torsdag 22 november 2018

Motstånd och underkastelse


Foto: Lennart Romberg
"Jag är för stolt för att tänka mig olycklig - bit hellre samman tänderna och låt farkosten gå som vind och vågor vill. Nog, att jag inte själv vill kantra den!"
Lessings rader citeras av Dietrich Bonhoeffer i brev- och anteckningssamlingen Motstånd och underkastelse (i översättning av Ingemar Lindstam). Jag läste de där orden många gånger innan jag förstod hur oense jag är. Skulle det röra min stolthet om jag erkänner mig olycklig? Varför skulle jag bita ihop tänderna inför det verkligt hårda och svåra livet utsätter mig för? Jag förstår inte det resonemanget. Så ser jag att inte heller Bonhoeffer är överens:
"Finns det inte också ett stolt och sammanbitet samvetslugn - som dock återigen är något helt annat än en stum, styv, stel, livlös men framför allt tanklös underkastelse under det oundvikliga?"
Det här är ju saker jag funderat på sedan slutet av 1970-talet, då jag började bekanta mig med den portugisiska fado-kulturen och fatum-begreppet. Att vila i sitt öde. Att också erkänna sitt öde. Att veta att det är så oerhört lite jag kan göra för att påverka och förändra det. Men just därför: det lilla jag förmår, ja allt jag är mäktig att invända mot ödet. Jag biter inte ihop tänderna. Jag gråter utan att skämmas. Jag lägger mig platt av olyckans tyngd utan att tro mig vara besegrad.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar