Bevare oss väl, ett nytt år runt hörnet

Foto: Astrid Nydahl

Jag har av misstag önskat människor gott nytt år. Det får jag nu rätta till. Årets sista dag får bli det tillfälle då jag säger: Ett uthärdligt nytt år.

Vi vet vad som väntar. Mer av samma. Mer av allt det som förstör vårt land. Välfärdssystemen krackelerar, först nästan inte märkbart, sedan allt fortare, allt synligare. Demografin ser ut som ett bedrägligt spel där fienderna till oss får märkta kort och tar hem högvinsten. Det besinningslösa våldet och de misogyna våldtäkterna accelerar i skrämmande hög fart. En gettoisering har avlösts av könsseparatism som präglar allt från gågatan till kollektivtrafiken, badhusen och skolorna. Vapen- och bombmaffian härskar i hela stadsdelar, sprider skräck och kräver "respekt".

Vem blir våra nationella minoriteter om femtio år? De som är det idag kommer i bästa fall att vara undanträngda, i värsta fall försvunna ur både tanke och språk.

Hela mitt liv har jag varit en skåning som vårdat det danska arvet. En självklarhet, särskilt som farfar hade en dansk pappa och hans mamma arbetade på hans gård utanför Köpenhamn. Men också ur ett större perspektiv: det Skåneländska. Tillhör jag därmed en nationell minoritet? Nej, vi talar svenska också här. Att man driver med oss besvarar vi med Edvard Perssons "Vi klarar oss nog ändå". Skånskan är inte ett minoritetsspråk utan en dialekt. Men skåneländskan var en gång i tiden ett östdanskt språk som också talades på Bornholm.

När blir arabiskan nationellt minoritetsspråk i Sverige? Kanske tidigare än vi anar.

Blir det ett uthärdligt 2020 så är det gott nog. Men jag tillåter mig att tvivla också på det.

Har du hädat färdigt för i år?

Foto: Astrid Nydahl

Anders Björnsson påminner oss (i Midvinterblot, 2005) om att staten runt förra sekelskiftet  "på nytt" började uppträda som "en religiös och ideologisk makt". Det yttrande sig så att det började införas förbud mot yttranden som betraktades som avskyvärda.

I Sverige införs "inskränkningar i yttrande- och tryckfriheten, motivet är att stävja hets mot folkgrupp."

Som Björnsson påpekar sker ju allt detta i det godas namn. Syftet är enkelt uttryckt att skydda människor mot "utpekanden och kränkningar". Han skriver:

Hädelsen, eller hetsen som det numera heter, har på nytt blivit en otillåten handling.

Kan man således jämföra denna nya lagstiftning med forna tiders hädelseparagrafer? Det kan man utan tvekan göra.

För den absoluta majoriteten européer finns det inte någon gudomlig auktoritet. Därför ersätts den kristna tron och dess uppsättning dogmer med en ny tro, den kan kallas "godheten" eller "den politiska korrektheten". Men som Björnsson påpekar kan aldrig ett kollektiv känna sig kränkt, "vissa gruppmedlemmar kan kränkas av ett tillmäle", men det är också allt.

Jag skulle vilja hävda att islams massiva inflyttning i det moderna Europa har förändrat villkoren. Det är till vardags uppenbart att dessa muslimska miljonmassor tycker sig se en kollektiv kränkning av islam i allt vi företar oss. Vi blir således lätta offer för de nya hetslagarna. Vi kritiserar och diskuterar men betraktas och döms stundom som hetsare och hatare. Det är en i alla avseenden absurd situation. Den går inte att leva med. Inte rationellt och förnuftigt i alla fall.

Björnsson:

Friheten att häda, eller att predika mot den lära som kyrkan omfattade, var ett steg på vägen mot religionsfrihet. Förbudet mot att hetsa har införts i en tid när religionsfriheten är förverkligad och självklar, men där nya trossatser, som regel inte förankrade i ett kristet tänkande, har intagit den gamla överhetsreligionens plats.

Han understryker också att det han kallar "rättänkandet" (den politiska korrektheten) blir ett problem när den får status av statsideologi. I vår tid kan det få fasansfulla konsekvenser (och vi har redan lärt oss detta med konkreta fall):

Människor förföljs inte längre för sin övertygelses skull - eller hur, inte i vår del av världen - men de kan komma att förföljas för att de hetsar eller "hatar", som det ibland heter (...) Och när de avvikande är tystade, finns det ju heller ingen anledning att bekämpa dem - eller att hetsa mot dem.

Var vi befinner oss på detta sluttande plan är svårt att mer exakt ange eller säga. Men jag menar att Anders Björnssons text kan läsas som en mycket konkret påminnelse om vad som pågår över våra huvuden och i vårt samhälle. Om tiden är på väg att rinna ut vet vi inte, själv är jag ytterst pessimistisk beträffande möjligheterna att stå emot.

David Goodhart: The British Dream

Foto: Astrid Nydahl

Denna söndag ska man börja med Chris Forsnes artikel på Ledarsidorna. Det händer inte ofta att svenska intellektuella visar på litteraturens betydelse. Forsne skriver:

Sverige är insulärt. Knappast sofistikerat. Den som googlar ”Douglas Murray”  får först upp en svensk hockeyspelare. Inte namnet på den brittiske författare som väckte sensation med sin bok The Strange Death of Europe häromåret. En knivskarp analys av det europeiska tillståndet. Ett ”måste” ha läst för de som följer vår tids samhällsutveckling. Men förlagen ser inga pengar i den utan fortsätter satsa på erotiska romaner som t.ex. Femtio Nyanser av Honom.

