, hennes baneman. Beslutet att ta sitt liv hade naturligtvis föregåtts av överväganden, för och emot. Vad var viktigt och värdefullt i livet? På botten av ett sådant besinnande finns nog en yttersta ensamhet som liknar ett hus med tre väggar och en ständigt blåsande vind genom rummen. Självmord är en narcissistisk handling. Det är att se ner i källan och möta sitt ansikte och sedan ta avstånd från det.
Ett ord kan öppnas som en grav och avslöja sitt förflutna. Det får en särskild betydelse hos var och en som använder det. Natten är nu, inte evigheten. Det svåra med självmordet, föreställer jag mig, är att motståndslöst låta sig föras bort och koppla bort sin livsvilja. Det är en, i biologisk mening, orimlig handling.
Jag minns att någon sa till mig vid unga år att allt som händer har en orsak. Kanske var det min gamla fromma mormor som alltid ville mig väl. Det kan också ha varit en kvinna från något religiöst samfund för vilken jag öppnade dörren. Också hon ville säkert väl om än med en straffande biton. Jag stod den gången svarslös inför påståendet. Nu tror jag varken på orsak eller mening med mitt liv, annat än den jag själv lyckas ge det. Jag tror inte smultronet är skapat för att passa tungans spets. Inte heller tror jag att fjärilar har ett budskap där de flyger över en skogsglänta under sin korta sommar. Det finns inga idéer i skogen, bara skalbaggar som skyndar över stigen.
Jag vill verkligen förvalta min tid så väl jag kan och jag gör det genom att arbeta. När jag skriver de här raderna kan jag konstatera att jag publicerat en lång rad böcker. Åtskilliga kunde kanske ha varit ogjorda men jag har verkligen haft min glädje i arbetet. Jag tycker nu i mitt sjuttioandra år att livet är lärorikt, att det kan förändra medvetandet och således verka förnyande. Jag tycker också att det är en tunn linje mellan sorg och glädje.
Om jag försöker bortse från eventuella kommande sjukdomar är det värsta jag kan föreställa mig att vara uttråkad en längre tid; att vara uttråkad vid tanken på det förflutna och känna samma tristess inför det kommande. För att ha råd med pessimism måste man stå på rätt fast mark.
Det fanns en tid i unga år då jag trodde att jag kunde lära allt ur böcker. Nietzsche talar om orden som horisonten för vår kunskap, men inte för sanningen. Känslan finns bortom orden. Existensen överflyglar böckerna, säger Emily Dickinson. Det gör mig ont att Harry Martinson, den finaste budbäraren av liv och natur som funnits i vårt land, skulle beröva sig själv livet. Han satte ut en livbåt för andra men i den fanns inte plats för honom själv.
Ett självmord är att räkna bort föräldrar, vänner, djur, landskap, havet, jorden, himlen tills bara mörkret återstår. Också det som varit färgas av detta mörker.
Av böckerna och tankarna som hör ihop med dem får jag ingen tröst. Vid sorger i mitt liv har ensamheten i naturen varit min främsta läkekälla. Det är en värld där allt lever en tid och sedan dör. Sjöar förändras, träd ruttnar, men sommaren är ung. Den både rör sig och stannar upp. Min strategi mot de mörka tankarna är att inse klokheten i att göra världen mindre. Det betyder till exempel att jag bestämmer mig för att älska morgonen, äta frukost på ett kafé halvvägs till skogen och strunta i ett värkande knä.
                                                                             &
I de här raderna har jag försökt uttrycka mitt medvetandes ståndpunkt i mitt sjuttioandra år. Det är en tid i mitt liv när jag verkligen vill leva.
Anders Johansson                                                                                       


1 kommentar:

  1. Madeleine Brandin16 november 2018 01:08

    Tack, varmt tack för denna text. Den berörde mig djupt. /Madeleine Brandin

    SvaraRadera