Världens och människans smärta

Foto: Anders Johansson

”Det visade sig att jag inte skriver för att finna lycka, det visade sig, tvärtom, att jag med mitt skrivande söker smärtan, den mest genomträngande, den närapå outhärdliga smärtan.” Ur Kaddish för ett ofött barn av Imre Kertész. Översättning av Ervin Rosenberg.

Att söka sig till smärtan är det enda rimliga när vi nu går mot årets slut. Jag ser en kvinnlig taxichaufför i Aleppo. Den enda i sitt slag, som hånats och läxats upp av stadens män. Runt henne ligger husen i ruiner. Smärtan är hennes vardag. Med vilken rätt skulle jag leva smärtfritt?

De fördrivna folken finns på min näthinna. Dessa rohingyer i Burma som råkar vara muslimer, och som drivits iväg av ännu en tyrannisk Nobel-pristagare. Ingen bryr sig om dem, ingen säger ifrån mer än de som har lön från FN eller EU. 

De frivilliga, ovilliga och villiga tiger i kör, medan människor våldtas, torteras, dödas eller försöker överleva i de bedrövliga lägren. Diktaturen och den förtjusande Nobelpristagardamen ler mot omvärlden. Hur skulle det gå att vara smärtfri? 

Och alla dessa yazidier, glömda av världen och drivna till bergstopparna. Det sogdiska folket vid Sidenvägen, de som på 700-talet fördrevs av det expanderande islam, och deras arvtagare yaghnoberna som räddade språket trots Stalins fördrivningar. Och alla de andra, i minne, glömska och smärta, ni vet vem de är, liksom jag vet det.

Världen är en plats där också alla de ofödda kommer att möta smärtan och olyckan.