Trots att han blivit inbjuden till Sverige gång på gång för att föreläsa har en annan britts, journalisten och författaren David Goodhart, The Road to Somewhere, bok inte heller översatts. Ändå är Goodharts distinktionen mellan ”somewheres and anywheres”, de rotfasta och de rotlösa, eller de som vi idag säger röstade för eller emot Brexit, numera blivit ett allmänt vedertaget begrepp.

Här följer min recension av Goodharts förra bok:

The British Dream är en bok som förtjänar många läsare, inte minst därför att den är så omfattande både tidsmässigt och ämnesmässigt. Goodhart börjar sin historik med de första stora invandrarvågorna från 1948 och fram till 1992. 

Perioden på trettio år mellan 1962 och 1992 diskuterar han utifrån konflikterna och anpassningsmöjligheterna. Innan dess har han satt in den brittiska utvecklingen i en ram som handlar om globaliseringen och invandringens ekonomi. Den andra vågen placerar han åren 1997 fram till idag. Övergripande finns den nationella frågan – identitet, social samhörighet, språk, kultur – i relation till multikulturens förväntade parallellsamhällen.

Goodhart talar om olika former av multikultur-ideologier. En av dem kallar han för aggressiv. Den aggressiva formen av multikulturalism understödjer strävanden till avskiljande och separatism. Bland pakistanier och bangladeshier, och nu också somalier, kommer därför klantänkandet att dominera. Varför skulle man bli en del av det brittiska när man kan leva i ett parallellsamhälle, tala sitt gamla språk, kanske inte ens lära sig läsa och skriva, när man kan rösta på etniskt definierade politiska kandidater som tillhör rätt klan? Dessa problem skiljer sig radikalt från tidigare former, just för att de förankras i avsaknaden av social samhörighet och anpassning/ integration. Parallellsamhället fungerar, vilket vi vet också från svenska förhållanden, utmärkt i sig själv. Lever man i en förort, en stadsdel eller i en stad som helt domineras av den egna, invandrade gruppen, kommunicerar man på det språket och utifrån de egna, tidigt vedertagna normerna.

Han visar hur den ideologiska överbyggnaden ser ut. I politiska tal har brittiska ledare vänt sig till invandrargrupper, lovprisat dem och ”tackat för vad de bidrar med”. Goodhart finner det kuriöst och skriver: ”Politiska ledare tackar knappast befolkningen i Cheshire för deras bidrag” – underförstått att man inte behöver flirta på det sättet med engelsmännen själva.

Vad är då grundproblemet med massinvandringen. Goodhart svarar klart och tydligt:

”Storbritannien har haft för mycket av den, för snabbt, särskilt de senaste åren, och det mesta av den, särskilt beträffande de minst välmående, har inte inneburit någon uppenbar ekonomisk fördel.” 

Invandringen är alltså inte ens ett nollsummespel, utan en stor ekonomisk belastning på landet som ska bära den.

Med introducerandet av multikulturen har England sedan 1980-talet utvecklat parallellsamhällena. Detta har gjort det allt svårare för vanliga britter att se att de skulle tillhöra samma samhälle och dela erfarenheter och intressen. Detta gäller särskilt gentemot de muslimska parallella samhällena, påpekar författaren. Problemen är störst i de före detta industrisamhällena, i norra England, i Midlands, liksom i östra London. Redan det faktum att de kashmiriska pakistanierna kommer från efterblivna jordbruksområden och att de oftast är analfabeter är ett stort problem i sig. Och så närmar han sig det brännande i situationen, det som både för britter och svenskar varit tabubelagt:

”Delar av det vita arbetarklass-England har (…) under de senaste årtiondena känt att de blivit ersatta av nykomlingarna inte bara på delar av arbetsmarknaden utan också i själva den nationella berättelsen. ”

Människor behöver känna sig värdefulla och efterfrågade. De som tillhör den vita engelska arbetarklassen gör varken det ena eller det andra, konkluderar Goodhart.

I avsnittet ”How Multiculturalism Changed its Spots” gör han några mycket intressanta reflektioner kring det som särskilt utmärker Storbritannien: landet har ingen skriven grundlag. Och, säger Goodhart, det finns heller ingen explicit nationellt omfattande multikultur-politik. De två omständigheterna må hänga samman, men min egen syn på fenomenet är att ett utmärkande drag är just att man kan fylla det med vilket innehåll man vill, bara man inte kritiserar det. Goodhart säger att ”Det handlar alltjämt mer om en attityd än om politisk filosofi”, som när Tony Blair sammanfattade med orden ”The right to be different, the duty to integrate”.  Goodhart själv har en bättre sammanfattning, då han säger att multikulturen oftast presenterar sig med storslagna liberala uttalande från människor som vet väldigt lite om vad som händer i verkligheten.

En mycket viktig aspekt är det faktum att religionsfrågorna spelade i princip noll roll fram till 1980-talet. I och med fatwan mot Salman Rushdie kom de människor man tidigare betraktat som ”utlänningar” i största allmänhet att bli sinnebilden för hur islam konfronterar det moderna, liberala samhället. De kashmiriska pakistanierna i norra England satte agendan då de krävde av engelsmännen: ”byt ut er tradition av yttrandefrihet för att tillfredställa oss.”

Dessa muslimska krav blev betydligt svårare att ta till sig. Konfrontationen fanns inbyggd i dem. Men, säger Goodhart, de flesta britter ställde upp till försvar av de egna traditionerna och av Salman Rushdie, ”including Margaret Thatcher”. Här är jag osäker på om han inte ändå skönmålar. Nog minns man från Rushdieaffären och den iranska fatwan att många av hans kollegor ville ge honom och inte mullorna i Iran skulden för det som hände.

Jag vill påstå att The British Dream är en bok som fyller igen många kunskapsluckor och som skulle fungera mycket bra för människor som fortfarande ställer upp på den förda politiken men kanske anar att något är fel. Goodhart talar direkt till dessa människor, med grundliga argument, väldokumenterade exempel och en personlig ton.

Karl Aage Rasmussen: Sindets ekko. Pjotr Tjajkovskij i lys og skygge

Foto: Astrid Nydahl

 

Vad driver mig att vid numera sällsynta tillfällen lyssna till musik? Ett namn kan flimra förbi i en artikel. Någon kan i ett mail nämna en kompositör eller artist. Och så händer det när danske komponisten och författaren Karl Aage Rasmussen kommit med en bok, som Sindets ekko. Pjotret Tjajkovskij i lys og skygge (Gyldendal). Jag har läst en rad tidigare böcker av honom, om Mahler, Gershwin, Glenn Gould, Svjatoslav Richter, Schumann och andra samlingsvolymer med essäer om den musikaliska världen.

Nu fick han mig att sätta på några gamla skivor med Tjajkovakijs musik, först och främst den sjätte symfonin, Pathetique, som jag har bland andra i en inspelning med den sovjetiska radioorkestern under ledning av Vladimir Fedoseyev från 1981. Men också inspelningar av den första pianokonserten, violinkonserten Op. 35, och en del annat. När jag hör sjätte symfonin blir jag genast påmind om hans storhet. Det är mycket vacker musik.

Rasmussen tar förstås itu med Tjajkovskijs liv, liksom hela hans verk, som omfattar operor och baletter som Eugen Onegin, Svansjön och Nötknäpparen, liksom allt från kammarmusik till symfonier samt piano- och stråkkonserter.

Tjajkovskijs liv blev mycket kort. Han föddes 1840 och avled redan 1893. Rasmussen berättar medryckande om både dess toppar och dalar. Han analyserar vilken betydelse hans homosexualitet kan ha haft för såväl privatliv som skapande och konstnärlig status. Och så redogör han ingående för de två huvudspår som finns kring hans död. Det ena spåret handlar om att han trots en pågående kolera-epidemi skulle ha druckit infekterat vatten, det andra om att han skulle ha begått självmord sedan han brutit mot ett hedersavtal och metoden skulle ha varit arsenik. Rasmussen själv hänför den andra teorin till myternas värld.

Rasmussen redovisar en rad olika förhållningssätt till Tjajkovskijs musik. Den har kallats både ytlig och banal, men Rasmussen menar att hans stora popularitet inte minst hänger samman med det ofta så melodiösa i hans kompositioner.

Sin homosexualitet levde han säkert ut många gånger, inte minst med de unga män – snarare pojkar – som han förälskade sig i och höll av. En av dem var den femtonårige konservatorieeleven Eduard Zak som senare begick självmord. Men han försökte också gå ”förnuftsvägen” – samtidigt som han hårt uppvaktades av och brevväxlade med den kvinna som skulle bli hans mecenat, Nadezja von Meck, gifte han sig med den tio år yngre Antonina Miljukovas, vilket skulle få katastrofalt resultat. von Meck skulle visa sig bli en mycket generös mecenat och Tjajkovskij tillägnade henne sin fjärde symfoni. De två skulle dock aldrig träffas.

Rasmussens nya bok är förstås i första hand en berättelse om musiken. Han tar oss med in i verken, analyserar dem, berättar om deras tillkomsthistorier – men låter allt detta ske i ljuset av Tjajkovskijs ofta tragiska och tumultartade liv. När jag slår igen boken hör jag fortfarande musiken. Den överlever oss alla. 

Hidwa – Dima Orsho | Mutter/Mother - Barockarien & Arabische Lieder

Här ett smakprov från julens musik. Dessvärre hittade jag ingen video där både Dima Orsho och Nuria Rial medverkar. Tillsammans på albumet Mother gör de himmelsk musik av Händel, och som här traditionell arabisk musik.

Finns det något att tillägga?

Foto: Astrid Nydahl

Vad finns det att tillägga i dessa skälvande sista dagar och timmar av 2019?

När först drömmarna och sedan illusionerna tillhör det förgångna är det bara fåfängt att försöka skissa på något av betydelse.

Jag skrev igår till en vän att den största förändringen för mig är en ny bordsalmanacka. Så är det. 

Snart ett nytt år - en sammanfattning av det sönderslitna, gamla

Foto: Astrid Nydahl

Så är snart ett år till ända och vi stiger in i 2020. Det gångna året blev dramatiskt och förändrande både på det privata och det politiska planet. Jag bestämde mig för att lämna de sista sociala sammanhangen. Att vara utanför är det bästa för mig. Det skapar färre konflikter, mindre huvudvärk och ångest, samt inte minst ett lugnare och tystare tempo. Sociala sammanhang som har med familjen att göra deltar jag ytterst begränsat i.

Bokskrivande eller inte

Sedan hösten 2018 i Manchester och Liverpool har jag försökt spinna vidare på skrivandet. Den boken, Från All My Loving till Allahu Akbar, blev ett försäljnings- och recensionsfiasko, men jag har mig själv att skylla för det. Materialet blev i alla fall tryckt, och tillsammans med Black Country 2012 fick jag skrivit det jag ansåg behövdes. Men det är slut i och med detta. Det som slutar i en återvändsgränd måste man ha förstånd att lämna.

Under hösten 2019 har jag skrivit på annat. Huruvida det kan bli något under 2020 är både en praktisk och en ekonomisk fråga.

Vid vatten

Bäst har jag det gångna året haft det vid vattnen. Sommaren blev en intensiv närvaro i gamla Vikingasamhället Ivetofta, vid Ivösjön norr om Bromölla, som har namnen Yvetot i Frankrike (därför att vikingarna tog med sig namnet härifrån till Normandie). Jag har kunnat vila i tomhet och läsning, i små rundvandringar och utblickar. Men allra bäst har det trots allt varit på Landön, Tosteberga hamn och Olseröd.

Familjärt

Att stänga av också de flesta familjemiddagar har hjälpt mig reflektera över varför jag helst är ensam eller i ytterst små sällskap. Det finns konkreta, psykiska skäl till det. Eftersom jag helt givit upp försöken att förklara sådant för människor bryr jag mig allt mindre. Det finns oändliga mängder upplysning om allt från depressioner och ångest, till misofoni och annat man inte ens behöver sätta namn på.

Det blev tillökning då min guddotter och hennes man fick sitt första barn. Att se en ny människa ligga sovande i famnen hos någon väcker alltid starka känslor inom oss. Också inom mig.

Jag skriver aldrig om det eländiga pensionssystemet som givit mig en extremt låg pension. Utan en liten tilläggspension från Författarfonden hade det inte gått. Men nog slår det mig ibland att det ser ut som det gör. Tack och lov finns det en annan människa med bättre pension, som gör det möjligt för oss att dagligen ta oss ut med bilen. Vi bor dessutom på extremt goda villkor i ett stort hus, tack vare ägarnas generösa inställning.

Utvecklingen i Sverige och Europa

Vad händer under 2020 med Sverige och Europa? Behöver man vara spågumma för att utveckla svaret på den frågan? Nej, det tror jag inte. Parallellt med islamismen och den grova kriminaliteten ser vi hur ett välfärdsbygge monteras ner, sektor för sektor, bit för bit. Det är en utveckling vars rätta namn är avveckling. Kanske var det årets sista mord med kopplingar till gängen i Malmö som ägde rum i London den 26 december. Mannen som sköts till döds är nära vän med en av Malmömaffians starka män, för övrigt make till dödsskjutna Karolina Hakim.

Inbördeskriget – det europeiska

2019 blev året då kriminologer kom resande till Sverige för att studera bombernas och skjutningarnas vardag. Få av dem tycktes förstå varför just vårt land ser ut som det gör. Jag vet att ni läsare förstår bättre än så. Och jag skulle inte sätta någon ära i att tiga om det som politikerklassen gör med vårt land.

Nobelpriset i litteratur

Naturligtvis delade jag min son Mikael Nydahls glädje över att Olga Tokarczuk fick 2018 års Nobelpris. Han har slitit i nästan tjugo år med hennes författarskap. Den gångna hösten hade han redan beslutat lägga ner sitt förlag, så det passade mycket bra att Bonniers tog över henne. För Mikael blev det också ett erkännande av den höga kvalitet hans förlag hela tiden stått för. Det mesta av prisets offentliga liv var positivt, både i form av många nya läsare och en stor uppmärksamhet på Polens litteratur.

Att den korrupta och nedsolkade Svenska Akademien skulle förknippas med henne blev för mig en faktor som gjorde glädjen mindre. Den sorglustiga församlingen har jag bestämt mig för att aldrig mer lyssna till. Läsningen av Matilda Gustafssons bok Klubben blev sista spiken i kistan. Med henne är en ny seriös journalist född.

Brexit

Ja, vad vet vi om Brexit som vi inte visste vid årets start? Nu är den genomröstad i det brittiska underhuset och om regeringen får som den vill lämnar man EU den siste januari. Jag tror det när jag ser det.

Den viktigaste litteraturen

Den litteratur jag tog till mig under året var bara i några viktiga undantagsfall svensk. Jag har framfört allt vänt mig till klassiker som Montaigne, Tocqueville och Platon, men också till några av ”mina” viktigaste författare, som Kertész och Cioran.

En svensk bok, som kom i höstas, och som jag bedömer som en av de viktigaste är Peter Handbergs Världens yttersta platser. Judiska spår. Men också Lars Åbergs All Inclusive och Patrik Svenssons Ålevangeliet är viktiga. Lennart Bengtssons Vad händer med klimatet ska man absolut läsa om man inte låter sig dras med av den globala hysterin.  

Rūta Vanagaitė och Efraim Zuroffs Vårt folk har en särskilt plats i hyllan. Jag skrev om den redan i januari. Boken har underrubriken En resa genom den litauiska förintelsen. Det är något av det mest kontroversiella man kan tänka sig. Boken bryter igenom alla lögner och bortförklaringar och visar – konkret och gripande – med vilken entusiasm litauerna själva mördade landets judar långt innan Hitlers ockupationsstyrkor anlänt. Så bedrövlig kan den mänskliga varelsen bete sig, just därför tycker jag det är en viktig bok att påminna om. Judehatets renässans i såväl Sverige som andra europeiska länder har förklaringar de flesta inte vill höra talas om. Därför skriver – och läser – jag ofta om den importerade, profetstyrda antisemitism som härjar i stort som smått. 

Årets sista bok

Strax före jul fick jag en bok jag fortsätter läsa in i nyårshelgen. Den har ett något kryptiskt namn, Ljuset som försvann. En vidräkning med imitationens epok. Författarna är Ivan Krastev och Stephen Holmes. Daidalos utger. Bokens innehåll är däremot inte ett dugg kryptiskt. Jag har inte tidigare läst en bok om den europeiska förändringen  och "utvecklingen" sedan 1989, som så glasklart analyserar de olika tendenserna, regimerna och ideologierna. Jag återkommer förstås med recension en bit in på det nya året.

Den viktigaste musiken och filmen

Musik lyssnar jag väldigt sällan på numera. Men det fanns några inspelningar jag ville ha. En man jag följt sedan jag var 15 år är Leonard Cohen. Hans postuma Thanks for the dance kom nu mot slutet av året och den betyder mycket för mig. Annars har jag denna höst några få gånger lyssnat till vacker körmusik. Men undantagen är det jag då och då lägger i bloggen. Musik som Djelem Djelem - Barcelona Gipsy Klezmer Orchestra kan få mig att känna glädje. Jag unnar mig sådant ibland. Men det jag lyssnat mest till under året är regnen, vindarna och den oöverträffade tystnaden. 

 

På den klassiska musikens konto skriver jag gång på gång in Brahms och Bach. Men jag har vid flera tillfällen lyssnat till Cecilia Bartolis meditativt starka inspelning med Sixtinska kapellets kör i Sixtinska Kapellet: Veni Domine.

Film ser jag desto mer. Att se film är inte bara att tränga in i och bli en del av en berättelse, det är – låt oss erkänna det – också en stunds flykt och frihet. Jag föredrar europeisk film. Oavsett om den kommer från England eller från filmnationer som Tyskland, Frankrike eller Italien är den välkommen. Man måste bara ha fingertoppskänsla och en smula kunskap om regissörer och skådespelare för att inte hamna i det träsk som kallas ”underhållning”. 

Tre fantastiska engelska filmer blev det under året, tack vare tips från läsare. Särskilt minnesvärt ter sig där Of Time and the City av Terence Davies. 

De döda

Under året lämnade några viktiga personer oss. Les Murray, Sara Danius, Sven Lindqvist, Urban Andersson, Anders Ehnmark och György Konrád lämnade både världen och skrivandet. Tack och lov finns deras böcker kvar. Vila i frid.

Det nya året

Jag går in i det nya året med en känsla av uppgivenhet. Men jag vill ha sagt att ni läsare är en källa till glädje – och kunskap! – för mig. Utan er hade jag kanske inte orkat varje dag. Just därför vill jag att bloggen ska vara den dagliga kultursida jag lovade för många år sedan. En blogg som uppdateras ibland är egentligen ingen blogg. Det är den dagliga kontakten och dialogen som skänker energi.

Sist men inte minst vill jag rikta ett speciellt tack till de läsare som bistod mig under året, först när datorna havererade och sedan när jag behövde sponsorer till bokutgivningen. Ni vet själva vilka ni är, oavsett om ni finns i Smålands mörka skogar, landets stora städer och små byar, eller rent av utanför Sverige, så därför nämner jag inga namn här. Stort och ödmjukt tack till er alla!

Lagom är ett svenskt ord som inte går att översätta

Foto: Astrid Nydahl

I Exilens tragik (1966) skriver Zenta Maurina:

"Att vara landsflyktig i Norden betyder landsflykt i högsta potens."

Jag funderar på vad hon egentligen menar med detta. I sitt eget hemland Lettland levde hon också i Norden. Som flykting i Sverige borde förutsättningarna för henne ha varit de bästa. Men det var de inte. Hon vantrivdes. Hon våndades. Exilen blev i alla betydelser också en ensamhetens tillvaro. Hon skrev:

"Den allmänt höga kulturnivån i Sverige har betingat en konformitet som träder i dagen även i det andliga (...) Lagom är ett svenskt ord som inte går att översätta, det betyder: inte för kallt, inte för varmt; inte för mycket och inte för litet, alltså just det rätta, en mittemellan temperatur (eller mängd)."

Och så en dräpande liten mening samma dag i sin dagbok:

"Utan humor måste svensken gå under i den långa mörka vintern."

Ja, jag sitter i den just nu. Denna mörka vinter. Men jag lever inte i annan exil än den inre. Befriad från den svenska humorn. Och jag tänker på Maurinas ord om en hög kulturnivå i Sverige. Var det så ännu på 1960-talet? Jag vet inte, ty då var jag ett barn och en tonåring. Idag vet jag bättre. Kulturnivån idag är förfärande och förfäande låg. Det finns ingenting som tyder på en annan väg bortom de digitala dumheterna. Inte ens landets styresmän kan annat än jollra när tv-kamerorna riktas mot dem. Det är just så som hon också säger: konformt!

Det enda vi är säkra på, är att politikens olika kluster arbetar som de alltid gjort: med bedrägerier och truttrollande. De har just bedrägeriet gemensamt. Oss tilltalar de inte med ordet medborgare utan med väljare. Också in i demokratins mörkaste vrår är vi konsumenter. Om det verkligen funnes ett val vore saken en helt annan. 

"Vi är tillbaka i folkvandringarnas tid" säger Miguel Torga 1961

Foto: Astrid Nydahl

Miguel Torga (1907-1995) har ni säkert sett här i bloggen. Nu är det tysta juldagar och jag bjuder på detta idag den 25 december.

Ibland förvånas jag över att hos Torga finna det slags civilisationskritik som idag av den politiska klassen betraktas som extremism. På 1950- och 1960-talen formulerade han radikala tankar om sin vantrivsel i kulturen, denna läkare och författare som tidigt blev ett så stort namn i sitt eget land.

