lördag 24 november 2018

Jenny Quantana: Där fåglarna slutat sjunga (etta/ Sekwa, översättning av Camilla Jacobsson)


Jenny Quantana. Foto: Alicia Clarke
När min yngste son var i femårsåldern försvann han spårlöst. Flera av byns män och kvinnor deltog i letandet. En av hans kompisar var också försvunnen. Mörkret föll utan att vi hittade dem. Jag körde runt i skogen på moped och ropade deras namn. Det var några skräckens timmar. Vi var på bristningsgränsen när min äldsta dotter ringde och berättade att de fanns hos henne. De hade gått i mörkret hela vägen dit och det hade förstås tagit lång tid. Mardrömmen var över, men vi hade alla blivit rejält rädda.

Detta tänker jag på när jag läser Jenny Quantanas debutroman Där fåglarna slutat sjunga. Författaren lever med familj i Berkshire och har sina rötter i Essex. Hennes debut är en mycket skickligt vävd berättelse som blottas lager för lager. 

Den utspelar sig i två tider, dels 1982 då de två systrarna Anna och Gabriella lever ett stilla landsbygdsliv med föräldrarna. Livet ter sig precis så enkelt och självklart som det kan vara. I alla fall är det så det ter sig på ytan. Under den bubblar förstås outtalade sanningar och halvdolda lögner. 

Allt ställs på sin spets när den äldsta systern Gabrielle försvinner. Hon står inte att finna någonstans. Men ingenting tyder på att hon försvunnit frivilligt.

Det andra tidsskiktet är nuet, då Anna som vuxen kvinna återvänder till barndomstrakten för att begrava sin mor. Då öppnas sidor av deras liv som hon kanske inte ens själv anat. Det som på 357 sidorna utspelar sig kan man inte säga så mycket om utan att förstöra för kommande läsare. Jag nöjer mig med att säga att Quantanas debutroman höll mig vaken tre sena kvällar. Det är betyg gott nog.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar