Ärorikt förfall

Manchester vid Deansgate. "En olycklig hybrid av Dubai och Novosibirsk?" Foto: Astrid Nydahl

Under rubriken Ärorikt förfall skrev författaren och läkaren Theodore Dalrymple i december 2012, i National Review, något som ofta faller mig i tankarna när jag beskådar engelsk vardag i städerna:

”Ett utmärkande drag hos de moderna europeiska, liberala intellektuella, är kulturellt och rent av rasmässigt självhat; ingenstans är detta självhat starkare än i England. Sådant självhat har blivit en ideologi (…) Vårt lands kultur har, vilket varje långtidsbesökare kan berätta, blivit ytlig, chockerande rå och vulgär, och ytterst värdelös sub specie aeternitatis.

Den 'ärorika pluralismens' ärorikhet blir inte förklarad: den tycks i huvudsak bestå i sådana fakta som att Londons befolkning numera bara till 45% består av 'vita britter', vilka utan tvekan kommer att bli ännu färre. Bara människor som tycker att det finns något icke önskvärd i sig, med de vita britterna, kan se detta som något gott, eller rentav ärorikt. Fysiskt sett har staden förlorat mycket av sitt distinkta arv, och ser alltmer ut som en olycklig hybrid av Dubai och Novosibirsk.

Dess polisstyrka, en gång i tiden berömd för sin hövlighet, i varje fall vid en jämförelse med andra polisstyrkor i världen, liknar i allt högre grad en paramilitär styrka som anställts av en impopulär utländsk ockupant, och dess rykte för mobbning, inkompetens och fixering vid ’populära brott’ innebär att det mest är laglydiga människor som fruktar den.”