"Vi är tillbaka i folkvandringarnas tid, vi invaderas av ideologier i stället för av barbarer. Världens värdetillgångar ser ut som ett skövlat fält. Människosjälen liknar en videkvist som vrider sig under intoleransens alla stridiga vindar. Ingen ande, hur ointresserad den än är, får frid inom sitt gebit. En sådan lycka får endast de trogna lycksaliga njuta, som står i harnesk mot varandra i sina många samfund, politisk, religiösa, ekonomiska, litterära, kulturella eller andra. Precis som i primitiva samhällen ingår man antingen i en klan och godtar gemenskapens credo eller också förlorar man rätten till sitt eget liv. Till liv och död, för samma intolerans kan drabba eller drabbar den förtappades minne. Avskildhet är inte längre möjlig i våra dagar. Det finns inte en vrå på jorden, där en fri människa kan finna en hemvist." (Coimbra den 14 september 1961, ur Inre frihet, översättning av Arne Lundgren)

Redan två dagar senare konstaterar han:

"Städerna har blivit monumentala bländverk av betong och rovgirighet, och människorna som bor där har blivit bländverk i miniatyr av kött och tanke. Var och en som fortfarande längtar instinktivt efter det enkla, det omedelbara, det sanna måste fly dem så ofta man kan och återvända till hembygden. Om inte annat så för att konstatera, hur långt man kommit i sitt förfall..."

Detta är tankar som idag betraktas som en ganska mild kritik av de postmoderna urbana miljöerna. Det som kanske syns allra tydligast idag är ju konsumismen som ideologi och trosuppfattning, en förödande kultur som sätter människans materiella sida i första rummet och underblåser den till dess ordspråket "Jag konsumerar, alltså finns jag" blir ett livsideal.

God jul alla läsare

God jul

Önskar Thomas med ett tack för det gångna året, med litteratur, musik, bilder och tankeutbyten.

Yo-Yo Ma och Alison Krauss tillsammans i The Wexford Carol

Cellisten Yo-Yo Ma framträder här med Alison Krauss i en sång för julen. 

This is an ancient Irish carol and has been covered by dozens, if not hundreds of singers over the years, both from Ireland and elsewhere. It is a very distinctively Celtic air, and it is an amazing achievement by Alison Krauss and a tribute to her versatility that this appears to now be the most popular version on Irish radio over the Christmas season. W

Vanlig måndag eller lille julafton?

Foto: Astrid Nydahl

"De politiska förhållandena hade vid den här tidpunkten plötsligt förvärrats på ett sätt som bara kan betecknas som förfärligt och dödligt." (Thomas Bernhard, ur Ja, i översättning av Jan Erik Bornlid)

 

Det går fort nu. 2019 är snart slut. Efter söndagens förmiddagssittning på Landön konstaterade jag att den täta dimman skänker något slags lugn. Men det dimgrå kan också vara ett tryckande inre tillstånd, som när tranor går in för landning och de fångas i en banal bild. Det inre kan inte göras till bild. Orden räcker inte heller för att beskriva det. 

Vad är det som händer när en människa går från glättigt och pratsjukt sällskapsideal till isolerad och osynlig? Den processen kan jag inte beskriva. Men jag kan beskriva själva resultatet. Det yttrar sig i fördragna gardiner, stängda dörrar och en ovillighet att delta i några som helst diskussioner.

Jag nöjer mig med att registrera. Ingen människa kan gå hel genom vår samtids dårskap. Den som sitter stilla, liksom avvaktande har de bästa möjligheterna.

George Gershwin, Rhapsody in Blue, Maja Babyszka (15 år)

Solisten i Gershwins Rhapsody in Blue är endast femton år gammal. Lyssna och njut av hennes mästerliga framförande. Man kan också påminna sig vilken magisk kompositör Gershwin var.

God och glad ska människan vara. Särskilt nu när pensioner, barnbidrag och löner shoppas bort

Hampstead Heath, London. Foto: Astrid Nydahl

"Ordet 'god' har en obehaglig bismak" skriver Bertolt Brecht i Flyktingsamtal (svenska 1974 i Herbert Grevenius översättning).

Det är just den obehagliga bismakens epok vi lever i. Nyorden klibbar fast vid de gamla och upphöjs till moralisk standard. Det sker med nödvändighet när vårt språk blir till politiska vapen för att upprätthålla en bestämd maktordning.

Wolf Biermann skriver i Daidalos fall (svenska 1992 i Per Landins översättning):

"Slavar talar helt enkelt slavspråk, det är inget att säga om! Den som gör sig lustig över det måste själv ha vågat opponera sig. Och den som öppnar käften får den ibland tilltäppt. Det vet jag av sorglig erfarenhet."

Brecht och Biermann fick båda erfara hur deras tyska språk gled in i godhetens och tyranniets sfär. Två olika epoker, delvis sammanvuxna kring nazismens fall och DDR:s grundande, men samma fenomen. Vilka lärdomar har vi dragit av det? Inga alls verkar det som. Också i de formellt demokratiska, parlamentariska samhällsordningarna ser vi hur makten medvetet och med yttersta raffinemang använder språket som maktmedel. 

Ordet "god" är förstås alltid med i det, som en underliggande harmonisk ordning som varken rubbar eller förför. Den bara finns där och det är upp till oss att identifiera oss med den. Vi har många gånger - inte minst de senaste åren -  sett hur förskjutningarna gör diskussioner i princip omöjliga. När den politiska hydran smälter samma till ett odjur med sju huvuden kan man inte argumentera mot de politiker och journalister som kallar det "stabilitet", "ordning", "lösning". Det är ju varken det ena eller det tredje. Vem av oss gör som Biermann, "öppnar käften för att få den tilltäppt"?

Idag ser vi hur godheten kan ta sig de mest groteska uttryck. Det är inte bara maktens förklädnad utan också många politiska rörelsers sätt att visa det som ser gott ut, samtidigt som man arbetar för rejält onda ting. Den engelska svartskjorte-fascisten Oswald Mosley ställde till med mycket elände på sin tid, men historiskt sett var han ett patetiskt misslyckande. När han bjöd in Bertrand Russel fick han ett svar. Jag hittade det på förlaget Daidalos FB-sida. Det är en lärorikt artig och bestämd hållning man skulle kunna bemöta svarta, bruna och röda despotier och rörelser med. 

Jacques Brel - Ne me quitte pas

Mörka tankar inför julen

Dockor av Anne-Marie Berglund. Foto av bild i ram, privat: Thomas Nydahl

Eftersom det är två högtider som närmar sig, den judiska ljusfesten Chanukka på söndag och den konsumistiska, före detta kristna julen på tisdag, vill jag bara säga några få saker idag.

Veckan här i min lilla stad avslutades med ett dödsskott och ett brutalt överfall på en äldre man i permobil. Gårdagens tidning innehöll också dödsannonsen för mördade Emilia i Tollarp. Jag vet inte om det är något fel på mig, men ett samhälle som detta hade jag nog aldrig kunnat föreställa mig. Brutaliteten, övergreppen och mångkulturalismen går hand i hand. Alla de vackra fraserna dränks i blod. 

Det var inte visselblåsarna som hade fel. Men vi vägrade lyssna till dem och gick med falskt raka ryggar in i katastrofen.

Adeste Fideles Concierto de Navidad. Orquesta y Coro RTVE Alfredo García...

The Band "Christmas Must Be Tonight"

"Christmas Must Be Tonight", written by Robbie Robertson, was originally recorded in 1975, but did not appear on The Band's 1975 album, Northern Lights, Southern Cross. The song was re-recorded and subsequently appeared on The Band's 1977 album, Islands. 

This version of the song is from that album. Robbie Robertson later recorded two versions of "Christmas Must Be Tonight", both in 1988. One version appeared on the Scrooged soundtrack in 1988; the other re-recorded version was released in 1995 on the album, Wind, Fire and Snow - Songs For The Holiday Season.

Sándor Márais Dagbok 1984-1989 (översättning av Ervin Rosenberg)

Foto: Astrid Nydahl

”Djup vämjelse över varje slags samhälle. Frestad att fly och acceptera tidens förfall.” (Albert Camus, ur Anteckningar 1942 – 1951, i översättning av Anders Bodegård).

Sándor Márais Dagbok 1984-1989 kan man läsa och begrunda utifrån en rad olika infallsvinklar. Man kan förstås nöja sig med att läsa den som en ungersk exilförfattares dagbok, eller som en fritänkares förhållande till det totalitära. Jag märker dock att jag själv i stigande grad läser den som en meditation över döden. Det är i alla fall tre teman som faller mig i tankarna under läsningen av Ervin Rosenbergs svenska översättning. 2008 läste jag den engelska översättningen av dagböckerna för perioden 1944 – 1948, Memoir of Hungary, och två år senare de aktuella dagböckerna för 1984 – 1989 då de utkom på danska. Efter sådan läsning vill man förstås ha mer. Det man undrar – säkert i fler länder än Sverige – är om den väldiga luckan för dagböckerna från 1949 till 1983 ska fyllas med engelskspråkiga utgåvor. Det är väl föga troligt att en svensk förläggare skulle ta sig an dem.

I en avslutande text i den nu aktuella svenska utgåvan skriver Nobelpristagaren Imre Kertész under rubriken Vittnesbörd om en borgare om något som kan beskrivas som signifikativt för Márais:

”Vad jag vill visa är att Márais emigration började redan hemma, redan under kriget närmare bestämt då han som ansvarsfull borgare började tänka kring Ungerns utväg ur krigets katastrof, kring hur landets själ och ande skulle restaureras. Vem hade behov av det? De nya ockupanterna – ryssarna – och deras inhemska bödelsdrängar brydde sig enbart om makten; de före detta nazistiska samarbetsmännen om att anpassa sig till det nya, samarbeta med de nya ockupanterna eller fly med den rövade judeförmögenheten; restjudenheten, som i klungor vände hem från lägren, om sorgen, en del av dem om hämnden, andra om utvandringen; och majoriteten av befolkningen om ingenting utöver överlevnaden, glömskan, försörjningen påträngande bekymmer och den snabba anpassningen. Den stora uppgörelsen, utan vilken inget nytt kan börja, kunde inte längre äga rum; istället för andens rening började snart den politiska polisens mordiska rensningar. Márai ser sig bestört omkring: ’Min situation i den ungerska intellektuella världen är i dag den handlingsförlamades’, skriver han 1947.”

Alltså var och skulle Márai förbli en ensam intellektuell, utanför allt det som han hoppats skulle bli en återuppbyggnad, ett skapande av nation på nytt. För honom återstod bara emigration – just det ordet använder Kertész. Inte flykt. Inte exil. Emigration. Ty, som Kertész säger, var det inte ”som flykting som han kommer till Väst, utan som europeisk författare, som, om vi får uttrycka oss på detta sätt, anmäler sin rätt att ta på sig ansvaret för delaktigheten i alla de synder som andens människor gjort sig skyldiga till mot anden”.

Att bära på en känsla av skuld för det som skett torde ha varit ovanligt. De flesta försökte säkert återkomma till en vardag utan den känslan. Márai låter sig formas av att vara medskyldig. Vem är vi i dag när vi alltid i den politiska klagosången avhänder oss allt ansvar? Någon verklig oskuld finns inte. Den som identifierar sig med oskuld lever i självbedrägeri. 

I sitt informativa förord beskriver Ervin Rosenberg den migrationsväg som Márai inledde: ”Först Posilippo i Italien (1948-1952), sedan New York (1952-1967), Italien på nytt (Salerno, 1967-1980), till slut USA igen (San Diego, 1980-1989)”. Hans liv omfattade det 1900-tal som Rosenberg sammanfattar med orden: ”År och årtionden av omvälvande förändringar i en människas livsbetingelser: världskrig, belägring, hungersnöd, ockupation, totalitarism och framför allt landsflykt”.

Sándor Márai ser vår tids kunskap som en chimär. Det som kännetecknar den postmoderna västerländska civilisationen är snarare en förmåga att trycka på knappar, att surfa sig fram till snabba svar och enkla, av andra halvbildade människor, redan formulerade lösningar. Det räcker alltså inte att ”veta”; det gäller att ur detta skapa en bildning, en civilisatoriskt sammanhängande kraft:

”Man prisar en strävsam och pustande essäist, talar om ’hans stora vetande’, han skriver ju om allt mellan himmel och jord. Men alltsedan boktryckarkonsten uppfunnits är ’vetandet’ ingen förtjänst – man har bara att gå till bokhyllan, där man hittar en oöverskådlig mängd uppslagsböcker som samlar och förklarar alla uppgifter. Före Gutenberg – och vilket språkområde vi än tänker på – krävde ’vetande’ ett oerhört offer, att leta upp de oundgängliga detaljkunskaperna fordrade möda. I dag kräver ’vetande’ inte längre ansträngning. Om någon inte ’vet’ det han skall föreläsa om är det bara lättja. Den hopsamlade informationen, det som utgör ’vetandet’, är endast då en förtjänst om allt det som författaren letar ihop ger upphov till något nytt och originellt. I uppslagsböckerna, som i ett otal järnvägsvagnar, hopar sig tegelstenarna, av vilka man i dag kan välja mellan att bygga ett fängelse eller en katedral. ’Att veta’ är inte längre svårt, att skapa nytt av detta vetande är svårt, nu också, som det alltid varit.”

I en kort anteckning kan han påminna om Cioran; här finns både gallans gift och realiteternas blick:

”28 mars. Isande vind, som dolksticket från en maffians lönnmördare. Mars är revolutionernas, avföringsmedlens och pessimismens månad.”

Men på ett annat ställer jämförs han med Erasmus och det är med påtagligt gillande han konstaterar det – inte minst som motsatsen till jämförelser förknippade med hemlandets historia:

”Den nyligen avlidne begåvade och sympatiske György Rónay kallar mig i en marginalanteckning en ’balkansk Erasmus’. Jag accepterar gärna benämningen, jag är nämligen hellre en balkansk Erasmus än en folkdemokratisk Petőfi.Bokhandlarnas tjocka kataloger, varje vecka minst ett par. Böcker i tiotusental, samtliga nyutgivna, flera hundra i varje genre. Äcklet är kvävande. Skriva enkla satser. Eller bara enstaka ord. Läsa ordböcker. Litteraturen är död, leve bokindustrin.”

Hos Sándor Márai befinner vi oss här i 1980-talet. Det är i dessa sammanhang länge sedan. Böcker producerades inte så snabbt och enkelt då, som de gör nu. Ändå ser han det som i dag är mer än tydligt. Jag är inte sen att instämma i hans slutsats: ”Litteraturen är död, leve bokindustrin.” Under hela min livstid har det skett en dramatisk förändring av litteraturens villkor. Först knep bokklubbarna kunderna från bokhandeln. Utifrån den omvälvningen kunde vi i digitaliseringens senare introduktion se hur nätbokhandeln tog resten av dem. Men vi har under denna 60-årsperiod förstås också sett hur den verkliga litteraturen i stor utsträckning ersatts av – trängts ut av – bokindustrins alla trivialiteter. Just nu, och sedan ett bra tag tillbaka, är det deckarvågen som tillsammans med levnadskonstgeschäftet och kokböckerna, tränger undan alltmer och tvingar de små förlagen att ta ett oproportionerligt stort ansvar för det som kallas smalt bara för att det håller hög kvalitet. Márais eget författarskap är ett bra exempel. Man kan bara instämma med honom: ”Äcklet är kvävande”.

Det kanske starkaste i denna dagbok tycks mig ändå vara de anteckningar han gör under hustruns sjukdom och död. Där borrar han sig in i något som både kunde beskrivas som en förtvivlan sprungen ur den egna situationen och en existentiell meditation över livets absoluta meningslöshet – dödens förolämpning:

”Jag skriver och läser inte, men ibland drömmer jag att jag skriver. I drömmen rör sig raderna som en textremsa på en bioduk. Och raderna är meningsfulla, orden är rätt valda, stilen livfull. Den som skriver är inte ’jag’, det hela skrev inuti mig. Vägen tillbaka från livet till döden är mörk, jag famlar från Intet till Intet, och på vägen lyser här och där ett ord, ett begrepp, som lysmaskarna i en mörk skog.”

Rent konkret berättar han också, kortfattat men drabbande och klart, om L:s döende:

”På sjukhuset. Jag sitter en och en halv timme vid sängen, håller hennes hand, utan ett ord. Plötsligt säger hon: ’Så långsamt jag dör.’ Sedan är hon tyst tills jag går.”

Här finns inga trivialiteter. Här finns livet, döden och konsten skildrat i koncentrat av en man som hade mycket bestämda uppfattningar om vad som hade värme och vikt, och vad som bara kunde kallas tomhet och dumhet. Hans sista ord i dagboken – skrivna den 15 januari 1989 - antyder att han ska komma att få användning för den pistol han köpt och lärt sig att använda:

”Jag väntar på inkallelseordern; jag skyndar inte på den, men fördröjer den inte heller. Stunden är inne.”